"Mina sår ger mig erfarenhet"

Droger, kriminalitet och fängelse har präglat 58−åriga Mikael Hed­ströms tillvaro, trots goda förut­sättningar och många intressen. Från att ha varit en börda för både sig själv, anhöriga och samhället betjänar han nu andra som befinner sig i utsatthet. Vägen dit har varit lång och kantad av olika prövningar, men med Guds hjälp, ett friskt nätverk och olika hjälpinsatser har Mikael gått från att själv vara hjälp­sökande till en roll som professionell hjälpare för andra.

"Jag gillade spän­ningen i drogerna och kriminaliteten"

Mikael har ett fast handslag och varm blick när vi möts. Han känns eftertänk­sam och lugn men också passionerat iv­rig att dela med sig av sina erfarenheter och den livsförvandling som hans möte med Gud inneburit. I många år har han varit missbrukare.

Det startade tidigt i bruksorten i Väst­manland, där nyfikenhet och rastlöshet ledde ut på farliga vägar. Redan som 14−åring debuterade han som amfetamin­missbrukare. Mikael bodde då tillsam­mans med mor och styvfar och syskon i ett tryggt hem med ordning och reda. Men han präglades också av sin biologis­ka far, som levde i ett tungt alkoholmiss­bruk och åkte ut och in i fängelse.

— För mig har det aldrig handlat om att droga mig bort från ångest. Det var kicken och energin jag var ute efter, jag var gränsöverskridande och gillade spän­ningen i kriminaliteten. De centralstimu­lerande drogerna är som att hälla extra ef­fektivt drivmedel i en vanlig bil, säger han.

Drogfri period innebar utbildning och ett jobb han älskade

Hela Mikaels ungdomstid och liv som ung vuxen präglades av amfetaminet och den kriminella livsstil som narkoti­kamissbruket medförde. Något som fick honom att radikalt ändra sin syn på livet kom 1995 då Mikaels mamma låg för dö­den. Det blev ett uppvaknande och han lyckades bli drogfri, en period som vara­de i 11 år. I den nya tillvaron läste han in den bortslarvade gymnasiekompetensen på en folkhögskola i Kalmar och fick samtidigt rådet från sina lärare att ut­veckla sin studiebegåvning och läsa en högre utbildning.

— Jag kom in på Media- och kommu­nikationsvetenskaplig linje i Växjö, en forskningsinriktad utbildning. Efter tre terminer i Växjö flyttade jag till Lunds universitet där jag läste in socionomut­bildningen och började arbeta som kura­tor inom sjukvården, säger Mikael.

Efter en kort tid på Blekingesjukhuset som kurator bytte Mikael spår och börja­de som socialsekreterare med inriktning på råd och stöd till familjer i långvarig söndring och med våld i nära relationer.

— Jag älskade mitt jobb, säger han med eftertryck.

Missbruket tog åter över livet

Mikael arbetade mer och mer, jobbet blev den nya drogen. Till slut tröttnade hans sambo och lämnade honom.

— Då föll jag först in i drickande, se­dan åter till amfetaminet. Jag mådde nu mycket sämre av drogerna eftersom jag hade skaffat mig mer "normala" refe­rensramar för hur livet kunde se ut och upplevas.

Ändå höll också denna period i sig i hela 11 år. Droger och kriminalitet var åter vardag och han hamnade i fängel­se igen. Sammanlagt 15 år har han till­bringat på olika anstalter och häkten runtom i landet.

"Nu kunde jag tro utan att veta"

Under sitt liv har Mikael varit en söka­re, haft en tro och gått i kyrkan till och från. Men han hade hela tiden ställt upp försvar och tvivel gentemot Gud. Han fick höra talas om Matteushemmet i Småland, där den kristna träkonstnären Eva Spångberg är en av grundarna.

— På Matteushemmet släppte mina sista försvar gentemot Gud. Tidigare hade jag trott att jag var tvungen att veta för att tro, nu kunde jag tro utan att veta, säger han med fast blick.

Hjälpen genom Frälsningsarmén i Vansbro

Mikael fick ett tydligt hopp i sitt mörker och började förstå det som hade med Jesus att göra, och som förut känts abstrakt. Efter genomgången behand­ling på Matteushemmet flyttade han till Dalarna för att komma närmare son och barnbarn. Han fick ADHD-medicin och gick med i Frälsningsarméns kår i Västerdalarna - Vansbro, där man hjälpte honom på fle­ra sätt.

— Människorna var helt underbara och välkomnande där. Jag hade aldrig mött något liknande. När jag blev av med min lägenhet fick jag till och med bo i kyrkan en period, säger han och ler.

Mikael insåg efterhand att han inte kunde bygga upp något i sig själv, istäl­let fick han låta Gud verka inifrån, ge fäste i vardagen och struktur i livet.

— I självförverkligandeindustrin uppmanas man leta efter ljuset i sitt inre. Men när jag sökte i mitt inre såg jag ju bara mörker. Jag behövde vända blicken utåt – mot något större än mig själv!