logotype
Hjälp människor i nöd - ge en gåva nu

"Jag orkar inte vara hemlös"

Sven blev slagen av sina fosterföräldrar och hamnade tidigt i missbruk. Han har suttit i fängelse, varit hemlös och haft placeringar på olika institutioner. Nu bor han på ett av våra akut- och stödboenden. Där har han fått nytt hopp och drömmer om ett drogfritt liv med bostad och arbete.

Svens biologiska pappa försvann tidigt ur bilden och mamman missbrukade alkohol och narkotika.

- Jag minns inte så mycket mer än att hon och hennes dåvarande kille bråkade väldigt mycket, säger Sven.

Senare i livet fick Sven veta att hans mor hittats på hallgolvet hemma tre dagar efter att hon tagit en överdos och dött. Det var för omkring 30 år sedan.

Fick ofta stryk av fosterföräldrarna

I princip det första som hände när Sven kom till Sverige var att han placerades i fosterhem och det kom att bli nio olika sådana. I det han bodde längst tid i, under åldern 4-12 år, bodde även hans halvbror och två tjejer som var i samma ålder och i samma situation som dem. Fosterföräldrarna var väldigt strikta och stränga och Sven fick ofta stryk även om inte han hade gjort fel.

- De behövde vara två stycken när de slog mig och syskonens stod och tittade genom dörrspringan och såg på medan jag straffades för något som de hade gjort, berättar Sven.

Detta gav upphov till slitningar mellan barnen och Sven har idag ingen kontakt med dem.

Hur missbruket startade

När Sven var 18 år drack han alkohol för första gången och han upplevde hur hans självförtroende blåstes upp i och med detta.

- Och tjejerna flockades omkring mig för jag lyckades charma dem, säger han.

Ett personrån vid den tiden som även innefattade misshandel ledde till två års fängelse. Det dröjde inte länge innan Sven var fast i alkoholberoende och snart började han också röka hasch. När han avtjänat sitt straff träffade han en tjej som han fick en son med men då hans missbruk fortsatte var han tvungen att separera från henne för att inte Socialtjänsten skulle ta ifrån dem vårdnaden om sonen.

Drogerna blev en slags flykt

Efter en tid blev Sven erbjuden amfetamin av en bekant och instruerades i hur han skulle ta det, i början genom näsan.

- Men det såg så enkelt ut när andra tog sprutor så efter en vecka hade jag också börjat med det och sedan dess har jag hållit på, säger Sven.

- Jag är säker på att om jag inte hade bott i just den fosterfamiljen med de föräldrarna när jag var 4-12 år så hade mitt liv sett annorlunda ut, menar han.

Drogerna blev en slags flykt och det har nu gått 18 år sedan amfetaminet gjorde inträde i hans liv. Under den tiden har han hunnit med ett antal fängelsevändor och bott på olika institutioner för att försöka bli kvitt missbruket. Han har även haft psykologkontakt för att prata om de svåra erfarenheterna.

För ett par år sedan lyckades han hålla upp med drogerna i elva månader och fick jobb som klättringsinstruktör. Men så blev han tillsammans med en tjej som visade sig vara alkoholist och då började han dricka öl tillsammans med henne. Det förhållandet tog dock slut efter en tid men då var han redan tillbaka i gamla hjulspår igen.

”Jag orkar inte med att vara bostadslös”

Ibland, särskilt vintertid, har Sven fått tak över huvudet via olika frivilligorganisationer. Emellanåt har han sovit utomhus, i tält, i källare och i vindsutrymmen men med stigande ålder har han tyckt att det varit alltmer påfrestande att tvingas göra det.

- Jag orkar inte med att vara bostadslös men det är ju drogerna som gör det så det är bara att lägga ner, menar han.

”Det här stället betyder allt för mig just nu”

Sven

Sven har haft stora problem med sitt humör och kan bli väldigt våldsam om han eller någon i hans omgivning blir felbehandlad. Han är extra känslig på morgnarna och om någon knackar på hans dörr då och kliver in i hans rum kan den räkna med att bli utslängd på ett bryskt sätt.

Hans aggressivitet har gjort att han portats från flera ställen, så även på Frälsningsarméns stödboende. Men Sven har fått en ny chans och nu har han bott där de senaste två månaderna. Han känner själv att han har blivit lugnare i sinnet.

- Det här stället betyder allt för mig just nu. Jag planerar för framtiden, att få ett drogfritt boende och jobb, säger han.

Helst skulle han vilja köra traktor då han tycker om den lantliga miljön som han också vuxit upp i men han trivdes även med att vara klättringsinstruktör. Han understryker vikten av att ha en sysselsättning om man kommer ur ett missbruk eftersom det annars är lätt att falla tillbaka i det.

På Frälsningsarméns stödboende har han väldigt fin kontakt med personalen.

- De betyder mycket och har gett mig nytt hopp så nu hoppas jag att allt går i lås, avslutar Sven som nu har hunnit bli 49 år.

Sven heter egentligen något annat.

Text: Teresia Jansson
Foto: Kerstin Tillenius

Artikeln publicerades första gången 18 mars 2019