logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

"Frälsningsarmén tror på mig - det känns helt suveränt"

Missbruk och hemlöshet har präglat Lars Sjöbergs liv och i processen mot ett drogfritt liv har han ibland hamnat mellan stolarna. Nyligen flyttade han ut från Frälsningsarméns akut- och motivationsboende i Midsommarkransen. Där känner han sig hemma och han lovordar den engagerade personalen. Likadant med Sociala centret i Hornstull och nu hoppas han få en plats på Halvvägshuset i Hjorthagen.

Lars Sjöberg har levt ett liv fyllt av droger, kriminalitet och hemlöshet. På händer och hals som inte täcks av kläder syns tatueringar, fingrarna är prydda av kraftiga silverringar och på ena armleden trängs kedjor. Jag möter honom på Frälsningsarméns akut- och motivationsboende i Midsommarkransen. Nyligen flyttade han ut härifrån efter en två månader lång vistelse.

Våldsam och alkoholiserad pappa

Lars växte upp tillsammans med fem syskon vid Hornstull i Stockholm, något som hörs på hans utpräglade söderslang. Pappan var alkoholist och väldigt våldsam. Lars böjer sig framåt och visar ett långt ärr på den kala hjässan.

— Farsan slog mig med dammsugarröret och när jag grät sa han att det bara är tjejer som grinar. Han sa också att jag var tvungen att säga att jag fått ett träd i huvudet om någon undrade, berättar han.

Barnen var väldigt kontrollerade och fick inte leka utomhus eller ha några fritidsaktiviteter. De bytte skola gång på gång och där ställde de till mycket hyss. Lars har fått konstaterat att han har adhd.

— Jag har aldrig utvecklat något intresse, såsom fotboll, men jag kände inte så mycket kring det utan tänkte att det var mitt eget fel att jag hölls så hårt i koppel, säger han.

Började rymma i 11-årsåldern

När han och tvillingbrodern var fyra år placerades de i ett fosterhem för första gången och det kom att bli flera sådana vistelser varvat med perioder hemma hos föräldrarna. Kramar existerade inte, i alla fall inte från fadern.

— Han dog för 13 år sedan och när han låg där på bårhuset tog jag i honom för första gången. Jag kände på hans ben och konstaterade bara att han var död, säger Lars.

På grund av att de fick så mycket stryk hemma rymde bröderna hemifrån när de var i 11-årsåldern. De började hålla till kring T-centralen tillsammans med andra pojkar i liknande livssituation och äldre hemlösa män. Lars nämner en varmluftsfläkt vid Åhléns där de brukade kura ihop sig. Flera killar han kände hade sex med äldre män mot betalning. Själv brukade han ”knacka torsk” som han kallar det, det vill säga lura homosexuella karlar att de skulle få köpa sex av honom men istället rånade han dem.

”Min hjärna var kidnappad av drogerna”

Lars började tidigt med snatterier som eskalerade till inbrott i bostäder och butiker. Snart kom droger in i bilden, han hamnade tidigt i amfetaminmissbruk och redan som 15-åring var han sprutnarkoman. Så småningom började han själv sälja droger och klättrade allt högre upp i hierarkin så att han tillslut hade direktkontakt med leverantörerna i Polen.

— Det började som en kul grej då jag sökte kickar men efter ett tag måste man ha drogerna för att fungera, förklarar Lars.

Han har haft placeringar på diverse pojkhem, ungdomsvårdsskolor och anstalter. Likaså behandlingshem men han har alltid fallit tillbaka i samma hjulspår. Fast för två år sedan fick han nog.

— Min hjärna var helt kidnappad av drogerna och livets innehåll bestod av samma saker hela tiden, säger han.

— Jag är så trött på droger och det levnadssättet. Jag är nästan avundsjuk på dem som går och jobbar, fortsätter han.

Lars händer är fulla av tatueringar, fingrarna är prydda av kraftiga silverringar och på ena armleden trängs kedjor.

”Underleverantörerna” blev arbetslösa och hotfulla

Tillslut lyckades han få en plats på ett stödboende i Fruängen som erbjuder ett tolvstegsprogram och där är det nolltolerans för droger. Efter tre månader fick han en lägenhet i Västertorp men där blev han uppsökt av gamla bekanta och det uppstod skottlossning. Lars har råkat ut för mycket hot och våld under livet och fått uppleva att det inte är helt lätt att bryta med den kriminella livsstilen. Hoppar han av ”näringskedjan” blir ”underleverantörerna” arbetslösa och det är ingenting som det ses på med blida ögon.

Av säkerhetsskäl blev Lars förflyttad till ett stödboende vid Mariatorget men eftersom han är ifrån Södermalm och det dessutom finns många mötesplatser däromkring för människor i missbruk så fick han påhälsning även där av folk han kände. De ville köpa droger av honom och ofta var det kö till huset. Vissa sov till och med på gatan utanför och några klättrade upp till Lars rum via en stege och över taket. Så trots 13 månader som ren var han efter fyra veckor på boendet inne i karusellen igen.

— Jag mådde jättedåligt. Men samtidigt blev det lugnt i livet för nu fick folk tillbaka sina jobb igen, säger han.

Men han var besviken på att han placerats på ett ställe där det var svårt att stå emot pressen från omgivningen. Och han ville verkligen bli fri från det hela.

— Tiden där är enda tillfället i livet då jag tyckt synd om mig själv, säger Lars.

— När man går på droger är man lika fängslad som att sitta på kåken, skillnaden är bara att man inte är inlåst, menar han.