Frälsningsarmén fortsätter hjälpa i Ukraina

Vilken plats har kårerna/församlingarna fått för människorna inne i Ukraina?

– Kårerna har blivit en central samlingsplats för nya internflyktingar. Nya människor strömmar till och kåren försöker upprätthålla ett så vanligt församlingsarbete som möjligt trots kriget, även om hjälparbetet och kriget sätter prägel på det mesta.  Man erbjuder barnsamlingar, gudstjänster, kvinno- och äldrearbete. Behovet att komma samman är stort och Frälsningsarmén samarbetar också med andra, framförallt frikyrkor. När man samlas bearbetar man också hotet och rädslan genom att göra något praktiskt. Man står inte ensam, man har en församling och den blir som en familj, också för den som kanske har förlorat sin familj.

Kan du berätta något om de olika kårernas verksamhet och hur man klarat vardagen?

– Kropyvnytskyi som är en mindre stad har en av de största kårerna. Hit har många internflyktingar kommit. Där har fokus varit att hålla igång veckans vanliga samlingar i kombination med hjälparbetet. I Dnipro driver ett ungt par Frälsningsarméns arbete. Dit anslöt till exempel en konstnär som frivilligt samlar barn och lär dem teckna och måla.

– På orten Dnipro som tidigare blev bombat och även i Kiev har man försökt komma tillbaka till det normala, och gör inte minst en hel del för barnen, firar födelsedagar, samlas och äter. Också i Charkiv, som blev väldigt hårt sönderbombat och kårerna låg nere en period, samlade man barnen i slutet av december för maskerad och utdelning av julgåvor.

Livet måste pågå – trots fasan och skräcken

Hur verkar människorna må?

– Alla delar skräcken och fasan med varandra, men det blir på något sätt också en normalitet – larmen går där i bakgrunden men livet måste pågå. Man försöker ha roligt också, även om det finns ett allvarligt drag över människorna – de lever ju hela tiden i krigets mitt. Men man finner på olika sätt att orka med livet och utvecklas.

Hur orkar Frälsningsarméns personal månad efter månad möta nöden?

– Frälsningsarmén har ju alltid fungerat så att vi ska finnas till för människor i såväl vardaglig hjälp och stöd som vid stora kriser eller katastrofer. Men om man inte får pausa eller återhämta sig riskerar man att inte fungera mentalt till sist. Nu såg jag att personal fick åka på en slags retreat till en kursgård i Karpaterna, det är väldigt bra. Man måste tänka långsiktigt för att människor ska hålla.

Man hittar varandra och Gud genom nöden

Vad såg du som det bästa med Ukraina under din tid där?

– Människors öppenhet, gästfrihet, förmåga att ordna och fixa till av det man har. Landet har haft en resa där inte minst den yngre generationen velat växa ifrån sovjetarvet av korruption och lögner. Man ser i denna kris att det blir på allvar: Folket vill inte acceptera korruption och presidenten har även han tagit krafttag kring detta. I krig finns alltid personer och grupper som försöker utnyttja läget och sin position för kriminella ärenden. Men vi ser också att det sanna, det goda och det rena hos människorna kommer fram.

Vad betyder den kristna tron för människor nu?

– Människor hittar genom nöden varandra och söker Gud och tröst tillsammans. De har bibelstudier, och hämtar kraft och hopp ur den Gudsnärvaro som Bibeln vittnar om – att Gud förser oss var dag, även om livet just nu är mörkt. Jag upplever inte att de anklagar Gud utan snarare att man nu måste sträcka sig mer mot något större. Den första kontakten människor får av tron och Frälsningsarmén är ofta genom sina behov. Möter man detta med hjälpen, skapas en god miljö av tro.

– Smärtan av maktlöshet inför de stora skeendena gör att man hittar sammanhang och gemenskaper där livet kan fungera och man kan påverka situationer. Bönen blir viktig, man dras in i bön för familjer och hela landet. Människor kastar sig på Guds nåd och Guds löften om att han är störst och ljuset kommer alltid att övervinna mörkret. Men vägen dit är kantad av mycket död och smärta.

Text: Carina Tyskbo