Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Att vara kårledare är en livsstil

En onsdag på Frälsningsarmén i Gävle innehåller allt från lovsång, tacos och kurs i kristen tro, till barnpredikan och administration. Stridsropet åkte till Gästrikland och hängde med kårledaren Helen Bergh under en dag. Med Jesus i centrum vill hon nå Gävleborna och skapa rum för att få be, växa i sin tro och göra gott mot varandra i kärlek.

Helen och Andreas Bergh har ett omväxlande liv som frälsningsofficerare och kårledare för Frälsningsarmén i Gävle. Foto: Jonas Nimmersjö

8.42 – färd hemifrån till kåren

Det är 17 grader kallt och knarrar under skorna. Solen tittar precis upp ovanför grantopparna vid en naturskönt belägen campingplats några mil utanför Gävle. Höga snövallar ligger prydligt plogade kring den husvagn där Helen Bergh, kår­ledare vid Frälsningsarmén i Gävle, just kliver ut. Här börjar hennes och maken Andreas onsdagar, eftersom den lediga tisdagen tillbringas i husvagnens och na­turens lugn. Annars bor de en trappa upp ovanför kåren.

— Vi åker ut hit på måndagskvällarna och sover här ett par nätter, säger Helen. Vi startar hellre lite tidigare på onsdagsmor­gonen för att hinna in till personalmötet.

Hon drar igen dragkedjan till vinterför­tältet och går mot bilen. En annan vinter­campare med hund stannar till och små­pratar en stund.

8.42 - Helen och maken Andreas onsdagar börjar med färd från husvagnscampingen, eftersom den lediga tisdagen tillbringas i husvagnens och naturens lugn. Annars bor de en trappa upp ovanför kåren.

10.00 – Förberedelser

— Hej Mikaela! Har ni överlevt de här da­garna när vi var lediga?

Vi har parkerat bakom kårens fast­ighet på Waldenströmsgatan i centrala Gävle och klivit in. En halv trappa upp har husmor Mikaela Åkerman börjat för­bereda kvällens middag och de aktivite­ter som drar igång idag. Medan de växlar några ord letar Helen efter bra allsånger. Hon berättar att fastigheten där kåren nu ligger byggdes 1979, och att kåren ti­digare fanns i en gammal 1800-talsbygg­nad ett kvarter längre bort. Själv flyttade hon och maken hit för ett och ett halvt år sedan och trivs bra.

— Kan jag gå klädd så här? avbryter hon sig och ser menande på sin blå pro­filkofta. Eller borde jag ha blus? Jag kilar upp och byter!

När hon kommer ner igen har hon vit blus och spännen i det tjocka mörka håret. Vinterkläderna bylsas på igen och vi tras­kar mot Bergmästargården, ett dagcenter för äldre tio minuter bort.

10.44 - Förmiddagen tillbringas med sångstund för ett förväntansfullt gäng äldre på ett dagcenter.

10.44 – Allsång på dagcenter för äldre

— Idag har vi Frälsningsarmén på besök. Varmt välkomna!

Ett förväntansfullt gäng äldre har bän­kat sig i en ljus, rymlig sal med bord i grupper. Tillsammans med Helen och Andreas sjunger Ingrid, Sune och Per. De är veteraner i kåren och hjälper gärna till där det behövs. Helen ställer sig vid mik­rofonen och Andreas tar plats vid pianot. Önskesångerna ropas ut av de gamla. ”O Store Gud”, ”O hur saligt att få vandra” och ”Han har öppnat pärleporten”, betas frejdigt. Helen läser Johannesevangeliet 3:16.

— Tänk att Gud sände sin son för din och min skull. Han älskar oss så mycket och går med oss över berg och i dalar, sä­ger hon och ser på var och en.

— Och vi väljer fritt om vi vill gå med ho­nom eller inte. En bön avslutar andakten.

Efteråt tar Helen och Andreas en kopp kaffe och synkar sina kalendrar med Eri­ka, som ansvarar för dagverksamheten.

— Ska vi säga 7 maj för nästa allsång? frågar Helen, och griper telefonen som börjar surra på bordsskivan.

12.05 – Lunch och samtal

På Pizza House äter Helen en sallad och berättar att Gävle, precis som platser i övriga Sverige, brottas med många ut­maningar. Droger, flyktingproblematik, unga som mår dåligt. När man valt bort Gud och den kristna kyrkan som grund i samhället lämnas människor åt sitt eget öde, menar hon. Men man ser också en annan öppenhet för kristen tro i kårer och församlingar.

— Till oss på kåren har helt nya människor kommit inramlande på sistone och det är jätteroligt. Till vår nyårs­bön kom till exempel en ny person som stannade hela kvällen under bönen och lovsången, berättar hon.

Helen och Andreas bad mycket när de kom till kåren 2016. De fick en vision av hur de ska arbeta i Gävle.

—Vi vill utrusta människor för ett väx­ande liv i Jesus. Uppåt i tillbedjan. Inåt i helighet och utåt i självutgivande kärlek, säger Helen och tar en klunk Ramlösa.

13.37 - Helen går runt och småpratar med föräldrarna och barnen på den öppna förskolan.

13.37 – Öppen förskola

Det doftar kaffe och microvärmd barn­mat. I dag är det öppen förskola en trap­pa ner på kåren och Molly, 2,5 år, och Harry, 4 år, leker i ett stort rum med bol­lar. Lillebror Charlie, 8 månader, matas av sin mamma. Helen går runt och små­pratar med föräldrar och barn.

Maja Björn är barn- och ungdomsin­struktör och har jobbat i verksamheten i 14 år. Hon trivs bra här, liksom besökarna tycks göra.

— På måndagarna kan det komma flera barn och föräldrar, säger Helen och Maja nickar instämmande.

Föräldrarna uppskattar Frälsningsar­mén, vare sig man har en personlig tro eller ej.

— Vi vill ha en öppen gemenskap där vi ändå är tydliga med vad vi står för, poäng­terar Maja.

14.10 – Förberedelser inför kvällens kurser om kristen tro

Ikväll börjar kårens Alpha- och Betagrup­per, som är kurser om kristen tro. Helen och Andreas sätter sig i ett arbetsrum och bläddrar i kursmaterialet. Husmor Mikaela kommer med kaffe och nybakta sirapskakor. Helen är lite nervös för sam­lingen och läser högt:

”Ställ öppna frågor. Var inte rädd för tystnaden. Var inte rädd för frågor.”

— Till den första Alpha-träffen kom ingen. Då bad vi istället. Gången därpå kom fem helt nya personer och sedan runt tio. Nu kommer ungefär 20 delta­gare från olika håll. Det är fantastiskt ro­ligt, säger Helen.

14.50 – Tekniken måste funka

Helen drar igen den lite tröga mellan­väggen mellan möteslokal och fikasal och lägger fram deltagarhäften.

Andreas kollar teknik och bildpro­gram. Dagens samtal ska utgå ifrån Filip­perbrevet och föreläsarens röst dånar ut över möteslokalen.

— Är det lagom högt Helen? säger An­dreas och skrattar.

15.15 - Administrationsarbete bland pappershögar och pärmar på kontoret.

15.15 – Skrivbordsarbetet

— Jag måste kolla om deltagarantalet stämmer.

Helen har kilat upp en trappa till sitt skrivbord inne på kontoret, som är en lä­genhet vägg i vägg med familjens bostad. Här finns två arbetsrum, kök och badrum. Hon beklagar sig lite.

— Jag är egentligen organiserad men det syns inte på skrivbordet, säger hon och ler åt pappershögar och pärmar.

Som tidigare lågstadielärare i Vansbro och Skillingaryd och nu löjtnant och of­ficer i Frälsningsarmén, är hon van att ha både ordning och koll på situationer.

15.45 – Viktig bönestund

”Ära, vi vill ge dig ära.”

Helen går omkring i möteslokalen med uppstäckta armar. Andreas sitter vid fly­geln med ögonen slutna. Den här stunden är Guds, och de båda sjunger och ber om vartannat. Rösterna är höga och klara. Bö­nen är en absolut nödvändighet innan en aktivitet som Alpha-gruppen, menar de.

— När man tillber Gud kommer Gud, säger Andreas lite senare. Vardagen kan vara flängig men en stund av bön och lov­sång är så viktig.

16.15 – Miniorerna sjunger och pysslar

”Armarna upp i luften, jag vevar på, högt i det blå. Armarna upp i luften. Jag älskar dig så!”

Helen står upp inför en halvcirkel av skuttande barn som viftar med armarna och sjunger. Andreas kompar rivigt på gitarren. Miniorerna Linnea, Joel, David, Wilma och Tea möts en gång i veckan un­der Majas ledning. Lite senare ska barnen göra Alla-hjärtans-dags-pyssel.

— Tänk, hör ni, att Jesus sade till sina kompisar: ”Sluta köra bort barnen! Jag tycker om dem och vill vara med dem”, säger Helen.

Barnen nickar fascinerade.

— Fanns det krokodiler där då? frågar Joel.

— Jag vet inte, säger Helen och skrat­tar. Kanske.

17.00 – Paus innan kvällspasset

Helen får en liten paus innan kvällpasset börjar och slår sig ner en stund. Gränsen mellan arbete och fritid är inte helt enkel att dra när man bor i samma hus som jobbet.

— Att vara kårledare är inte ett jobb, det är en livsstil. Men jag tycker att An­dreas och jag är ganska bra på att stänga av, bara vara eller se på en film. Dygnet i husvagnen betyder mycket, man kan inte vara duktig eller effektiv där, säger hon.

Att arbeta så nära sin make kräver ock­så en balans. Numer delar kårledarparet upp arbetet mer än i början.

— Vårt ansvar är lika stort, även om vi gör olika saker. Jag driver kvinnofrukos­tarna till exempel och Andreas har perso­nalansvar.

Hennes personliga favorit är torsdags­kvällarnas bön och lovsång. Då får även ledarna påfyllning.

— De kvällarna lyfter oss verkligen, sä­ger Helen.

17.15 - Det bjuds på en härlig tacobuffé innan kurserna i kristen tro drar igång på kvällen. Susanne och Birgitta är två regelbundna deltagare.

17.15 – Tacomiddag

Det bubblar av småprat, hälsningar och skratt. Deltagarna i Alpha- och Beta-kurserna börjar anlända. Tacosmiddagen är framställd vid köksluckan och mini­orerna har anlänt. Fnissiga barn ska äta samtidigt som de vuxna.

Helen klappar i händerna.

— Varmt välkomna allihopa! Var så goda att ta mat, så delar vi upp oss och sätter igång sedan!

Susanne och Birgitta är två kvinnor i femtioårsåldern som regelbundet kom­mer till Alpha-kurserna. Birgitta har ing­et kyrkligt förflutet men har öppnat sig för tron bit för bit. Väninnan Susanne har en bakgrund i Pingstkyrkan.

— Det är så välkomnande och varmt här, jag trivs väldigt bra, säger Birgitta och lägger för sig av majsen, gurkan och gräddfilen.

17.55 – Kvällens kurser i kristen tro startar

Alpha-kursen har samlats i arbetsrum­met. Ljuset är släckt och teven har satts på. Helen och fyra deltagare har slagit sig ner i fåtöljerna. Programledaren frågar:

”Är kristendomen tråkig eller ger vi den en tråkig förpackning?”

Samtalet kommer igång.

Helen nickar diskret farväl till oss medan hon lyssnar på en av deltagarna. Ännu återstår någon timme av dagens kårarbete innan hon får kila upp en trap­pa och göra kväll.

Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 2 - 2019

Publicerat: 2019-05-02Skriv ut