Kallelsen till både sjuksköterska och kårledare på Frälsningsarmén har gett Veronica möjlighet att möta behövande, såväl i förbön som intensiv covidvård.
När Veronica Wahlström var 13 år fick hon ett profetiskt tilltal av Gud: “Du ska gå på okänd mark och du ska lägga händerna på de sjuka och de ska bli friska.”
Och det är ingen överdrift att det blivit mycket ny mark för den femtioåriga kårledaren i Jönköping, som hittills i livet hunnit bo på 16 platser.
Det började i Hässleholm med mamma Ewa-Maria och pappa Inge, som båda var officerare i Frälsningsarmén. Veronica fick tidigt lära sig att ta ansvar och gillade det.
— Mina föräldrar jobbade mycket och jag passade ganska ofta min lillasyster, vi bodde ju i samma hus som kåren (församlingen). Men för mamma och pappa var det också viktigt att vi var delaktiga och engagerade i kårlivet. Vi har alltid fått vara med och sjunga och spela på gudstjänsterna, redan som väldigt små.
Mellanstadietiden förflöt i Göteborg, där föräldrarna tjänade på Hisingskåren. Även om barnatron funnits hela livet menar Veronica att frälsningsögonblicket kom på en kongress när hon var tio år. Senare i tonåren blev hon under en kampanj uppfylld av den Helige Ande och fick en stark nytändning.
— Jag som är en väldigt morgontrött person, började stiga upp tidigt, ta god tid på mig och sjunga lovsång på väg till skolan! Jag blev förälskad i Jesus, säger Veronica och ler.
Konfirmationen med Frälsningsarmén skedde under ett 2,5 veckors långt läger på Dalarö. Det blev en oförglömlig sommar och alltsedan dess har hon ägnat mycket tid åt lovsång.
— Varje morgon när jag vaknar klickar jag igång min lovsångslista medan jag gör mig i ordning. Det blir min väg in i dagens gemenskap med Jesus, berättar hon.
Att vara en del av föräldrarnas kallelse var naturligt för syskonen och när flytten gick till Portugal öppnades ett nytt land för familjen.
— Det var inte svårt att bryta upp. Mamma var bra på att skapa förväntan hos oss, det blev som att vi skulle ut på ett äventyr, säger Veronica.
I Colares strax utanför staden Sintra startade föräldrarna en kår. Veronica gick i svenska skolan och senare i en internationell katolsk skola med studier på engelska. En fascinerande erfarenhet med elever från hela världen och från alla religioner, med skoluniform, ordning och betyg i uppförande.
På kåren var hon söndagsskoleledare redan som 14-åring. Många barn anslöt. När Wahlströms efter tre år flyttade till Lissabon föddes lillebror Marcus. Lägenheterna var små och lösningen blev att dela upp sig.
— Mamma och pappa bodde med bebisen i en lägenhet, min syster, jag och senare en vän i en annan. Vi skötte matlagning, tvätt och städning helt själva. Mamma var inte den oroliga typen, säger Veronica och skrattar.
Veronica var 19 år när familjen åter landade i Sverige. Valet av yrkesutbildning låg framför henne. Hon ville ju bli sjuksköterska men där fanns också en tidig missionärsdröm som låg och bubblade. När tre års sjuksköterskestudier i Malmö klarats av kom ett brev från Mona Stockman på Frälsningsarméns högkvarter: “Vill du vara med i ett pionjärteam i Vårby Gård?”
— Jag ville. Men pappa sade: Nu ska du väl söka jobb, Veronica? Så jag lade brevet på en hatthylla och försökte glömma det, minns hon.
När hon blev uppringd och påmind tänkte hon till på nytt. Sjukhusjobbet fick vänta. Veronica var 22 år, flyttade till Stockholm och dök in i ett pionjär- och församlingsplanteringsarbete där team placerades ut i olika samfund. En viktig tid med mycket lovsång och övning i att lyssna in Guds röst.
-Det var dessutom mitt under Torontovälsignelsen, ett speciellt karismatiskt skede. Många berördes på djupet men det var inte helt lätt för alla att navigera i det andliga landskapet. Vi blev lite ”höga” på det men hade bra jordnära guidning av Mona, påpekar hon.
Ett år senare kom Veronica till Visby, där hon fick en 80-procentig tjänst som sjuksköterska. Resten av tiden bodde hon på kåren och arbetade som volontär. Tillsammans med Kjell och Anki Karlsten fick hon uppleva mycket fint på Krukmakarens Hus.
— De är karismatiska människor som prioriterar att lyssna in Guds röst och har modet att säga som det är. Ingen har tillrättavisat mig så väl som Kjell, han blev som en coach. När man känner sig älskad och trygg fungerar det, säger Veronica.
Några år förflöt. Veronica ville ut i världen och hamnade så småningom i Sydafrika på ett av Frälsningsarméns sjukhus. Men krångel med bland annat visum och arbetstillstånd gjorde vistelsen kortare än planerat. Efter ett halvår återvände hon till Borås, där familjen bodde och jobb på sjukhuset ordnades.
Så en dag för pusselbitarna på plats. Veronica tog tag i nästa del av sin kallelse, att bli frälsningsofficer.
— Margaretha Andersson på Officersskolan svarade när jag ringde och utbrast: “Det var på tiden!” säger Veronica och ler åt minnet, och åt de studieår som följde.
Som färdig officer blev det några års kårarbete på Söderkåren och i Nyköping innan resan åter gick till Portugal. En vuxen Veronica som kunde språket sedan tidigare kom till kåren i Porto, som hade ett omfattande socialt arbete.
— Vi hade hemtjänst och dagcenter för äldre. I ett sex kvadratmeter stort kök lagades 100 måltider varje dag! Det var runt 20 anställda, jag hade det andliga ansvaret tillsammans med en socionom.
Förutom arbete med äldre och utsatta erbjöds barngrupper och söndagsskola. Veronica startade söndagen tidigt med att hämta upp barnen till kyrkan, där hon även predikade. Det var väldigt mycket jobb men hon trivdes.
Tillbaka i Sverige blev Veronica kandidatsekreterare och biträdande rektor på Officersskolan. Hon talade med kadetterna om deras kallelse, arbetade med distansbibelskolan och undervisade i homiletik (läran om predikan), bibelkunskap och personlig andlig utveckling. Återigen, en väldigt lärorik tid, menar Veronica.
— Sedan fick jag en order till Halmstads kår. En väldigt varm, färgglad men också ganska utmanande gemenskap, där många hade varit med om mycket i livet och stämningen präglades av rakhet och öppenhet, säger hon.
Veronicas senaste flyttlass gick till Jönköping, där hon alltså sitter idag, i soffan på kåren och blickar ut mot Klostergatan med en vägg av graffitimålningar bakom sig. Här arbetar hon just nu 50 procent på kirurgen på Ryhov efter att under pandemin ställt sig till förfogande för att göra en insats på Covid-IVA. Resten av tiden är hon kårledare. Jönköping är en fin, traditionell kår, där många varit frälsta länge och känner Gud väl. En utmärkt och varm gemenskap att bjuda in människor till. Arbetet riktats mycket mot barn och familjer.
— Vi strävar efter att arbeta integrerat. Tillsammans med kårens sociala arbete ordnar vi familjeresor, utflykter, läger och familjemiddagar. Några av barnen kallar Frälsningsarmén för Tacokyrkan. Till första träffen kom hela 50 personer och vi sade: “Det här är våra barn”. Målet är att bygga broar mellan verksamheterna, inte dela upp oss. Men det är en utmaning att få familjer att komma på söndagsgudstjänster, menar hon.
Kåren i Jönköping som kallar sig Södra Vätterbygdens kår har välkomnat en hel del nya civilmedlemmar den senaste tiden och drömmen är att enligt visionen “Välkommen hem – Livet med Jesus” vara en plats där man känner sig sedd och delaktig och förstås får möta Jesus.
— Alla som kommer är inte troende, men de är med oss. Och vi är alltid tydliga med evangeliet.
Hela livet har Veronica haft en passion för att be med och för andra, och hon hör Gud som tydligast när hon står i tjänst.
— Jag älskar att förbereda förkunnelsen och predika. Det är fantastiskt att få samarbeta med Gud på det sättet, känna att han är närvarande och att vi gör det tillsammans i interaktion med människorna i rummet, säger hon med eftertryck.
Som ensamstående och femtio år fyllda har Veronica börjat fundera på framtiden.
— Jag kan känna mig lite rotlös nu när jag blir äldre. Ska jag flytta mer eller stanna här upp och bygga mina nätverk? Jag vill ju inte bli gammal och ensam.
Likt Pumba i filmen Lejonkungen har hon alltid känt att “Hemma är där man sist satte sig”. Oavsett om det varit hos familjen, i församlingen och med Gud i enskildhet.
— Men jag är inte färdig med de tankarna än, säger hon och tittar på mobilen. Nya uppgifter väntar, tonerna från hornmusikkåren sipprar in och i kaféet har man diskat undan det sista och tackat besökarna för idag.
Och hur var det nu med det profetiska tilltalet från 13-årsåldern? Gå på okänd mark har hon definitivt gjort, och de sjuka – har hon lagt händerna på dem och sett dem bli hela?
— Ja, på flera sätt, Gud fick alldeles rätt, säger hon berörd. Att tvätta någons fötter på intensiven eller samtala med en patient är också att tjäna Gud. Jag får både vårda och predika.
Hon bär fortfarande drömmar, som den om att studera vidare till specialistsjuksköterska.
— I mig själv måste jag inte vidare, men om Gud vill så vill jag. Jag är alltid beredd att bryta upp, säger Veronica och reser sig.
Text: Carina Tyskbo
Foto: Carina Tyskbo och privat
Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 5-2022
Exempel på hur din julgåva hjälper
Swisha till 900 48 05
