Utlandstjänst i Sydafrika och Portugal
Några år förflöt. Veronica ville ut i världen och hamnade så småningom i Sydafrika på ett av Frälsningsarméns sjukhus. Men krångel med bland annat visum och arbetstillstånd gjorde vistelsen kortare än planerat. Efter ett halvår återvände hon till Borås, där familjen bodde och jobb på sjukhuset ordnades.
Så en dag för pusselbitarna på plats. Veronica tog tag i nästa del av sin kallelse, att bli frälsningsofficer.
— Margaretha Andersson på Officersskolan svarade när jag ringde och utbrast: “Det var på tiden!” säger Veronica och ler åt minnet, och åt de studieår som följde.
Som färdig officer blev det några års kårarbete på Söderkåren och i Nyköping innan resan åter gick till Portugal. En vuxen Veronica som kunde språket sedan tidigare kom till kåren i Porto, som hade ett omfattande socialt arbete.
— Vi hade hemtjänst och dagcenter för äldre. I ett sex kvadratmeter stort kök lagades 100 måltider varje dag! Det var runt 20 anställda, jag hade det andliga ansvaret tillsammans med en socionom.
Förutom arbete med äldre och utsatta erbjöds barngrupper och söndagsskola. Veronica startade söndagen tidigt med att hämta upp barnen till kyrkan, där hon även predikade. Det var väldigt mycket jobb men hon trivdes.
Tillbaka i Sverige blev Veronica kandidatsekreterare och biträdande rektor på Officersskolan. Hon talade med kadetterna om deras kallelse, arbetade med distansbibelskolan och undervisade i homiletik (läran om predikan), bibelkunskap och personlig andlig utveckling. Återigen, en väldigt lärorik tid, menar Veronica.
— Sedan fick jag en order till Halmstads kår. En väldigt varm, färgglad men också ganska utmanande gemenskap, där många hade varit med om mycket i livet och stämningen präglades av rakhet och öppenhet, säger hon.
Veronicas senaste flyttlass gick till Jönköping, där hon alltså sitter idag, i soffan på kåren och blickar ut mot Klostergatan med en vägg av graffitimålningar bakom sig. Här arbetar hon just nu 50 procent på kirurgen på Ryhov efter att under pandemin ställt sig till förfogande för att göra en insats på Covid-IVA. Resten av tiden är hon kårledare. Jönköping är en fin, traditionell kår, där många varit frälsta länge och känner Gud väl. En utmärkt och varm gemenskap att bjuda in människor till. Arbetet riktats mycket mot barn och familjer.
— Vi strävar efter att arbeta integrerat. Tillsammans med kårens sociala arbete ordnar vi familjeresor, utflykter, läger och familjemiddagar. Några av barnen kallar Frälsningsarmén för Tacokyrkan. Till första träffen kom hela 50 personer och vi sade: “Det här är våra barn”. Målet är att bygga broar mellan verksamheterna, inte dela upp oss. Men det är en utmaning att få familjer att komma på söndagsgudstjänster, menar hon.
Kåren i Jönköping som kallar sig Södra Vätterbygdens kår har välkomnat en hel del nya civilmedlemmar den senaste tiden och drömmen är att enligt visionen “Välkommen hem – Livet med Jesus” vara en plats där man känner sig sedd och delaktig och förstås får möta Jesus.
— Alla som kommer är inte troende, men de är med oss. Och vi är alltid tydliga med evangeliet.
Hela livet har Veronica haft en passion för att be med och för andra, och hon hör Gud som tydligast när hon står i tjänst.
— Jag älskar att förbereda förkunnelsen och predika. Det är fantastiskt att få samarbeta med Gud på det sättet, känna att han är närvarande och att vi gör det tillsammans i interaktion med människorna i rummet, säger hon med eftertryck.