Frågor och svar om Paulus

Vi vet inte med säkerhet hur Paulus dog men som frågan antyder sägs det att han avrättades. Enligt fornkyrklig tradition skedde det under kejsare Neros regeringstid någon gång på 60-talet. Då Paulus var romersk medborgare fick han inte avrättas genom den mest förfärliga avrättningsmetoden av alla, korsfästelse. Det blev halshuggning med svärd, antagligen pga. av majestätsbrott.

Majestätsbrott är att till exempel att säga att någon annan än kejsaren är herre, något som man anklagar Paulus och Silas för i Apostlagärningarna, kapitel 17, vers 7 med orden ”De gör tvärtemot kejsarens påbud allihop och säger att en annan är kung, en som heter Jesus.”

Paulus har skrivit 13 brev i Nya testamentet, nämligen Romarbrevet, 1–2 Korinthierbreven, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, 1–2 Thessalonikerbreven, 1–2 Timotheosbreven, Titusbrevet och Filemonbrevet (i den ordning de står i Nya testamentet, nämnda i storleksordning).

Alla forskare är inte överens om att Paulus skrivit samtliga av dessa brev. Och det stämmer åtminstone på det sätt att han använder en så kallad amanuens (en sekreterare, som skriver i hans ställe) men likväl är han den som talar om vad som ska skrivas ned.

Att offra sina ögon för någon annan var, på Paulus tid, ett uttryck för ett stort offer. När Paulus skriver om galaterna att "Jag kan intyga att ni då hade rivit ut era ögon och gett dem till mig om ni kunnat" (Galaterbrevet 4:15) betyder det inte nödvändigtvis att hans kroppsliga svaghet (Galaterbrevet 4:13) hade att göra med hans syn, än mindre att han skulle vara blind. I den grekiska kulturen visades vänskap särskilt genom uppoffring. I så fall talar Paulus här om det band som finns mellan honom och galaterna och som nu riskeras förstöras.

Det som alltså framkommer är att Paulus hade någon form av ”kroppslig svaghet”. Det grekiska ord som här översätts svaghet kan antingen syfta på sjukdom eller på skador i samband med förföljelse.

Paulus skrev förstås om väldigt mycket i sina brev, brev som kunde vara till församlingar eller till enskilda personer. Flera av breven är så kallade tillfällighetsskrifter, där Paulus hör om något eller får ett brev om något som händer i en särskild församling och där han behöver skriva och förklara och ibland tillrättavisa. Det är till exempel orsaken till att Paulus skriver Första Korinthierbrevet. I kapitel 1, vers 11 står det: ”Av Chloes folk har jag nämligen fått veta…” och i kapitel 7, vers 1 läser vi ”När det gäller det ni skrev…”. Paulus har hört om dem och fått brev från dem.

Innehållsmässigt kan vi lite enkelt säga att Paulus först förklarar, för brevens mottagare (och oss i förlängningen. Vi tror nämligen att även om breven inte är skrivna till oss är de skrivna för oss), vad Gud har gjort genom Jesus Kristus. Det leder sedan till att han skriver om hur de som tror på Jesus (bekänner honom som frälsare och herre) behöver gensvara på det.

Romarbrevet (16 kapitel långt) kan tjäna som exempel. Kapitel 1–11, förenklat, handlar om vad Gud gjort genom Jesus Kristus (och här förklarar han även att människan är förlorad utan Guds frälsning), något vi till exempel kan läsa i kapitel 3, första delen av vers 25 ”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.”

Kapitel 12–16 (även om kapitel 16 mest är hälsningar) handlar om hur vi ska gensvara på det. Lägg märke till att första ordet i kapitel 12, vers 1 är ordet ”därför”. Det vill säga, det här är vad Gud har gjort genom Jesus Kristus (kapitel 1–11), ”därför” ska ni (kap. 12–16) …

Kapitel 12, verserna 1–2 lyder:

”Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom”

Nya testamentet består av olika genrer och innehåller de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, 21 brev (varav Paulus skrivit 13) samt Uppenbarelseboken. Paulus skriver alltså brev.

Både Petrus och Paulus spred budskapet om de goda nyheterna om vad Gud gjort för alla människor genom Jesus Kristus. Både Petrus och Paulus spred budskapet till både judar och hedningar (de som inte var judar).

Hos både Petrus och Paulus betonas den helige Ande. Båda får leda människor till omvändelse och tro på Jesus Kristus, båda får lida för sin tro, båda ber för människor som blir friska.

Med mera. Vi läser om det i Apostlagärningarna.

Om vi när vi läser Apostlagärningarna har Petrus och Paulus som utgångspunkt, är Petrus lite av huvudkaraktär i kapitel 1–12 och Paulus i kapitel 13–28.

Paulus var inte lärd av Jesus i bemärkelsen att han vandrat omkring med Jesus i tre år likt de andra apostlarna (de 12 närmast Jesus). Men han skriver i Galaterbrevet, kapitel 1, vers 11–12:

”Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus.” (Bibel 2000).

Orden ”en uppenbarelse av Jesus Kristus” översätts i Svenska Folkbibeln med ”en uppenbarelse från Jesus Kristus.” Det kan även översättas ”en uppenbarelse om Jesus Kristus” eller både och. En uppenbarelse som kommer från och handlar om Jesus Kristus. Paulus har alltså inte fått evangelium (de goda nyheterna) genom andra utan direkt från Jesus själv, genom den helige Ande.

Paulus tycks även tagit del av muntliga berättelser eller nedskrivna berättelser om Jesus.

Vi kan, i Apostlagärningarnas nionde kapitel, läsa om hur Paulus var precis innan han mötte Jesus. (Paulus hette Saul innan mötet i Damaskus):

”Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem.” (Kapitel 9, vers 1–2). Och när Stefanos (en lärjunge till Jesus) dödades gav Paulus sitt samtycke till det (Apostlagärningarna 7:60–8:1).

Paulus var farisé och han talar om sig själv som en som i trosiver förföljt kyrkan. Detta gjorde han, övertygad om att det var Gud som ville att han skulle det. Läs mer om hans liv innan mötet med Jesus i Filipperbrevet, kapitel 3, vers 2–11.

Att med några få rader ge rättvisa till den frågan är inte möjligt. Det har skrivits hyllmeter efter hyllmeter om vem Paulus var och vad han har betytt för den kristna tron. Det finns flera riktigt bra böcker på svenska (till exempel ”Paulus mot väggen” av Mikael Tellbe).

Paulus var jude och grekisk såväl som romersk medborgare. Han startade flera av de församlingar som han sedan skriver brev till. Vid ett tillfälle (Första Timotheosbrevet kapitel 1, vers 11) kallar han sig ”förkunnare, apostel och lärare”, och det med rätta med tanke på hans starka inflytande på kyrkan, inte minst i det att han förklarar vem Jesus Kristus är och vad hans död och uppståndelse medfört.

Mitt bästa tips: läs boken ”Paulus mot väggen” av Mikael Tellbe.

Att med några få rader ge rättvisa till den frågan är inte möjligt. Det har skrivit hyllmeter efter hyllmeter om vem Paulus var och vad han har betytt för den kristna tron. Det finns flera riktigt bra böcker på svenska (till exempel ”Paulus mot väggen” av Mikael Tellbe).

Paulus betyder väldigt mycket för kristendomen. Han är den som förklarar vad Jesus död och uppståndelse betyder, något som inte ens Jesus går så djupt in på när han talar om vad som kommer att hända med honom.

Paulus skriver gärna först om vad Gud har gjort genom Jesus Kristus, för att sedan vända sig till de som tror på honom och förklara hur vi (inte minst tillsammans i församlingen) ska gensvara på det.

Ingen vet egentligen när Paulus föddes eller exakt när han dog. Antaganden man möter när man söker efter uppgifter är att han skulle ha fötts omkring år 4 e.Kr. och dog martyrdöden under 60-talet. I så fall blev han ca. 60 år gammal.

Ingen vet egentligen när Paulus föddes eller exakt när han dog. Antaganden man möter när man söker efter uppgifter är att han skulle ha fötts omkring år 4 e.Kr. och dog martyrdöden under 60-talet. I så fall blev han ca. 60 år gammal.

Det tycks troligt (med tanke på att dop på den tiden skedde i direkt anslutning till att någon kom till tro på Jesus) att det var Ananias. Han var en lärjunge från Damaskus och fick i en syn veta av Herren att han skulle söka upp Paulus efter att hans möte med Jesus på vägen till Damaskus. Läs den spännande berättelsen i Apostlagärningarna kapitel 9, vers 1–22 (Ananias dyker upp i vers 10). Vi vet inget mer om Ananias (ett vanligt namn då).

Genom kyrkohistorien har man uppfattat lite olika kring frågan om Paulus var gift. Paulus levde ett liv i livslångt celibat sa kyrkan på 300-talet. Men innan dess menade kyrkofader Klemens av Alexandria (ca. 150–215 e.Kr.) att Paulus var gift men att han hade lämnat frun (inget namn på henne) hemma för att åka på sina missionsresor.

Paulus menar till exempel att Petrus hade en hustru. Han skriver i Första Korinthierbrevet, kapitel 9, vers 5

“Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru liksom de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas (det vill säga Petrus, min parentes)?”

Här kan vi uppfatta som att Paulus var gift. På den tiden, i den kulturen, talade män sällan om sina fruar, och i judisk så väl som romersk kultur förväntades män i antiken vara gifta. Så ja, det är möjligt att Paulus var gift.

Paulus gjorde minst tre missionsresor.

Den första gjorde han ca. 47–48 e.Kr. Han besöker tillsammans med Barnabas och Markus Cypern (ön Barnabas kom från), Perge, Antiochia, Ikonion, Lystra och Derbe. Och sedan tillbaka samma väg för att tillsätta ledare i varje församling och uppmuntra de som kommit till tro. Läs om resan i Apostlagärningarna kapitel 13:4-14:28.

På den andra resan (ca. 50–52 e.Kr.) reser Paulus med Silas, via Syrien och Kilikien, tillbaka till församlingarna i Derbe, Lystra och Ikonion.

I Derbe möter Paulus Timotheos, som med tiden blir en av Paulus närmaste medarbetare. Via Frygien och Galatien fortsätter Paulus, Silas och Timotheos genom Mysien och kommer till Troas. Den helige Ande leder dem sedan västerut, till Makedonien. Här besöker de Filippi, Thessalonike, Beroia, Athen och Korinth. I Korinth stannar de nästan i två år. Via Efesus och Caesarea kommer han till Jerusalem. Läs om resan i Apostlagärningarna kapitel 15:36-18:22.

Den tredje missionsresan sker under 52/53–57 e.Kr. Via Galatien och Frygien kommer han till Efesos, som han tidigare lovat att göra. Här stannar Paulus i totalt tre år. Han reser vidare till Makedonien och Grekland för att besöka församlingar han grundat under den andra missionsresan. Efter tre månader i Korinth drar han, på grund av den oro som bryter ut, vidare till Troas. Sedan väntar Assos, Mitylene, Chios, Samos och Miletos. Läs om resan i Apostlagärningarna kapitel 18:23-21:16.

Paulus var på väg till Damaskus för att hitta så många som möjligt som följde Jesus och ta med dem till Jerusalem för att ställa dem inför rätta.

På vägen dit fick han se ett bländande ljussken (Apostlagärningarna, kapitel 9, vers 3), han föll till marken och hörde en röst. Det var Jesus som talade till honom.

Mötet med Jesus gör att Paulus förstår att Jesus är Messias, Guds smorde, och Paulus får en kallelse att föra ut budskapet om Jesus till alla folk.

Att säga att Paulus här blir en kristen är kanske inte rätt ordval, kanske snarare att han bli en Messias-troende jude. Alltså, han förstår att höjdpunkten av det som han själv som jude längtat efter har kommit – Messias. Att Jesus från Nasaret är Guds Messias. Och med det har de löften som Gud, i Gamla testamentet, talat om ska ske börjat uppfyllas.

Paulus var på väg till Damaskus för att hitta så många som möjligt som följde Jesus och ta med dem till Jerusalem för att ställa dem inför rätta.

På vägen dit fick han se ett bländande ljussken (Apostlagärningarna, kapitel 9, vers 3), han föll till marken och hörde en röst. Det var Jesus som talade till honom.

När Paulus befinner sig i Damaskus sänder Herren en man till honom som heter Ananias med budskapet:

“Gå, honom (Paulus, min parentes) har jag utvalt till mitt redskap. Han skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk, och jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull.”

Hela händelsen skildrar både Paulus omvändelse och kallelse.

Läs gärna om detta i Apostlagärningarna kapitel 9, vers 1–22 och kapitel 22, vers 4–21 samt kapitel 26, vers 9–18.

Paulus tillhörde inte den här gruppen vi läser om i Lukasevangeliet 8:1-2a:

”Därefter vandrade han (Jesus, min parentes) från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor…”.

Paulus mötte Jesus första gången, då han i sin jakt efter att fängsla de kristna (de ”som hörde till Vägen”, Apostlagärningarna 9:2) var på väg till Damaskus. Paulus hörde en röst som sa (Paulus hette Saul innan mötet i Damaskus):

”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Han frågade: “Vem är du, herre?” — “Jag är Jesus, den som du förföljer.” (Apostlagärningarna 9:4–5).

Paulus hade fler liknande möten med Jesus. Han skriver bland annat att han fått det budskap han predikade direkt från Jesus själv (se Galaterbrevet, kapitel 1, vers 11–12).

Paulus övertygelse var att Jesus från Nasaret var den efterlängtade kungen som skulle komma, Guds Messias (Kristus på grekiska, betyder den smorde).

Jesus hade fyra bröder och minst två systrar (Markusevangeliet kapitel 6, vers 3). Paulus möter en av bröderna, Jakob, i Jerusalem (Apostlagärningarna kapitel 15).

Paulus och Barnabas med flera beger sig dit för att höra med församlingens ledning i Jerusalem om det är som en del menade, nämligen att även hedningar måste omskära sig.

I församlingen tycks Jakob ha blivit en av de mest framträdande ledarna. Men likt Petrus menar han att dessa judar (som menade att hedningarna måste omskäras) har fel. Han håller med Paulus och Barnabas i det att omskärelse och lydnad för Mose lag inte är nödvändigt för frälsning.

Paulus var på väg till Damaskus för att hitta så många som möjligt som följde Jesus och ta med dem till Jerusalem för att ställa dem inför rätta.

På vägen dit fick han se ett bländande ljussken (Apostlagärningarna, kapitel 9, vers 3), han föll till marken och hörde en röst. Det var Jesus som talade till honom.

Mötet med Jesus gör att Paulus förstår att Jesus är Messias, Guds smorde, och Paulus får en kallelse att föra ut budskapet om Jesus till alla folk, inklusive de som inte är judar. Ja, han kommer särskilt att vända sig till hedningarna (de som inte var judar) med budskapet om frälsning och frid med Gud.

Händelsen på vägen till Damaskus gör att Paulus nu läser allt i Gamla testamentet i ljuset av vem Jesus är. Han ser att de löften Gud gett i Gamla testamentet, om vad som ska hända när Gud griper in i historien och sänder sin Messias, nu har börjat uppfyllas genom Jesus Kristus (grekiska för hebreiska Messias). Och det avgörande för det är Jesus död och uppståndelse.