logotype
Hjälp personer i utsatthet - ge din gåva nu

Den som ger får tillbaka

Psykisk ohälsa och destruktiva relationer har Elisabeth Ulander och Solveig Henriksson erfarenhet av. Att se och stötta människor i utsatthet tycker de ger betalt i glädje och energi. Stridsropet mötte dem i somras på Frälsningsarmén i Sala för ett samtal om tro och volontärarbete.

Hur kom du till tro och i kontakt med Frälsningsarmén?

Elisabeth: Gudstron har alltid funnits hos mig men jag blev mobbad för att min far var äldstebroder i pingstkyrkan i Sollefteå. Jag dolde min tro, levde ett utsvävande liv i tonåren och kände skuld och skam. När jag som 19-åring försökte gömma mig i kyrkbänken kom Guds ande över mig så starkt och jag fick verkligen uppleva hans kärlek. Jag fick vänner i Frälsningsarmén och imponerades av frimodigheten hos Hemförbundets damer som bjöd på så gott kaffe. Jag har själv en nöd för människor och många med brokig bakgrund har gästat vårt hem. Jag är fortfarande medlem i EFK i Tärnsjö men bor i Sala, och då det inte finns så många ställen att göra volontärinsatser på hittade jag hit. Jag går soldatkursen med Solveig.

Solveig: Via dåvarande Örebromissionens söndagsskola och juniorer fick jag en första insyn i Bibelns betydelse. Efter att jag gift mig och fått barn var mitt inre i sådant kaos att jag ville ta livet av mig. Jag rökte massor för att åtminstone dö av cancer. En kristen kvinna berättade om någon som slutat röka tack vare Gud så en kväll bad jag att Gud skulle ta bort cigaretterna, om han nu fanns, för det klarade jag inte själv. Dagen efter kände jag varken sug eller abstinens och två dagar senare fick jag ett starkt gudsmöte. Via RIA, Rådgivning I Alkoholfrågor, numera Hela Människan, kom jag i kontakt med Frälsningsarmén. Jag gillar de raka rören och starka sångerna och att Jesus är i centrum. Jag började hjälpa till i kårens kafé och gick en kurs för att lära mig om Frälsningsarmén. Nu är jag medlem i kåren här i Sala.

”Att ge av sin tid behövs och vi försöker nå människor på djupet och dela vår tro med dem.”

Soveig

Vilka volontärinsatser gör du och vad ger det dig?

Elisabeth: Jag hjälper till i kaféet minst två gånger per vecka. Lördagarna med våffelkafé är intensiva men det är väldigt kul och jag gillar atmosfären. Jag mötte en dam här och nästa gång nämnde jag henne vid namn. Hon var så glad över att bli sedd.

Solveig: Jag plockar med disk och pratar med folk i kaféet några gånger i veckan. Det är viktigt att gästerna blir sedda och lyssnade på. Jag kan komma hit trött men får energi och blir glad av att vara här. Baksidan är väl att se så många kämpa med ensamhet eller missbruk. Kan man som en god kristen känna sig tvungen att ”jobba gratis”?

Elisabeth: Jag har aldrig känt mig tvingad. I så fall hade det varit tungt och jag hade blivit en Marta, som pliktskyldigt stressade runt med hushållssysslor istället för att, som systern Maria, sitta ner vid Jesu fötter (Luk. 10:40-42). Samtalen man hamnar i här känns viktiga.

Solveig: Nej, det måste komma inifrån och man känner ju att man gör en insats här. Att ge av sin tid behövs och vi försöker nå människor på djupet och dela vår tro med dem.

Hur får din tro näring?

Elisabeth: Jag vill läsa något varje dag och varvar Bibeln med andaktsböcker. Jag lyssnar också på kristen musik, allt från Samuelssons till Einar Ekberg.

Solveig: Jag läser Bibeln eller lyssnar på den som ljudbok. Guds ord hjälper oss framåt och församlingslivet är också viktigt för mig. Jag har känt att ”här ska jag vara”.

Noter till "Jag Hoppas" och sångtexten till "Min Jesus lever - därför vill jag leva"
Både Elisabeths och Solveigs personliga sak som betyder mycket för dem är varsin sång.

Personlig sak

Elisabeth: Sången ”Jag hoppas” (”När trädkronor sjunger”) av Erik Jakobsson. En ungdomskör sjöng den fyrstämmigt på ett möte när jag hade det väldigt tufft och det kändes som om den var till mig. Den har burit mig så otroligt mycket och nu, 30 år senare, har jag äntligen hittat noter till den.

Solveig: Också en sång: ”Min Jesus lever – därför vill jag leva” av Gloria och Bill Gather. Den bar mig länge med tanke på att jag själv inte ville leva. Det var Jesus som räddade mig när jag stod vid stupets kant.

Vad kan vara tungt med att vara en kristen?

Elisabeth: Jag tillhörde en församling där jag kände alla men samtidigt upplevde ett utanförskap. Jag tror att Gud lät det hända och han har lagt på mitt hjärta att alltid bjuda in alla kring bordet i samtalet.

Solveig: När människor, särskilt anhöriga, inte blir frälsta. Att få höra ”kom inte med det pratet!” och se hur en del absolut inte vill böja sig för Gud.

Har tron prövats under åren och i så fall hur?

Elisabeth: Vänner i kyrkan svek mig, vände sig bort och slutade hälsa på mig. Det var fruktansvärt. Så till slut flyttade min familj därifrån. Efter Guds maning åkte jag motvilligt hem till en av dem med en blomma och ett bibelord. Flera månader senare ringde hon och storgrät och sa att den där växten aldrig slutade blomma trots att hon inte vattnade den. Vi förlät varandra och senare försonades vi alla.

Solveig: Jag lämnade min man för att rädda mig själv ur en destruktiv tillvaro, något de i församlingen uppmanade mig till. Jag var länge besviken på att de inte bad för vår relation istället, vilket de såklart också gjorde. Idag har jag förlåtit och gått vidare.

Vad är det bästa med att vara en kristen?

Elisabeth: Ja, slutmålet är ju himlen. Någon sa att om det visar sig att allt med Jesus är fejk så har man slösat sin tid. Nu vet ju jag att han inte är fejk men jag hade ändå velat leva det här livet istället för att sitta på puben.

Solveig: Att veta att man har en framtid och ett hopp, även om det kan vara gnissel i tillvaron ibland, och att man har syskon var man än kommer.

”Gud har lagt på mitt hjärta att alltid bjuda in alla kring bordet i samtalet.”

Elisabeth

Vem är Jesus för dig?

Elisabeth: Beroende på vilken dag det är så är han den tröstande storebrodern jag alltid velat ha, eller pappan som ser om jag inte mår bra och som jag kan ropa ut min nöd och förtvivlan till.

Solveig: Den enda sanna frälsaren och räddaren. Man kan alltid prata om Gud men nämner man Jesu namn så hettar det till, eftersom vi kristna också tror att han är den enda vägen till Gud.

Är det någon särskild del eller person i Bibeln som betyder mycket för dig?

Elisabeth: Nehemjas trohet och förmåga att tillsammans med leviterna bygga muren i Jeriko. Han såg var och ens förmåga, utrustade dem med rätt redskap och fick muren klar så att de kunde skydda sig mot fienden.

Solveig: Johannesevangeliet 1:12: ”Men åt alla dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Jag levde på den strofen ett bra tag då min man inte var troende.

Har du några kristna förebilder?

Elisabeth: Min pappa för hans känslighet i anden och den trygga tron som fick honom att stå stadigt fastän det stormade mycket och människor var elaka.

Solveig: Kvinnan som lagade mat i kyrkan när jag var junior. Hos henne kunde man fika och spela piano. Hon var kristen och en så öppen och fin människa. Jag ville bli som hon.

Vem kan du samtala med om din tro?

Elisabeth: Soldatgruppen, där vi är fem-sex personer, och våra bönegrupper.

Solveig: Elisabeth! (skratt)

Hur viktig är församlingen för dig?

Elisabeth: Just nu deltar jag och min man i flera grupper och trivs med det men vi får se hur det blir i framtiden. Att inte tillhöra någon gemenskap är inget jag rekommenderar den som är ny i tron.

Solveig: Det är jätteviktigt att ha en tillhörighet och ett andligt hem där jag får vara mig själv, komma med mina bekymmer och även vara till nytta för någon annan.

Elisabeth och Solveig sitter mitt emot varandra och samtalar vid ett kafébord med kaffekoppar i händerna.
Elisabeth och Solveig samtalar om tro på kaféet på Frälsningsarmén i Sala.

Elisabeth frågar Solveig

Var dina barn glada och välvilliga när du blev frälst?

Solveig: Ja, för de fyra barnen fick ju en glad mamma igen. De följde med till kyrkan och kom själva till tro på Jesus.

Solveig frågar Elisabeth

Jag tänker på det här med tillhörighet. Vi träffades ju på kursen här och du är volontär… men jag har förstått att det behöver mogna fram angående medlemskap?

Elisabeth: Ja, det har varit mycket med flytten och jag är med i strängmusiken, håller väckelsemöten på äldreboende och har min cellgrupp i församlingen i Tärnsjö. Jag vill inte lämna de människorna än men med tiden får Gud visa var vi hör hemma.

Text och foto: Teresia Jansson

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 5 - 2023

Ska vi be för dig?