Mer Jesus i Norrland
Efter flytten från centrum till ett villaområde har Frälsningsarmén i Skellefteå landat i en vacker kyrkobyggnad med plats för tro, gemenskap och vardagsliv – och förhoppningsvis fler barn och unga. Nu vill man nå ut i en växande stad med stora utmaningar.
89-åriga Marianne Wiklund älskar att vara bland de unga på kåren. Det märks tydligt att kärleken är ömsesidig, barnen vill gärna umgås och prata.
Det är tidigt i maj. Himlen är grå men våren bryter snabbt ner snöhögarna som kantar Skellefteälvens makliga flöde genom staden. Björkarna har späda löv. I Sörböle en bit utanför stadskärnan ligger Frälsningsarméns nya lokaler, ett köp från EFS som innebar flytt från centrum till ett lugnt villaområde strax utanför staden. Så här mitt på torsdagen är gatorna ännu tomma innan barn börjar cykla hem från skolan.
Kafé med andakt
— Välkommen till oss här uppe!
Kårens (församlingens) ledare Daniel Lovén parkerar sin grå minibuss och visar in i kyrkans kafédel, där Öppet kafé börjar alldeles strax. Det doftar härligt av soppa och nybryggt kaffe. Fyra trofasta soldater, Iris och Christer Holmlund samt Björn-Erik och Marita Sandberg, finns på plats sedan några timmar. De kilar in och ut ur det nyrenoverade köket.
— Vi inleder alltid kaféet med andakt. Daglediga, pensionärer och en grupp från LP-verksamheten brukar komma, säger Daniel och hälsar hjärtligt på Janne som ska spela och sjunga.
Efter etableringen här vill kåren ta sig tid att bygga relationer i närområdet. Att dra i gång verksamhet kan vem som helst göra, men att lära känna människor tar tid och kräver ett aktivt arbete, menar Daniel. Han vet att flytten från centrum kan göra det svårare för människor att bara droppa in på lunch eller fika.
— Men vår tidigare lokal var inte anpassad efter våra behov. Dessutom ägde vi den inte, och då fastighetsägarna och kommunen vill exploatera hela city framöver kändes det osäkert, säger han.
Besökarna från 25 år och uppåt anländer. Flera av dem kämpar med missbruksproblematik. Somliga hälsar och småpratar, andra sätter sig tysta med uppmärksamheten riktad framåt. Det ljusa kyrkorummet har ett altare och ett vackert altarfönster i samma oxidgröna och blå nyanser som bänkarna. Här finns en orgel, ljusbärare, vägg- och golvkors. Atmosfären känns fridfull.
— Halleluja, hörni!
Janne kliver upp på podiet med gitarr och ett brett leende. En och annan tand saknas men värmen i leendet och blicken fattas inte. Han drar i gång några rockiga riff. Snart ljuder låtar om hur Jesus kom in i ett liv präglat av droger och mörker. ”Jag är härligt lös och fri, ifrån syndens slaveri” sjunger han och förklarar senare hur mycket de gamla visorna om frälsning betyder för honom och hans trasiga bakgrund. Efter vittnesbördet delar Daniel Lovén några egna tankar kring barnaskapet hos Gud. Sedan kurrar magarna och vi minglar oss ut till köttfärssoppa, hembakt bröd, kaffe och kaka.
— Vi tycker mycket om den här byggnaden. Kyrkan är inte så stor men just nu fylls den upp så bra när vi samlas, säger Björn- Erik en stund senare när vi sitter ner.
Frun Marita har ett förflutet som kock på behandlingshem och känner flera av dem som letat sig hit idag. Det märks på kramarna hon får.
— Nu längtar vi efter att kunna ta fram trädgårdsmöblerna och bjuda på kaffe utomhus, säger hon och tillägger hur glada alla är över att Monika och Daniel kommit hit.
Framtidsvisioner och engagemang
Kåren i Skellefteå har tre anställa, Daniel och Monika på heltid som kårledare och på halvtid Erika Kågström, som är ungdomskonsulent och webbansvarig. Soldaterna och volontärerna är därför helt nödvändiga för verksamheten. De flesta medlemmarna är äldre och musikkåren har firat 80-årsjubileum.
— Ja, vi behöver locka fler unga till kåren. Det jobbet är inte är lika lätt för oss pensionärer att göra, säger Iris och skrattar lite.
De andra nickar medhåll. Återväxten är helt klart nödvändig för kåren.
Lunchgästerna droppar av men Daniel och volontärerna stannar till klockan 15.00, då kaféet stänger. Det blir lugnt i rummet, bara diskmaskinens frustande hörs. Framtidsvisioner och engagemang för kåren målas fram: deltagande i den stora Work Together-festivalen i sommar, gospel- och JS-helg i höst, medverkan i webbradions
sändningar. Brist på verksamhet är det inte men Daniel återvänder till relationsbyggandets betydelse och säger att människor runtomkring kyrkan är glada över att Frälsningsarmén hittat hit.
— I höstas hade vi en kvartersfest, då kom rätt mycket folk. Vi vill vara en enkel, tydlig och vardagsnära plats med Jesus i centrum.
Förutom tusentals studenter växer Skellefteå just nu snabbt i samband med bygget av den nya batterifabriken. Mycket är förstås positivt, men arbetskraftsinvandringen innebär också utmaningar i form av problem med människohandel och arbetsexploatering i barackområden. Dessutom tyngs staden av en snabbt ökande drogproblematik bland unga, något som också polisen bekräftar.
— Därför är det ekumeniska arbetet viktigt, vi behöver arbeta socialt/diakonalt tillsammans med andra kyrkor och rusta varandra med våra olika samhällskontakter, menar Daniel.
Familjekväll med korvgrillning och lekar
Nästa eftermiddag är himlen klarblå och vårsolen lägger skarpa skuggor över kårens gårdsplan. Det ska bli familjekväll. Unga och gamla samlas utomhus för korvgrillning och lekar. Medan vi väntar på den perfekta glöden bär Erika och Monika Lovén upp saker från källarplan. Här nere träffas Öppna förskolan varje onsdag förmiddag, i ett stort inbjudande rum med plats för lek, skapande och fika. Längre in finns kontor, förråd, rum med instrument och pingisbord. Erika fanns på kåren också innan flytten hit och är nöjd med den nya platsen, som hon tror kan locka fler familjer och ungdomar till Frälsningsarmén. Men det gäller att arbeta långsiktigt.
— Hittills har vi varit få på Öppna förskolan men vi fortsätter att välkomna och annonsera. Området har ganska många barnfamiljer, så i höst ska vi lägga lappar i brevlådorna, säger hon.
Ute på gården trär Krister korvar på spett. Idag är hans och Iris barnbarn Alba med. Barnen pratar och busar med varandra medan lekgrejor kommer i omlopp på grusplanen. När härligt sega marschmallows också grillats är det dags för lekar. Två lag ska fånga en trasa som Erika håller upp, och snabbt springa tillbaka till sitt lag. Det blir många rivstarter följt av gapskratt, en och annan vurpa i gruset och några tårar, som dock snabbt torkar.
”Marianne!” Nu skriker barnen rakt ut när Marianne Wiklund, 89 år, kommer rullande i sin permobil och tutande svänger in på parkeringen.
— Men hej barn, är ni här allihopa! Säger hon och så blir det kramkalas en stund innan hon också ger sig in i leken.
Det märks att Marianne är populär, alla vill ha henne i just sitt lag. Fler aktiviteter avlöser varandra. Skratten klingar medan solen sjunker bakom kyrktaket och det blir kyligare i luften. Gruppen går in och stillar sig en stund med saft, kakor och småprat.
Bön med ord och handling
När alla så småningom samlas i kyrksalen för andakt tänder treåriga Nehemiah och hans syster Hozanna tänder ljus i ljusbäraren, övervakade av mamma Monika. Erika läser om ”Åsnan som kände sig dum” medan barnen lyssnar med sina ansikten stöttade i händerna eller liggande på golvet framför altaret.
— Så här kan det ju vara, eller hur? Att vi tycker att någon annan är bättre än oss på saker. Men varför har då Gud skapat oss så olika tror ni? säger Erika.
Barnen resonerar en stund om att vi alla behövs för att vi kan så olika saker. Mozez, 9 år, läser bönen högt och så avslutar gruppen med sången ”Jag får va hos dig”.
Medan kårledarna plockar undan för dagen delar Daniel fler tankar om kyrkan, som inte är en typisk Frälsningsarmélokal. Att få gå fram, tända ljus, lämna en sten eller en skriven bön vid korset har visat sig vara betydelsefullt för besökarna.
— Nutida människor kopplar nog inte lika naturligt till enbart en botbänk. Att med ord och handling uttrycka och gestalta sin bön kan hjälpa oss att luckra upp barriärer och våga. Jag vill att korset ska vara nära människorna, inte bara något långt där framme, menar han.
När familjen Lovén packat in sig i bussen trycker barnen fnissande näsorna mot bilrutan och ropar hej då. Iris och Krister går hemåt med Alba och Erika kör åt sitt håll. Det är kväll i Skellefteå. Men i Guds rike på Klostergatan gryr snart en ny dag.
Text och foto: Carina Tyskbo
Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 4 - 2023
