Helenes ben växte ut och sömnproblemen är borta
En allvarlig trafikolycka kunde ha slutat med förlamning eller död för Helene Arvidsson. Och en otrygg tonårstid kunde ha fått henne att välja drogernas väg precis som systern. I stället tog hon sin tillflykt till kyrkan. Idag både lever hon och står på benen och har varit med om flera fysiska helanden.
Helene Arvidsson har funnit sin trygghet i Gud.
Pappans alkoholvanor ledde till föräldrarnas skilsmässa
Hon har en del tuffa händelser i bagaget och redan som liten var tillvaron rörig. Pappan som var sjöman drack mycket och när han började bli våldsam hemma, även mot barnen, fick mamman nog och begärde skilsmässa. Helene var då i treårsåldern och hon kom att växa upp i Göteborg tillsammans med sin mor, styvpappa, syster och sina två halvsyskon. Kontakten med den biologiska pappan var ganska bristfällig.
–Han var nog inte redo att bli förälder och jag trodde inte att detta påverkade mig så mycket men jag har förstått i efterhand att det faktiskt har gjort det, säger Helene.
Under förbön i kyrkan växte benet ut
Familjen flyttade till Småland men när Helene var i tonåren skar det sig mellan henne och styvfadern. I stället för att börja använda droger, liksom storasystern, så tog Helene sin tillflykt till pingstkyrkans ungdomsverksamhet. Hon följde med vänner dit, sjöng i kören och som 16-åring blev hon frälst och lät döpa sig.
–Kyrkan blev som en livlina för mig. Där blev jag sedd, fick känna mig betydelsefull och hade alltid någon att prata med, säger Helene.
–Det kändes rätt från första början så när de inbjöd till frälsning under ett tältmöte gick jag fram, fortsätter hon.
På grund av skolios var hennes ena ben kortare än det andra och därför hade hon en extraklack på ena skon. Hon fick förbön för detta vid ett tillfälle men där och då märkte hon inget särskilt. Veckan efter däremot fick hon kommentarer om att hon gick konstigt och när hon gick till sjukgymnasten fick hon benen mätta.
–Då var de lika långa så vi tog bort klacken från skon och sedan dess har jag inte behövt någon sådan. Det var mitt första bevis på Guds existens, säger Helene.
Tuffa relationer och flera dödsfall
Hon nämner att hon inte haft det helt enkelt i sina förhållanden med män. Då de har varit uttalade ateister har Helene fått stänga in sig på toaletten och läsa Bibeln som ett sätt att överleva. Hennes första graviditet slutade dessutom i tragedi. När hon var till hälften gången dog barnets pappa i en bilolycka och när hon senare kom till förlossningen hördes inga fosterljud. Det beslutades om akut kejsarsnitt men det var för sent och den lilla flickan gick inte att rädda.
–Jag fick titta på henne och hon hade mörkt, tjockt hår och var välskapt, berättar Helene.
Barnet fick en kyrklig begravningsceremoni med präst och Helene har valt både gravsten och dess plats själv. På stenen står namnet Linda som dottern skulle ha hetat.
–Att ha en plats att gå till har varit ovärderligt i sorgeprocessen och jag vet att vi kommer att träffas igen i vår himmelska värld, säger Helene.
–Motgångar och lidande gör att man måste klamra sig fast vid tron och löftet om att Gud bär oss genom svårigheterna och öppnar nya möjligheter, fortsätter hon.
Det visade sig att Helene har ett genetiskt fel som gör att moderkakan åldras för snabbt och därför inte fyller sin funktion under hela graviditeten. De tre barn hon senare fick med sin dåvarande make kom till världen genom planerade kejsarsnitt.
Motorcykelolyckan krossade ben och kotor
En annan livsomvälvande händelse skedde år 2008 när Helene satt på en motorcykel och på något vis förlorade kontrollen över fordonet. Hon körde rakt in i grillen på en parkerad bil, flög av motorcykeln, slog huvudet i bilens vindruta och landade slutligen på asfalten. Hon bröt nacken på två ställen och skadade ryggen och knäna. En nackkota, (C3), var alldeles krossad men bitarna höll sig ändå kvar i rätt position, något som Helene ser som ett mirakel. En annan kota, (C4), var helt kluven och hon hade flera frakturer i ländryggen och kroppens mjukdelar var väldigt svullna.
–Det kändes som om jag hade krossat varje ben i kroppen och jag kunde inte resa mig, säger hon.
–I ögonblicket när jag flög in med huvudet i vindrutan så såg jag ett starkt ljus, som om någon bländade mig med en ficklampa. Efter bara ett par sekunder försvann det men jag tror att det var ett löfte om Guds beskydd även om jag skulle ha en lång väg tillbaka till en fungerande kropp, fortsätter hon.
Under två månader låg Helene på sjukhus och det kom att bli ett flertal operationer, bland annat så ersattes de förstörda kotorna med titanproteser. Olyckan fick henne att sätta Guds vilja först och hon har upplevt det som om han i och med detta började lägga till rätta pusselbitarna i hennes liv. Helene blev lämnad av killen hon var tillsammans med, något hon faktiskt ser som en befrielse. Hon fick veta att i Ockelbo, där olyckan skedde, hade det varit ”Hälsans dag” med många från Räddningstjänsten på plats så när hon nu var i behov av akut hjälp fanns den bara ett par hundra meter bort. Personal var hos henne på någon minut och inom en timme befann hon sig på akuten.
–Räddningspersonalen som var först på plats var oerhört proffsiga när de försiktigt tog av mig hjälmen för att hålla nacken stabil. Detta är avgörande när det gäller skador på kotorna, påpekar Helene.
–Och det är fantastiskt att jag kan gå idag för jag hade lika gärna kunnat vara förlamad eller död, fortsätter hon.
Besökte kåren i Gävle
På sjukhuset fick hon kontakt med en annan kvinnlig patient, Kerstin. De hade mycket gemensamt, bland annat gudstron, så efter sjukhusvistelsen fortsatte de att höras. Helene satt i rullstol under en lång period och allteftersom svullnaden i kroppen gick ner fick hon mer känsel men också starkare smärtor.
–Kerstin drog med mig ut på saker, skickade kort med uppmuntran och stöttade mig. Hon tog med mig till hennes kyrka och jag lärde känna hennes familj som blev som min egen, säger Helene.
Helene som fyllde 60 år i januari bor sedan några år tillbaka med yngsta sonen i Gävle. En dag gjorde hon en bekant, sällskap till lärjungaskolan på Frälsningsarmén.
–Det har varit otroligt bra och jag har fått bättre förståelse för Bibeln och varför jag bör läsa den. Även om jag redan är frälst så vill jag ha mer kunskap, menar Helene.
”Gud har inte lovat att vi ska slippa motgångar i livet men däremot att han ska bära oss, ge oss kraft, uthållighet och hopp och att han ska hjälpa oss igenom eländet. I egen kraft hade jag aldrig klarat det.”
Efter själavårdsretreaten kan hon sova
I mars 2022 var Helene på själavårdsretreat i Örebro i den kristna organisationen Ellel Ministries regi. Det var en hel del undervisning om hur mycket ens barndom och bakgrund påverkar en och Helene tänkte på sin jordiske far och insåg att Gud hade funnits där i stället för honom. Hon lärde sig också att ande, kropp och själ är ett och att man behöver be för helande för alla dessa områden för att bli fri från smärta eller sorg. Efteråt kände hon sig väldigt lättad.
–Det var fantastiskt! Och jag märkte att jag plötsligt sov ordentligt hela nätterna. Förr vaknade jag varje timme av smärtorna men nu sover jag sex/sju timmar i sträck utan värkmedicin, säger Helene.
–När man har det svårt får man påminna sig själv om de personliga gudsupplevelser man haft som ingen kan ta ifrån en, påpekar hon.
Hon går på sjukgymnastik men blir allt bättre och hoppas på sikt kunna sluta med de smärtstillande tabletterna även på dagtid. De behöver hon just nu för att orka vara med på diverse aktiviteter, bland annat på kåren. Helene tänker tillbaka på vägskälet när hon valde att gå med i den kristna gemenskapen.
–Om jag inte hade spenderat så mycket tid i kyrkan så vet jag inte vart jag hade varit idag. Kanske hade jag slutat som min syster som dog vid 58 års ålder i sviterna av sitt missbruk, säger hon.
Under en period på flera år när de inte träffades så brevväxlade de och hade telefonkontakt och Helene brukade skicka bibelord och kristna böcker till sin syster. Hon visste inte om de blev lästa eller om de hamnade direkt i papperskorgen. Men efter systerns död fick Helene hämta hennes tillhörigheter i hemmet.
–Allt jag skickat låg i sängbordet och över sängen hängde ett kors så för mig blev det ett kvitto på att budskapet nått fram, säger Helene.
Frälsningsarmén har något andra inte har
Hon trodde länge att hon var den enda troende i familjen men på senare tid har hon till sin förvåning och glädje insett att hon har flera kristna släktingar både i Sverige, Norge och USA. Några har till och med varit frälsningsofficerare.
–Det var jättestort för mig att få veta det. Plötsligt kände jag en samhörighet som jag tidigare saknat, säger Helene.
Hon har nu gått tre år på Frälsningsarméns lärjungaskola och är medlem i kåren i Gävle sedan år 2021.
–Första gången jag kom dit tänkte jag ”wow!” Jag kände att de hade något som inte många andra har, säger Helene.
–När de kommer fram, ser en i ögonen och välkomnar en så märks det att det kommer från hjärtat. De har verkligen den helige Ande och Gud är närvarande där, avslutar hon.
Text och foto: Teresia Jansson
Vill du be till Gud?
Herrens bön eller Fader vår som den är mer känd för att heta, är den mest centrala bönen inom kristendomen. I den nya översättningen heter bönen Vår fader.
Enligt Bibeln var det Jesus själv som lärde ut den här bönen på ett berg i Galileen, som en del av sin bergspredikan. Händelsen beskrivs i Matteusevangeliet (Matteus 6:9-12).
Vår fader
Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.
Vill du gå en alphakurs om kristen tro?
En alphakurs består av tre delar: måltidsgemenskap, föredrag och samtal kring dagens ämne. Ta gärna kontakt med Frälsningsarmén på din ort eller en annan församling, om vi inte finns på din ort.
