logotype
Hjälp personer i utsatthet - ge din gåva nu

”Här är man friare i tron”

Kristoffer och Anita Paulsson-Santander träffades i Spanien och tillhör Söderkåren i Stockholm. Att vara kristen och frälsningssoldat skiljer sig åt i de två länderna, tycker de. Här samtalar de om stolthet, respekt, frihet och plikt.

Hur kom du till tro och till Frälsningsarmén?

Kristoffer: Jag har inget datum för min frälsning utan har insett längs resans väg att jag tror på detta. Mina föräldrar är fräls­ningsofficerare men ibland har jag velat söka mig någonstans där det pratats mer teologi. Men Frälsningsarmén känns hemma för mig oavsett vilket land jag är i och jag uppskattar det sociala arbetet.

Anita: Jag växte upp i Ecuador med katolska traditioner, när jag var tio år flyttade vi till Spanien och i tonåren följde jag med vänner till en protestantisk kyrka och Frälsningsar­mén. Där förstod jag att man kan ha en nära relation med Gud och att han kan tala direkt till en. Det pratades mycket om kärlek och att hjälpa utsatta människor och jag kände ”wow, här vill jag vara!”

Hur får din tro näring?

Kristoffer: Jag gillar böcker och poddar men som förälder räcker tiden inte till. Min tvååriga son ger min tro näring, han stärker känslan av att det finns något större än mig själv.

Anita: Genom att gå i kyrkan, dela tron med andra och prata om livet och Jesus. Men också att göra kärlekshandlingar, som att fika med en kompis som är ledsen.

Vad är det bästa med att vara kristen?

Kristoffer: Vetskapen om att vara till­räcklig och att jag inte behöver ha en massa pengar och statusprylar för att vara hel. Jag kan omfamna att jag och mitt liv inte är per­fekta i världens ögon.

Anita: Guds dagliga välsignelser och glädjen att vara frisk, ha en familj, boende och mat och att vara bland människor som älskar Gud.

Vad kan vara tungt med att vara en kristen i Sverige eller Spanien?

Kristoffer: När andra tycker att man ska vara på ett visst sätt, läsa Bibeln varje dag och ha koll på alla verser i den. Oftast kom­mer åsikterna från dem som själva är troen­de och då känner man sig aldrig tillräcklig. I Spanien är de flesta troende men inte prak­tiserande kristna.

Anita: När min tro utvecklades i Spanien var jag jätteglad och pratade mycket om Gud men då blev jag ifrågasatt och fick höra att jag var med i en sekt. I Sverige upplever jag mer respekt, harmoni och frihet att tro som jag vill, även i samtal med ateister.

Är Frälsningsarmén annorlunda i de två länderna?

Kristoffer: I Spanien är den protestantiska kyrkan väldigt liten och det finns bara nio kårer. Frälsningsarmén är inte så känd bland allmänheten men man är ute mycket på ga­tor och torg och evangeliserar. Det finns en större stolthet över den egna kåren och en starkare plikt att dra sitt stråtill stacken, vil­ket också kan vara uttömmande. Uniformen är superviktig för att visa tillhörighet. Guds­tjänsterna är längre och man pratar mer om himmel/helvete och synd/frälsning. I Sverige är talet om Gud mer anpassat efter ett seku­lariserat samhälle.

Anita: Istället för sångbok har man ung­domliga lovsångsband i Spanien och det är mer livligt och högljutt under gudstjänster­na. Mötena är lagom långa i Sverige och det talas mer om Guds kärlek. Här kan man ha byxor till uniformsjackan även om jag kän­ner mig som en rebell då.

”Det bästa med att vara kristen är vetskapen om att vara till­räcklig”

Kristoffer

Ser ni några utmaningar/fördelar med att ni två är från olika kulturer?

Kristoffer: Jag trodde det skulle vara större skillnader. Anita är mer konservativ tros-, och kulturmässigt men väldigt öppen för mina idéer och för att tänka utanför boxen. En för­del är att vår son får se att man kan tänka och vara olika men ändå respektera varandra.

Anita: Den spanska kulturen är mer hierar­kisk, man ser upp mycket till en lärare eller pastor. För mig är det bra att komma utanför min comfort zone och jag tycker att vi kom­pletterar varandra.

Har tron prövats under åren?

Kristoffer: Att få en provocerande fråga eller läsa något av en oliktänkande gör att man måste reflektera själv och det ser jag som något positivt. En tro som står stilla är en död tro.

Anita: När min syster blev sjuk i leukemi, min bror fick ett träd över sig och blev förla­mad och mina föräldrar skiljde sig, men tack vare att vi bodde i Spanien fick mina syskon bra vård och vi bad för dem. Båda är nu fris­ka så dessa prövningar har stärkt min tro.

Vem är Jesus för dig?

Kristoffer: Den ständiga frågan och ut­gångspunkten som jag alltid kommer tillbaka till även om jag gör fel eller går vilse. Jesus ställde många frågor men svarade på väldigt få.

Anita: Min pappa och vän som är i centrum av vår familj. Han finns där när jag är ledsen och jag är glad och tacksam för det han gör för mig.

Vilken person eller bok i Bibeln betyder särskilt mycket för dig?

Kristoffer: David för att musiken var vik­tig för honom och för att han trampade i klaveret flera gånger, precis som jag. Luka­s-evangeliet för att författaren systematiskt samlat vad ögonvittnen sett Jesus göra.

Anita: Rut för hon hade en jättebra relation till sin svärmor. När jag kände mig ensam här och inte kunde språket så fick min svär­mor mig att känna mig som en i familjen.

Har du några kristna förebilder?

Kristoffer: Min fru, mina föräldrar, för­fattaren Brian D. McLaren men också barn för att de så tydligt uttrycker sina känslor. Kårledarna i Mitcham, England, där jag bott, diskuterar jag tro och kristna böcker med.

Anita: Kristoffer, min svärmor och Birgitta Ekman som var min första kårledare i Sveri­ge. Hon kan portugisiska så vi förstår varan­dra. Min första kårledare i Spanien, Angelica Aguilera, hjälpte mig att utvecklas i tron och vi hörs fortfarande.

Vad betyder kåren (församlingen) för dig?

Kristoffer: Frälsningsarmén är en del av vår gemensamma historia eftersom vi träffa­des där. Det är viktigt att skapa utrymme för att tänka till om Gud även om församlingen inte är en kyrkobyggnad utan dem jag prak­tiserar min tro med.

Anita: När jag var ny i Sverige var jag volon­tär i kaféet på Söderkåren där mina svärför­äldrar var kårledare så den kåren känns som mitt hem och som vår familj. Det är viktigt att träffa andra kristna, även för Bruno som går på söndagsskola där han får kompisar.

Omslaget på boken The great spiritual migration av Brian D. McLaren samt tre anteckningsböcker som ligger i en trave.

Personlig sak

Kristoffer: Böcker av författaren Brian D. McLaren som jag började läsa för nio år sedan. Han tänker utanför boxen och har ett vidvinkelperspektiv på livet och han är den som främst har ändrat hur jag ser på min tro.

Anita: Mina egna tacksamhetsböcker som jag skriver i vid dagens slut. Jag påminns om vad jag är tacksam till Gud för, som min familj, solen och värmen och att jag lever i frihet. Jag började för två år sedan och har nu sex ifyllda böcker.

Anita frågar Kristoffer:

Vad är ditt roligaste minne från Frälsningsarmén?

Kristoffer svarar: När Frälsningsarmén firade 120 år i Lidköping var jag ungdomsledare där. Jag skulle ta första biten av den stora tårtan och fick börja vart jag ville så jag skar ut nollan så då såg det ut som att vi firade tolv år i stället.

Kristoffer frågar Anita:

Vad önskar du att du hade fått höra tidigare om att vara kristen?

Anita svarar: Att allt i livet inte är svart eller vitt. I Spanien kändes det som att man måste vara ett helgon för att komma till kyrkan och det kunde kännas tungt. Jag hade önskat höra mer om Guds kärlek än om mina fel och min synd.

Text och foto: Teresia Jansson

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 3 - 2023

Ska vi be för dig?