logotype
Du kan minska hemlösheten - ge en gåva nu

”Jag är glad att få leva”

Bröstcancer och utmattningsdepression. Barbro Olsson är en överlevare, men att ha en profetisk tjänst har inte heller varit friktionsfritt. Nu njuter den nyblivna pensionären av friheten och bjuder på fika i sekelskiftesvillan i Stockholms skärgård.

Luften är klar denna oktoberförmid­dag och höstsolens strålar reflekter­as i Östersjöns vatten utanför Norra Lagnö. Färjan glider den sju minuter långa sträckan över sundet till Tynningö. Sedan följer en kort bilfärd mellan gamla hus och färgsprakande lövskog till andra sidan ön. En ståtlig villa i gul puts, byggd år 1908, tornar upp sig. Där bor Barbro Olsson med maken Kjell, båda medlemmar i Frälsnings­armén där de axlat flera olika roller. Barbro de senaste elva åren som receptionist på högkvarteret i Stockholm innan pensione­ringen i höstas.

Livet på ön

— Det är härligt att kunna ta sovmor­gon och disponera sin tid som man vill och det finns mycket att göra i huset och trädgården och så vill man ju hinna träffa människor, säger hon.

Vinden tar tag i de blonda hårtestar som inte vill foga sig i svansen i nacken. De ljusa ögonen bakom röda glasögonbå­gar plockar upp de blågröna nyanserna i den blommiga blusen och öronen pryds av stavlika hängen i samma färgskala. I växthuset på tomten frodas tomater i oli­ka kulörer och former, liksom betor, mo­rötter och jordgubbar. Där pysslar Barbro allt oftare numera. När hon öppnar ytter­dörren till hemmet, som Kjell ärvt av sina föräldrar, rusar den stora, lurviga blandra­sen Rufus fram för att hälsa.

— Man måste ju ha hund när man bor så här, påpekar Barbro med ett leende.

Hon hänger av sig den bruna jackan och tar den knarriga trappan upp till andra vå­ningen. Längst in har hon sin arbetshör­na med en vykortslik utsikt över en liten hamn med båtvarv och på andra sidan vattenremsan skymtar Skogsön. Sommar­dagarna spenderas gärna i träsegelbåten, Havsörnen 1, som har fått komma upp på land men vid den privata bryggan nedan­för husets branta baksida guppar parets vita motorseglare, en Vinga 25. Barbro stegar in i vardagsrummet där ena väggen är täckt av en välfylld bokhylla.

— Jag älskar att vara här inne för det är så lugnt och fridfullt, säger hon och serve­rar kaffe och hembakta bullar.

Mötet med Frälsningsarmén i tonåren

Hon slår sig ner i den vita tvåsitssoffan och lägger bekvämt upp fötterna på fot­pallen framför sig. Lugnt, samlat och ef­tertänksamt berättar hon om den lantliga uppväxten utanför Linköping där hon var yngst av fyra syskon. I tonåren följde Bar­bro med en kamrat till Frälsningsarmén där hon fick ett varmt bemötande.

— Jag kände mig så sedd och bekräf­tad och när jag blev frälst strömmade en sådan stark glädje och närvaro genom kroppen och själen. Jag hade aldrig upp­levt det förut, förklarar Barbro som blev frälsningssoldat så småningom.

Hon beskriver sitt liv som fullt av stor­slagna händelser och känslor och hon har alltid hört Guds röst och vägledning tydligt.

— Jag önskar att alla fick en djupare relation med Herren. Det finns så mycket av glädje, upplevelser och tillfredsställelse i det andliga livet. Min gudsrelation har berikat mig så otroligt mycket. Det är fan­tastiskt att få leva i detta, säger hon.

Hon nämner ett tillfälle där Gud grep in. Som 16-åring hade hon och en grupp vänner bjudits in till sommarevangelisa­tion i Skanör där de lovats mat och bo­

ende. Väl där hamnade de på gatan utan pengar på fickan. Barbro sa då att om de skulle vara kvar så fick Gud ordna detta. Snart kom en man som sa att han upplev­de att han skulle erbjuda dem mat och logi på prästgården där han bodde.

— Det var fantastiska månader i Skanör, där jag lät döpa mig i kyrkan och strax efter det blev jag även andedöpt, berättar Barbro.

Barbros tillsammans med maken Kjell. De tittar på varandra och ler.
Barbros mod och impulsivitet kompletteras av maken Kjell som är hennes handbroms och ankare.

Det sa klick mellan Barbro och Kjell

Under nästan hela 80-talet jobbade hon på Frälsningsarméns dåvarande stöd- och behandlingshem i Stockholm. En av ar­betskamraterna var Kjell.

— När han kom gåendes i trappan kän­de jag direkt att honom ska jag gifta mig med. Det var som för kungen, att det sa klick, säger Barbro och skrattar.

Åren där och samarbetet med kollegor­na Birgitta och Patrik Lundberg har varit betydelsefulla för Barbro och Kjell.

— Den tiden gav oss en positiv och ra­dikal syn på hur socialt arbete kan utföras, något som väglett oss under de många år vi kom att arbeta med detta, säger Barbro.

Hur själen läkte ihop efter utmattningsdepressionen

Med tiden kom två barn till världen men år 2000, efter en lång period av stress och brist på återhämtning, drabbades Bar­bro av en utmattningsdepression och var sjukskriven under två år.

— Jag kraschade med dunder och brak och jag kunde gå ut och sparka på träden och skrika åt Gud för att bli av med ånges­ten. Men han fanns med även då, säger hon.

Efter att ha nått en slags botten började hon ta sig uppåt. Hon besökte även Fräls­ningsarméns samtalscenter Eken.

— Efter många samtal fick jag fysiskt uppleva hur själen läkte ihop och jag blev hel. Det var en härlig upplevelse, utbrister Barbro som försiktigt började återgå till arbetslivet.

Bytte församling efter maning från Gud

I 50-årsåldern blev det alltmer klart för henne att hon har en profetisk tjänstegåva och hon har lett bönearbetet på ett par kå­rer. Hon tycker att det pratas och predikas för lite om tjänstegåvorna och menar på att det inte är en lätt sak att frambära ett budskap, särskilt när det är till ledare man ser upp till. När hon år 2008 kände en tyd­lig maning från Gud att lämna en försam­ling var hon motsträvig och krävde att få det bekräftat av tre olika källor.

Så en dag slog hon upp en ny bok och hamnade i ett kapitel som berörde profettjänsten och möttes då av orden: ”Nu är det klart och det är dags att gå.” En vän i Skåne kom i samma veva upp till Stockholm bara för att bekräfta att Barbro skulle lämna sitt sammanhang. När en sydafrikansk pas­tor var på Sverigebesök och fick syn på Barbro bad han för henne och sa: ”Du ska lämna och gå vidare.”

— Så då hade jag fått mina bekräftelser, förklarar Barbro, som nu lydde uppma­ningen och gick vidare till en annan kår där hon sedan var aktiv medlem under tolv år.

Barbro som står på en brygga vid sin segelbåt.
Fritiden spenderas gärna i segelbåten eller motorseglaren.

Distansbibelskola och friskförklarad från cancer

Lika tydligt kände hon maningen att röra på sig under sommaren 2021. Hon började då besöka Heart Church, ett ini­tiativ av organisationen Heart of Evang­elism med evangelisten Sebastian Stakset i spetsen. Dit dras många som levt ett liv med droger och kriminalitet.

— När jag satt där och lyssnade på de­ras vittnesbörd kände jag en stor samhö­righet och förkrosselse. Jag var lika myck­et syndare som de och behövde också bli renad och hel för att komma in i helgelse, säger Barbro.

Under det kommande året upplevde hon hur Gud påminde henne om händel­ser från barndomen som hon fick göra upp med.

— Jag behövde få det ur systemet och det har varit jättesmärtsamt men det var en fantastisk känsla när jag kom ut på an­dra sidan, förklarar hon.

Några år tidigare hade hon fått beskedet att hon hade bröstcancer. Det blev opera­tion och cellgifter men strålningsbehand­lingen fick henne att må väldigt dåligt.

— Jag blev manisk, kunde inte sova eller äta så jag gick ner tio kilo i vikt. Det var vidrigt och jag var livrädd över att symp­tomen inte skulle släppa, minns Barbro.

— Där hade jag kunnat ta mitt liv men jag tjatade på Gud att ”Nu släpper du inte taget om mig!", fortsätter hon.

Hon blev bättre men under det första året väntade hon bara på att dö så när ju­len kom och hon kunde fira med familjen var hon alldeles euforisk. I somras blev hon helt friskförklarad. Barbro tillhör nu den nystartade kåren Home Kungs­holmen, går distansbibelskola via Ågesta folkhögskola och njuter för fullt av att vara pensionär.

— Det känns viktigt för livet har blivit så värdefullt för mig. Vi vet inte när det tar slut och jag vill ta vara på de år jag och Kjell får tillsammans, säger hon.

— Jag känner en sådan stor tacksam­het och en enorm glädje för livet och jag tar ingenting för givet. Att jag lever är så starkt och stort på alla nivåer, utbrister Barbro.

Text: Teresia Jansson
Foto: Teresia Jansson och privat

Artikeln är publicerad i tidningen Stridsropet nr 1 - 2023

Fakta om Barbro Olsson

  • Ålder: 65år.
  • Bor: I villa på Tynningö utanför Vaxholm.
  • Familj: Maken Kjell, en son, en dotter.
  • Några egenskaper: Glad, modig, impulsiv idéspruta, empatisk.
  • Sysselsättning: Pensionär. Går Frälsningsarméns distansbibel­skola.
  • Arbetsplatser inom Frälsningsarmén: Boende för personer i missbruk/med funktionsnedsättning, skola, pensionat, kårer, Frälsnings­méns museum, högkvarterets reception.
  • Intressen: Läsa, renovera huset, sköta trädgården, segla.
  • Läste senast: Deckare av Agatha Christie.
  • Favoritbibelord: Hebreerbrevet 10:35: ”Så kasta inte bort er frimo­dighet, den ger stor lön.” (SFB15)
  • Blir glad av: Att få leva och uppleva saker efter bröstcancern.

Fler artiklar ur Stridsropet