Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Kyrka utan sakrament?

I serien "Om oss" har vi i Stridsropet skrivit om saker och företeelser som kännetecknar Frälsningsarmén. Det har handlat om allt från musik, klädsel, begravningar till val av general eller andra företeelser där Frälsningsarmén på ett eller annat sätt skiljer sig från andra kristna samfund. Denna gång gäller det ett särdrag som mer handlar om att det inte förvaltas i Frälsningsarmén, nämligen sakramenten.

Frälsningsarmén och sakrament

När pastorn i Metodistkyrkan, William Booth, under 1800-talets sista och 1900-talets första år fick se en ny väckelserörelse växa fram i England, var inte tanken att ytterligare ett kristet samfund skulle formas. Så skedde dock och trossamfundet Frälsningsarmén föddes. Mycket av den tro som praktiserades inom Metodistsamfundet blev ceremonier även i den nya rörelsen.

Det betonades att sakrament och symbolhandlingar inte var nödvändiga för den personliga kontakt med Gud som ges genom frälsning i Jesus Kristus och den helige Andes vägledning. Sakramentsförvaltningen togs bort från Frälsningsarmén bland annat av detta skäl. För många blev den sakramentala handlingen viktigare än vad den symboliserade, exempelvis troendedopet som en begravning bort från det gamla livet till ett nytt liv med Kristus genom tron och nattvardsfirandet nästan som en frälsande handling och inte bara en måltid till minne av att Kristus gav sitt liv för människors synder. När man gjorde detta val lär pragmatikern William Booth ha sagt: "Vi gör detta val nu men jag önskar att framtidens frälsningssoldater löser det på ett annat sätt!" Somliga har tolkat det som att han önskade återinföra sakramentsförvaltning i Frälsningsarmén men så har inte skett.

Det händer att frälsningssoldater döper sina barn i Svenska kyrkan, deltar i nattvardsfirande i andra kyrkor eller i ekumeniska sammanhang och låter döpa sig som vuxna i frikyrkoförsamlingar där det kan ske utan att man blir medlem. Under åren har samtal förts kring det många, även inom Frälsningsarmén, sett som en brist och olika uppfattningar råder om huruvida samfundet bör återinföra sakrament eller ej. Frälsningsofficerare ordineras ej till att förvalta sakramenten. Inom rörelsen utförs symbolhandlingar som att välsigna barn, inviga frälsningssoldater, konfirmera ungdomar i deras sin tro och fira kärleksmåltider. Andra ceremonier förekommer men Frälsningsarmén är fortfarande ett icke sakramentsförvaltande kristet trossamfund.

Samtal om sakrament eller inte

Stridsropet sammanförde tre perso­ner för samtal. Peter Sandin är barn till frälsningsofficerare och uppväxt i Frälsningsarmén. Idag arbetar han som präst i Svenska kyrkan. Daniel Viklund är också uppväxt i Frälsningsarmén och är idag frälsningsofficer och kårledare i Strängnäs samt lärare på Frälsningsarméns Officersskola men han har tidigare i nio år arbetat som pastor i en friförsamling. Maria Persson är frälsningssoldat i Frälsningsarmén och arbetar som grundskolelärare. Det tog inte lång tid innan samtalet på Peter Sandins pastorsexpedition i Högalids församling på Söder i Stockholm, tog fart. Daniel Viklund inledde samtalet.

”Vad äm­betet kräver och vad vi har i vår person”

— Jag kanske kan börja, säger han. Jag har nog den mest utsatta positionen av oss tre. Från min tid i frikyrkan har jag er­farenhet av att fira Herrens måltid (natt­vard, reds anmärkning) och döpa som man gör i baptistisk tradition. Det var en helt naturlig del av min tjänst då och jag gjorde det helhjärtat och upplevde det som något oerhört fint. När det gäller de här frågorna stöter vi frälsningsofficerare ofta på en sorts brottning mellan vad äm­betet kräver och vad vi har i vår person. Så kan det vara också inom själavården och det tålamod som krävs där. Det är inte alla ämbetsutövare som har det helt självklart. Liksom inte heller att vara utåtriktad och vinnande i sitt sätt.

— Man kan inte ha alla delar i sig själv, säger Maria Persson. Det går inte. Därför har man ju församlingen. Och där tänker jag att man har alla delar.

— Och jag behöver inte vara en hyckla­re för att jag är trogen i mitt ämbete, men kanske ändå har personliga frågor?, fun­derar Daniel. Eller är jag det då?

Om att vara ”heligt avundsjuk”

— Nej, inte per automatik, menar Peter Sandin. Vi pratar å ena sidan om olika gåvor och olika personlighetsdrag. Det andra spåret handlar om lojalitet och den klyvning som kan bli när man ställt sig i ett led och saknar något i ett annat led. Det finns inget rätt eller fel i detta, men pro­blematiken är på insidan. Det är en inre splittring, det handlar om att vara trovär­dig mot sig själv. Du kan ju vara fullgod frälsningsofficer och följa reglementet, fast du själv saknar något, känner tomhet och behöver påfyllnad någonstans. Det lärde jag mig av en biskop att man får vara ”heligt avundsjuk”. Vanlig avundsjuka är ju en synd, men man får vara ”heligt av­undsjuk” i den bemärkelsen att man sneg­lar lite avundsjukt på en granntradition. Det är inte samma sak som att vara illojal mot den rörelse man står i.

— Jag tänker att det finns två sidor av vår ”icke sakramentalism”, utvecklar Da­niel Viklund frågan vidare. Vi har inget vi kallar för sakrament. Men vår lite specifi­ka historiska och kanske teologiska håll­ning, verkar vara mer historiskt förankrad än teologiskt.

Varför Frälsningsarmén valde bort sakramenten

— För en lekman på området, vad är an­ledningen till att Frälsningsarmén valde bort det här? frågar Peter Sandin.

— Det var när Frälsningsarmén star­tade, menar Maria Persson. De utsatta människorna fick inte komma till den kyrka där William Booth var aktiv så då startade han en egen rörelse. Jag tror att de då sa att ”vi har inte tid med sådant där”. Människor som mår dåligt och är utsatta, de ska bli frälsta och upprättade. Det var det viktigaste. Det andra kom längre bort och var inte viktigt i början. Kan man säga att Frälsningsarmén tog de här som ingen annan ville ha? De blev frälsta och upprät­tade, men sedan lotsades de ibland vidare till en annan kyrka?

Alla riken har väl en armé – Guds rike har Frälsningsarmén

— Så har det varit i praktiken i Sverige, menar Daniel. Man kan faktiskt komma till en stor pingstförsamling med många äldre och fråga: Hur många här har kom­mit till tro genom Frälsningsarméns väck­elsearbete på 40- och 50-talet? Då ser jag en skog av händer och tänker oj, är det här de är? ”Vårt folk” tillhör andra kyrkor, och det kanske är så det ska vara? Alla riken med självaktning har väl en armé - Guds Rike har Frälsningsarmén.

Hur detta blev teologi tror Daniel är en process som hänger samman med hel­gelseläran och som växte fram under en längre tid. Allt efter att frågor uppstått, om varför vi gör det vi gör och utelämnar annat har man tvingats att förklara det. Daniel Viklund har med sig två olika utgå­vor av Frälsningsarméns handbok, en från 1927 och en från 2012.

Den inre nåden helt oberoende av yttre tecken

— Det är tydligt i de gamla handböck­erna; ”Kristi religion är en andlig religion, helt oberoende av yttre tecken.” ”Sakramenten är inte alltid – som vissa av deras försvarare säger – ”yttre tecken på inre nåd”, eftersom det är uppenbart att många som använder sig av dem äger väldigt lite, om ens någon, inre nåd. Där har vi grunden, att man inte ville bygga på yttre ceremonier men det skulle vara äkta på insidan. Det är lite iro­niskt att en rörelse som bara tror på den inre nåden helt oberoende av yttre tecken införskaffar sig en sådan uppsjö av yttre tecken.

— Jag kan se bland tonåringar och yngre i dag att detta med sakrament el­ler uniform inte är så viktigt säger Maria Persson. Det viktiga är Jesus, och man är väldigt intresserad av andedop, tungotal, tecken, alltså lite häftigare grejer och frå­gor som — Är det på riktigt? Är Jesus på riktigt? Då är vi lite tillbaka till där vi var i början, att man inte är så intresserad av det runt omkring utan det viktiga är att människor blir frälsta, inte bara i Fräls­ningsarmén utan i kristenheten över hu­vudtaget.

Kan vi inte vara som andra frikyrkor?

Daniel visar en skiss med Frälsningsar­mén i mitten av en cirkel, med traditionel­la kyrkor, frikyrkor, karismatiska kyrkor åt olika håll. I skissen far Frälsningsarmén fram och tillbaka mellan alla de andra.

— Det är dags att stanna upp och kom­ma fram till vad som är Frälsningsarmén i Sveriges andliga identitet och att göra sig medveten om vad den är och inte är, menar Daniel. När det gäller frågorna om sakramenten har Frälsningsarméns inställning varierat och olika ledare har haft olika syn på det. Daniel berättar att general Shaw Clifton i en bok hävdar att Frälsningsarmén varit besparad från de slitningar och konflikter andra kyrkor haft i frågorna om dop och nattvard.

— Så mycket tid, kraft och diskussioner som jag personligen fått lägga ner på att vi inte är så självklara på det här området! Vi har nog inte blivit besparade. Och vi har inte haft en enda kadett under min tid, som är särskilt begeistrad över icke sakramentalismen. Många är frågande. Det är ofta krångligt, kan vi inte vara som andra frikyrkor? frågar man.

Ungdomar är kritis­ka konsumenter, det måste vara på riktigt

I den bok från 2012 som han har med sig läser Daniel att det ”inte behövs nå­gon speciell yttre ceremoni för att ta emot den inre nåden”, och i samma bok står det också om ”varje frälsningssoldats fri­het att delta i nattvardsgudstjänster som firas i andra sammanhang.” Det finns en generositet i den nyare boken menar han.

— Detta tycker jag är jättespännande, säger Peter och vänder sig nu till Maria­ och funderar över det här med ungdo­marna och vad det är som lockar och drar ungdomar i dag. Om rörelsen, den framtida rörelsen kan definieras som dessa ungdomar vill, vad skulle det innebära? Vad attraheras ungdomarna av och vad lockar dem? Ser du att det är något som skulle påverka rö­relsen i någon riktning?

— Jag tror att det kan vara viktigt om det finns en substans i det, säger Maria. Det får inte bara vara något man gör. Det måste vara på riktigt. Ungdomar är kritis­ka konsumenter. Vad det än handlar om så måste det finnas något mer. Om man gör det till något mer, om man undervisar om det, så att det inte bara blir något man gör. En soldatinvigning, det är inte något vi bara gör. Det är otroligt mycket jobb innan att gå igenom många frågor och komma fram till att man tror på det här. Egentligen tror jag att sakramenten är en bekräftelse på vad man tror.

Kan vi tänka ekumenik; ”vi går över till grannen”?

Daniel tror att den rörelse fram och tillbaka mellan olika kyrkor som han vi­sade i sin bild beror på att man i Fräls­ningsarmén importerar många ledare från andra kyrkor. Han nämner att många, blivande frälsningsofficerare, under de år han arbetat på Officerssko­lan inte har bakgrund i Frälsningsarmén utan kommer från andra kyrkor som är döpare och som firar nattvard.

— Så, ja, jag vet inte hur länge det kom­mer förbli som det är. Vi har måhända bara tre alternativ, säger Daniel. Antingen säger vi att vi är en icke sakramental mis­sionsorganisation och nu fastslår vi det i tydliga ordalag så alla vet vad vi står för. Eller så är vi kyrka, men vi förvaltar inte sakramenten. Och som svar på längtan kopplar vi medvetet till ett annat kyrkligt samfund dit vi regelbundet söker oss för dopet och för nattvard. Eller så blir vi kyr­korörelse och skapar en form för att för­valta sakramenten. Jag kan inte säga att det finns någon sorts flytande medelväg. Sen tror jag naturligtvis att Gud är fri att frälsa vem han vill.

— Men då är frågan, måste ni då göra det själva? Eller kan vi tänka ekumenik, undrar Peter. Jag leker med tanken, att ”vi går över till grannen”. ”Jag kan inte vad du kan, du kan inte vad jag kan, men Gud har en uppgift som passar för dig och en annan som passar för mig”, sjöng jag i söndagsskolan. Det tycker jag är en rätt sympatisk tanke, men då handlar det ock­så om att man får frid med den.

Text. Jonas Nimmersjö, Karin Larsson

Foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln finns publicerad i Stridsropet nr 5-2018

Publicerat: 2019-01-03Skriv ut