logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

Ända sedan den 4 januari då jag fick beskedet att Sven hade ”fullbordat livet” har några psalmrader påverkat både tankar, känslor och min förberedelse inför begravningen. Texten i psalmen säger så mycket om Svens personlighet och hans sätt att vara. (Tänk gärna på Sven när jag läser psalmraderna.)

”Vänligt över jorden glänser strålen av ett himmelskt hopp. Stilla inom tidens gränser evighetens sol går opp…”

”Milda sken av Faderns ära, dina rena strålar sprid kring vår värld, och låt den bära ljus och renhet, tröst och frid…”

Det var lätt att arbeta och umgås med Sven. Vänligheten var påfallande och ljuset han spred var milt och aldrig påträngande. Redan i öppningen av ett telefonsamtal kunde man höra den ljusa livstonen. Det fanns en speciell ljus klang i rösten som även präglades av en svagt sjungande daladialekt. Till och med sättet att svara skapade förväntan hos lyssnaren. Inte så sällan blev språket färgrikt och den underfundiga humorn överraskade när berättandet tog överhanden. Jag hade förmånen att få arbeta tillsammans med honom och bli hans vän. Han blev även min själasörjare och han kom att förmedla både ”ljus, renhet, tröst och frid” inte minst genom att lyssna.

För några år sedan bad Sven mig att ta hand om hans begravning och att temat för mitt tal skulle vara FÖRSONINGENS SÄNDEBUD. Psalmradernas budskap har även kastat sina varma och milda strålar på bibelavsnittet i 2 Kor som handlar om att stå i försoningens tjänst.

Aposteln Paulus skriver: Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

En erfarenhet vid föräldrarnas grav vintern 1982 som närmar sig den andliga mystikens djup belyser hur allvarligt han såg på uppdraget. Några få veckor tidigare hade han tillträtt som ledare för Frälsningsarmén i Sverige.

Sven berättar om hur den bleka och milda januarisolen lyste mellan tallarna och gav lyster över graven och hur en röd strimma fick den vita snön att gnistra. Färgnyanserna som bildades tack vare solen och de röda rosorna som låg i snön fick delar av Svens livsfilm att rullas upp. Det blev en symbolisk hälsning både från en grav i Vansbro – och från en grav i Jerusalem där döden inte fick sista ordet. Händelserna måste på något sätt ha vävts samman i hans inre. Kanske att han där anade vad som hade format honom till vem han var och att han där försonades både med sin Gud, vad livet hitintills hade bjudit honom och nu också med den stora utmaning som nu väntade honom att leda en rörelse som i Sverige hade stått i försoningens tjänst i 100 år.

I sina memoarer återvänder Sven ofta till orden Blå gryning – röd soluppgång. Han menar att hans liv till stor del präglades av dessa färger och format honom.  Den röda färgen talar om försoning och kamp för andras bästa, alltså uppdragets klarröda färg. För Sven talar den blåa färgen om de ibland tuffa mänskliga villkoren. Han nämner också den gula färgen som för honom står för livslust, en aldrig sinande nyfikenhet, skaparkraft och kreativitet. (Se fanan på kistan).

Nu låter jag solens vänliga strålar även belysa försoningens djupa innebörd och tänker mig att man kan tala om försoningens två dimensioner. Jag tänker naturligtvis på att människor behöver försonas med varandra men även på att människor behöver försonas med sin Gud och sig själva. Jag tycker om att tänka mig dessa både dimensioner i formen av ett kors. De två armarna försöker att i djup omsorg famna människor som kommit vilse i tillvaron.

Sven blev redan från sin barndom fostrad in i värderingar som vår värld behöver mer än någonsin. Han hade sett fattigdom och sjukdom på mycket nära håll och sett hur människor som trots allt aldrig gav upp. Dessutom hade han varit med om hur en lång blå och dunkel gryning kunde förvandlas till en rödskimrande soluppgång. Jag vill betona att jag aldrig hört honom vara fördömande mot människor men ibland kunde han le när människor försökte vara lite ”styva i korken” och försökte göra sig märkvärdiga. Hans tidigaste erfarenheter fick bidra till ett mänskligt ledarskap i ögonhöjd med alla. Ett ledarskap som andades försoning där människor kände sig sedda, förlåtna och respekterade.

Denna dimension stod sedan i direkt förbindelse med den andra dimensionen där Jesu liv, död och uppståndelse skapade förutsättningarna för en försoning på djupet. Det var därifrån som Sven också kom att hämta kraften och inspirationen och som gjorde att budskapet om försoningen, (i dess båda dimensioner) blev hans uppdrag och ämbete.

Theodor, Svens pappa arbetaren, salvationisten och socialisten hade tidigt förstått att i mötet med Jesus blir jag aldrig mer än människa. Den stora kallelsen är att vara ”människa bland människor”.  Därför blev pappans avskedsord till Sven när han skulle åka till sin första tjänst inom Frälsningsarmén: ”Bli inte alltför religiös”. Sven visste vad han menade: ”Bli inte fanatisk, stå på jorden och var naturlig.” En person som har försoningens ämbete kan aldrig sväva omkring som en andlig drömmare mellan himmel och jord. Med en varm blick på människor och med en nyfiken och analyserande blick på samhället stod Sven stadigt på jorden.  

Slutligen låter jag de ljusa varma strålarna lysa över Svens sista tid och hans tankar om vad som kan finnas bortom horisonten.

Det är en outsägligt vacker sommarmorgon. Sven sitter i solen på vår veranda på landet och tittar ut över gården, ängarna, sjön, skogen och höjderna. Hans ansikte är ljust och fridfullt. Funderar han på vad som kan finnas bortom horisonten? Jag vet inte och jag ville inte störa. Han skulle leva ännu några år och han skulle hinna skriva om hur det skulle kunna bli att i en annan värld möta sin farfar spelmannen Olof Nilsson som den 17 mars 1897 kom att böja knä vid botbänken i Vansbro vilket blev början till att släkten och Sven anslöt sig till Frälsningsarmén.

Sven skriver: ”Farfar säger: Det växer gräs här…Men om du tittar noga så ser du en lägereld som brinner där borta. Och på den lägerelden finns det rostat bröd och rostad fisk och där står Jesus och delar ut av den maten.”  

Sven fortsätter: När jag fattar att jag är i himlen, så gör jag precis som Mats Erson i Himlaspelet, Jag tittar in i himmelriket och ropar: ”Du Gud! Jag är hemma”.

Jag tänker: Det är detta som uttrycket ”befordrad till härligheten” måste innebära.

/Stig Axelsson