Minnesrunor

Ove Ericson, Söderkåren - Stockholm

Publicerad 2023-03-15

Ove Ericson befordrades till härligheten den 15 januari 2023. Ove föddes i Sandviken 1946. I familjen fanns hans äldre bror Leif och föräldrarna, frälsningsofficerarna Carin och Gustaf Ericson. 1962 flyttade Ove till Stockholm där han engagerade sig i 7:e kåren. När 7:ans musikkår inbjöds att besöka England påsken 1963 imponerade Ove med sitt kornettspel både i sektionen och som solist. Efter avslutad skolgång började Ove sin anställning vid Haninge kommun.

Gunnel och Ove förenades i äktenskap och vigseln i Spånga kyrka 1971 förrättades av Gunnels far, överstelöjtnant Agne Nöjd. Radhuset i Vendelsö fylldes så småningom med barnen Marie och Mats och var ett öppet hem dit alla var välkomna. Sommarhuset i Gurpe på Gotland blev också en kär plats med tid för både avkoppling, engagerat renoveringsarbete och möjlighet till umgänge med vänner och gott om plats för kommande generationer, de fyra barnbarnen och deras familjer.

Ove var en hängiven supporter till Djurgårdens IF och hann även med sitt intresse för bilar. Utöver sitt medlemskap i Volvo Amazonklubben var han även ägare till två amazoner. De sista åren var Ove en hängiven medlem i kören Salve Musica där han skötte sin uppgift vid sin klaviatur mycket noggrant.

Begravningsgudstjänsten hölls på Söderkåren i närvaro av familj och släkt samt en stor skara vänner som fyllde gudstjänstrummet till sista plats. Officiant var major Mikael Ljungholm, major Carolina Nilsson läste ur bibeln och bad och major Marianne Ljungholm medverkade med diktläsning. Söderkårens musikkår och Salve Musica under ledning av Per Ohlsson inramade högtiden. Programmet som familjen hade sammanställt avslutades med musik där kornetternas inledande signal påminde åhörarna om de rättfärdigas ädla kallelse: ”När Guds röst till välkomst ljuder skall ock jag för vita tronen glad framgå.”

Minnesstunden leddes av major Carolina Nilsson och Lars Beijer. Med engagemang och värme framförde Gunilla Frödén och Sten Bäckman sången ”Hur underlig är du i allt vad du gör.” I de många talen lyftes Oves trohet, lojalitet men även hans underfundiga humor fram på ett finstämt sätt genom Daniel Möller, EvaMarie Agnelid, Nigel Harvey, Annelie Hanebring, Per Nyström, Jenny Ohlsson, Kai Kjäll-Andersson, Lars Beijer och Per Ohlsson. En hälsning från vännerna Marita och Steve Sjögren, Rockford, Illinois, USA, lästes också upp.

Sonen Mats Agnelid framförde familjens tack till alla som den här dagen hedrade Ove med sin närvaro. Nu har herden Jesus kallat Ove till sitt hem i himlen. Det är med tacksamhet till Gud vi alla som fick förmånen att möta Ove nu fylls med hoppet att få mötas igen på uppståndelsens morgon.

/ Mikael Ljungholm

Ove Ericson - Mini-porträtt av en frälsningsmusikant

Bland de mest begåvade musikerna finns ofta en kombination av excellens och ödmjukhet. Så var det också med Ove Ericson.

Ove Ericson växte upp i frikyrkomiljö. Föräldrarna var frälsningsofficerare och flyttlasset rörde sig regelbundet till olika frälsningsarmékårer i Sverige. Pappa Gustaf var musikalisk och övade upp mängder med ”gossmusikårer” där han var stationerad. Snart blev det tydligt att sonen Ove var en mycket begåvad kornettist och solistuppdragen strömmade in både från kyrkor och församlingar, men också radio och TV till exempel Hylands Hörna.

1962 mötte jag Ove Ericson för första gången. Jag var stolt student vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och dess solistklass/trumpet. Med en artonårings ego uppfattade jag mig själv som väldigt duktig. Efter tio minuters repetition i 7:ans musikkårs solokornettsektion sittande intill Ove var det nödvändigt att omvärdera min instrumentala förträfflighet på ett brutalt sätt. Ove Ericson var 16 år och autodidakt. Vi blev vänner för livet.

Oves lyssnarskaror bredde ut sig. Den första internationella debuten var bejublad framgång i brassbandformens hemland England 1963. Under årens lopp har Ove Ericson turnerat tätt och regelbundet i Storbritannien, Canada, USA, Skandinavien, Sydamerika etcetera. Ett flertal solistalbum har producerats med spridning långt utanför Frälsningsarméns internationella kanaler. Inom den internationella brassbandrörelsen är Ove Ericson ett respekterat namn. På skilda Brass-fora har influtit beklaganden när dödsbudet blivit känt. Ofta framhålls Oves instrumentala och musikaliska förmåga, men också det tydliga draget av ödmjukhet. Excellens och ödmjukhet, bärande egenskaper. I ett minnesord över Ove Ericson kan man inte bortse från det ofta missförstådda begreppet lojalitet.

En anekdot: en svensk semiprofessionell brassensemble är i Schweiz och gör bland annat en inspelning för schweizisk radio med ambitiös, progressiv, konstmusik. Ordinarie konsertmästare får förhinder. Ove Ericson tillfrågas. Han accepterar detta lördagsevenemang i Montreux under förutsättning att man garanterar att Ove kan vara på Frälsningsarméns sjunde kår i Stockholm söndag 11.00 då han spelar i gudstjänsten. Garantier gavs och projektet fullföljdes.

Hur blir man en bra instrumentalist? Arv och miljö i kombination med förmåga att arbeta hårt? Oves begåvning är odiskutabel. Frälsningsarméns musikaliska miljö är onekligen speciell, men då man musicerar för ett högre syfte förväntas man leverera på sin högsta nivå. För Ove Ericsons del innebar det en fläckfri övningsmoral. I bilen, på semesterresa med familjen, på lunchrasten i kommunhuset eller efter den sena festen på småtimmarna. Detta var självklarheter för Ove: ”det bästa för det högsta!”

Ove Ericson avstod från en framgångsrik karriär som yrkesmusiker. Lockrop saknades inte. I stället ville han musicera på sin fritid, inom Frälsningsarmén. Det är jag särskilt tacksam för. Att som dirigent möta hans fokuserade blick, sekunderna innan ett prestigefullt konsertframträdande i till exempel Royal Festival Hall i London var inspirerande. Samma attityd fanns vid en enkel gudstjänst på Frälsningsarmén sjunde kåren i Stockholm

Det finns människor vars vänskap är en förmån. Ove Ericson är en sådan människa.

Tack käre vän!

/Per Ohlsson, dirigent Sjunde kårens musikkår i Stockholm 1976-1993

Bo Ericson, Stockholm 

Publicerad 2023-03-09

Major Bo Ericson befordrades till Härligheten den 10 februari 2023. Bo föddes i Sandviken 1929 och växte upp i trygg gemenskap med föräldrar och vänner. Här kom han också i kontakt med Frälsningsarmén. Sin första lärlingsplats hade han mellan åren 1944 och 1948 som frisörlärling och betyget han fick var ”stilla och sympatisk”, ett omdöme som följde honom hela livet. 

Men Herren hade andra planer för den unge Bo. Kallelsen till heltidstjänst i Frälsningsarmén nådde honom, och den 31 augusti 1948 påbörjade han sin utbildning till frälsningsofficer. Efter den ettåriga utbildningen i Stockholm befordrades han till provlöjtnant och fick sin första order till Jörn. Efter ett år var det dags för militärtjänstgöring, och efter den kom Bo till Borlänge och fick sedan nästan varje år order till en ny plats och en ny kår. 

Efter några år mötte han Kerstin Larsson och de gifte sig 1955 på Göteborgs första kår. Deras gemensamma livsvandring började i Kristineberg och fortsatte under alla år sedan dess bland annat i Sävsjö, Gränna, Arvika, Östersund, Oskarshamn, Uppsala, Linköping och vid Stockholm 3. Makarna tjänstgjorde även vid riksungdomsgården Dragudden och Bo tjänstgjorde senare även vid centraldivisionens högkvarter och vid högkvarteret i Stockholm. 

I familjen föddes fyra barn, Göran, Bodil, Jan och Jörgen. Bo älskade sin familj och delade gärna med sig av många minnen och upplevelser från tjänsten som frälsningsofficer. Far, farfar och morfar Bo var tryggheten för alla i familjen, gav dem alltid rätt ord på rätt plats, och han fick under de många åren i sin tjänst bli till glädje och uppmuntran för alla han mötte.   

Nu har Bo nått målet för sin vandring och han har fått förenas med sin Kerstin. Han kände sig trygg och färdig att kliva över mållinjen. 

Begravningsgudstjänsten hölls på Templet i Stockholm, där familjen, övrig släkt och många vänner samlats för att ta ett sista farväl av en älskad far, morfar, farfar och vän. Officianter var majorerna  Michael och Anna-Lena Hjerpe. 

Vid minnesstunden, som leddes av överstelöjtnant Ing-Britt Hansson, framförde major Anna-Lena Hjerpe Frälsningsarméns tack till en trogen medarbetare i Guds tjänst. Gunnar Kronberg tackade från Tempelkåren. Vidare medverkade barnbarnen Fanny och Julia, Marina Olsson och Templets sångare samt kårledaren, major Arne Vauhkola. Sonen Jörgen framförde familjens tack.  

Major Bo Ericson har gått att mottaga sin belöning för en lång och trogen tjänst för Gud. Vi lyser frid över hans minne. Återseendet väntar. 

/Anna-Lena Hjerpe

Sven Wickberg, Stockholm

Publicerad 2023-02-10

Sven Wickberg befordrades till härligheten den 16 december 2022.

Sven föddes 1930 i Berlin där hans föräldrar var stationerade som officerare i Frälsningsarmén. Hans mamma, Frieda de Groot, dog redan när Sven var 8 dagar gammal. 1932 gifte pappa Erik om sig med Margarete Dietrich, som kom att bli den person som Sven uppfattade som sin mamma. 1934 gick flytten till London och sedan 1939 vidare till Sverige. När föräldrarna fick order till Schweiz stannade Sven kvar i Uppsala för att studera på universitet, och där träffade han också sin blivande fru Ije.

1958 flyttade paret till Dalarö folkhögskola där båda fick tjänst som lärare. Folkhögskolan kom att bli deras arbetsplats under många år. Där växte de fyra barnen, Allan, Eva, Tina och Lena upp. Tjänsten som lärare på folkhögskolan innefattade även ledarskapsutbildning inom Frälsningsarmén och under ett antal år var Sven rektor på skolan. Under hela sitt yrkesliv arbetade han dessutom en dag i veckan som riksdagsstenograf.

Sven var en nyfiken person, som tidigt lärde sig att hantera en dator, och han insåg snart att dessa hemdatorer kunde användas för att ge meningsfullt arbete åt personer som var svårt rörelsehindrade. 1986 startade han projektet Refugen, där dessa personer, genom ett samarbete med armémuseum, arbetade med att registrera och katalogisera museets föremål. 

På Söderkåren var han en trogen soldat och musikant som även predikade ibland. När han blev äldre och hade svårt att komma till gudstjänst ringde han ofta och frågade hur det gick på kåren. Han brukade säga: ”Vi kan inte göra mer än vårt bästa, och sedan får vi lita på att Gud gör resten.”

Han berättade att han hade kommit på att även om han inte kunde gå ut längre så kunde han fortfarande be, och vid ett tillfälle fick han förmånen att be tillsammans med en man från hemtjänsten som böjde knä vid hans säng.

Begravningsgudstjänst och minnesstund hölls på Söderkåren i Stockholm den 13 januari 2023. Officiant var kårledare Carolina Nilsson. Under gudstjänsten deltog musikkåren, kören Salve Musica och barnbarnet Frida Vikner som sjöng en solosång.

Sven har gjort sitt bästa med sitt liv och får nu vila och låta Gud göra resten, precis som Han har lovat.

/Tina Ljungberg / Carolina Nilsson

Lars-Göran Grosshög

Publicerad 2022-11-02

Major Lars-Göran Grosshög har befordrats till härligheten efter ett långt liv i Herrens tjänst. Född och uppvuxen i Malmö, där han invigdes som soldat vid Malmö I, kom han som 19-åring till dåvarande Krigsskolan hösten 1954. Som ny löjtnant följde 6 kårförordnanden innan han gifte sig med Gunnel 1960 och därefter delade de ansvaret för ledningen av ytterligare 13 kårer under de följande 30 åren. 

Lars-Göran var en genuint positiv och kontaktskapande person. Han var också oerhört mångfacetterad. Han älskade lika mycket att stå på torget och sjunga pärleporten som att sitta i kyrkbänken för att lyssna till orgelmusiken. Med samma hänförelse följde han vaktavlösningen på slottet som han satt i samtal med en uteliggare eller direktör. Vare sig han kom i Frälsningsarméns uniform eller skotskrutig kostym såg man honom och hörde hans hjärtliga skratt då våra blickar möttes. Hans skånska accent och hans engagemang i samtalet var alltid detsamma oavsett omständigheterna runt omkring. Hans uppriktiga kärlek riktade sig lika gränslöst till Gunnel, Maria och Lars, som till människor i marginalen. Han var en själavinnare och unik i sitt ledarskap. Vi är många som genom hans entusiasm och oräddhet upplevt kallelsen att tjäna Gud i Frälsningsarmén.

Det är därför med tacksamhet till Gud vi alla som fick förmånen att möta och arbeta tillsammans med Lars-Göran nu fylls med hoppet att få mötas igen på uppståndelsens morgon.    

/Johnny Kleman

Gertrud Bergman, Örebro

Publicerad 2022-10-31

Överstelöjtnant Gertrud Bergman befordrades till härligheten den 22 september 2022. Gertrud föddes den 17 januari 1928 i Älvsbyn i Norrbottens län. Gertruds mor uppmuntrade tidigt familjen att ta del i de stugmöten en släkting inbjöd till. Vid dessa samlingar föddes ett litet frö av tro hos Gertrud, och vid 16 års ålder tog hon emot tron på den Gud som Jesus hade presenterat för henne. Platsen var Frälsningsarmén i Boden, där hon engagerat tog del i verksamheten och så småningom blev invigd till frälsningssoldat. Några år senare svarade hon ja på kallelsen till heltidstjänst i Frälsningsarmén och fick ta emot sin officersfullmakt 1951.

Gertruds ledaregenskaper togs väl tillvara inom samfundet, som kårledare vid flera kårer, vid Frälsningsarméns scoutexpedition och inte minst i rollen som divisionschef. Bland de många platser där Gertrud var verksam kan nämnas Bollstabruk, Nynäshamn, Falun, Norrköping, Stockholm och Örebro. Gertruds kreativa ådra kom ofta i funktion men hindrade henne aldrig från att se människan, där hennes utsträckta hand med erbjudan om hjälp och stöd togs emot med tacksamhet.

Gertrud var en begåvad talare och blev därför ofta anlitad även utanför Frälsningsarmén. Under en period var Gertruds röst i etern en återkommande trygg punkt i tillvaron för många som lyssnade till hennes morgon- och kvällsandakter i Sveriges Radio.

Örebro blev staden som Gertrud valde att bosätta sig i som pensionär och Örebrokåren hennes andliga hem. I Hemförbundet engagerade hon sig tillsammans med nära vännen Mildred Österberg, och där genomfördes många av hennes idéer.

Vid begravningshögtiden i Frälsningsarméns lokal i Örebro officierade kårens ledare, major Mikael Ljungholm. Sångarna från kåren sjöng och major Kerstin Gårdman läste ur Bibeln och bad. Orden ur Johannesevangeliet, kapitel 14, påminde om att Jesus har gått för att bereda en plats för var och en som tror.

Vid den efterföljande minnesstunden återkom flera talare till hur Gertruds engagerande ledarskap gick hand i hand med hennes omsorg om sin nästa.

Vi saluterar ännu en övervinnare.

Mikael Ljungholm

Mirjam Lindqvist, Stockholm

Publicerad 2022-10-05

Mirjam Lindqvist befordrades till Härligheten den 12 september 2022 efter en längre tids sjukdom. Mirjam föddes in i Frälsningsarmén. Hennes vagga stod i Västanfors, Fagersta, där hennes föräldrar var kårledare, och hon fick under sin uppväxt tillsammans med dem flytta många gånger. När Mirjam senare i livet lämnade barndomshemmet och bildade familj, utbildade hon sig till socionom och fick tjänst i Tensta, där familjen också bodde. Efter några år lade hon om sitt livs växel och utbildade sig till polis. Hon fick sin uppgift som förhörsledare inom Polisväsendet i Stockholm, där hon blev en uppskattad medarbetare.

Kärleken till Frälsningsarmén fanns hos henne under alla år, och efter sin pensionering blev hon aktiv på Templet i Stockholm, där hon i sin ungdom varit både scoutledare och strängmusikant. Mirjam älskade hornmusik, och i henne hade Templets musikkår en av sina största beundrare.

Begravningsgudstjänsten hölls på Templet i närvaro av familjen och nära vänner, och Mirjam hade själv, när sjukdomen slog till, bestämt programmet för sin sista gudstjänst. Officiant var major Leif Andersson, och i högtiden medverkade Templets hornmusikkår och sångarna samt Kristina Strömkvist med solosång.

I minnesstunden framförde överstelöjtnant Ing-Britt Hansson Templets och sitt personliga tack till en uppskattad salvationist och vän. Poliskommissarie Kenneth Kronberg berättade varmt om sina första möten med Mirjam, när han själv påbörjade sin polisutbildning och hur hon präglade hans första år som polis. Maken Anders framförde familjens tack till alla som den här dagen hedrade Mirjam med sin närvaro.

Mirjam Lindqvists livsväv har skurits ned från bommen. Vi som kände Mirjam har alla vår personliga bild av henne, men det finns En som dömer rättvist. Vi tackar henne för kärleksfull tjänst som hustru, mor, mormor och farmor, gammelmormor samt soldat i Tempelkåren.

Återseendets glädje återstår när skyarna en gång brister.

Leif Andersson/Alf-Gunnar Brodd

Paula och Karl-Magnus Ekwall, Trollhättan

Publicerad 2022-09-26

I mitten av augusti lämnade Paula Ekwall, sin plats i Trollhättans Kår. Hon hade tidigare i maj fyllt 100 år och firats av både svenska kungaparet, Frälsningsarméns högsta ledning och många andra. Med stor tacksamhet till Gud för allt hon fick betyda för så många under ett så långt liv, gick våra tankar till en ljus och mitt i sorgen tacksam armé-begravning. Det är en stor fest när någon blivit befordrad till högre tjänst.

Bara en vecka senare fick även hennes make Karl-Magnus Ekwall hembud till högre tjänst. Han firades förra året av både kungaparet och generalen och alla människor som han fått betjäna och hälsa välkommen till olika Frälsningsarmé-kårer. I senare delen av maj månad förra året fyllde han 100 år. Detta gjorde att vi fick ändra lite i planerna och nu stod vi inför det unika och mäktiga att vi skulle ha en armébegravning med dubbla kistor. Vi sörjer ju inte som de som inget hopp har utan vi ställer till med en segerfest för dem som burit korset under ett långt liv som människor och nu står inför evigheten för att med kronor krönas av den Herre som vi troget tjänar.

Armébanér med vita band, fanvakter, salut och oförglömliga minnen och tacksamhet. Himlen kom så nära och det var innerliga sånger glädjetoner om hemlandet som de nu nått och vi är på väg till. Hornmusik vid avsked och kornett solo som avslutning. När vi kom ut sken solen oss rakt i ansiktet och vårt hjärta var fullt av tacksamhet och förvissning om att vi åter skulle få mötas när Herren kallar oss hem.

Paul Forsén