Minnesrunor

Major Siv Högstedt, Helsingborg

Publicerad 2026-06-15

Så har Herrens trogna tjänare Siv Högstedt fått klä av sig den blåvita slumsysterdräkten för att gå in i den eviga vilan. Efter ett långt och verksamt liv befordrade vår Herre henne till härligheten vid 93 års ålder.

Hon växte upp i Helsingborg i en stor familj bestående av mor och far samt fyra bröder. Tidigt i barndomen kom hon i kontakt med Frälsningsarmén och blev aktiv i kåren som juniormedlem och senare som frälsningssoldat. Kallelsen till frälsningsofficer växte sig starkare och då speciellt till slumsyster, vilket innebar att arbeta inom dåvarande kvinnliga sociala arbetet.

Som den målmedvetna och energiska person hon var, flyttade hon till Borås och arbetade som barnsköterska vid Frälsningsarméns mödrahem i Borås, en institution för ogifta mödrar och deras spädbarn. Siv var en av de som skötte om spädbarnen så mammorna kunde fortsätta arbeta, ofta inom textilindustrin i staden.

Det var också från kåren i Borås som Siv reste till Frälsningsarméns krigsskola år 1955 för att utbilda sig till frälsningsofficer. Ett år senare kom hon tillbaka till mödrahemmet i Borås som blev hennes första förordnande som löjtnant och slumsyster. Redan i slutet av samma år blev Visby och Gotland hennes arbetsfält under en period av sju år.

Slumstationen i Visby hade också under somrarna ansvar för barnkolonin Sylfaste, Follingbo. Här kom hennes kunskaper som barnskötare väl till pass. Senare i livet återvände Siv till Visby med ansvar för slumstationen, men då hade barnkoloniverksamheten upphört.

Efter några kortare förordnanden vid slumstationerna i Linköping, Stockholm 3, Malmö och Eskilstuna, samt vid studerandehemmet i Norrköping och barnhemmet i Göteborg, kom så hennes sista förordnande som ansvarig för slumstationen i Norrköping där hon stannade i tjugoett år fram till sin pensionering.

I ansvaret för slumstationen ingick även att driva sommarhemmet för äldre - Ro gård, Vikbolandet. Vi minns Siv särskilt från somrarna ute på Ro gård. Det var långa dagar med en mängd av olika arbetsuppgifter och Siv var inte främmande för någon arbetsuppgift. Det var en stor mangårdsbyggnad där de äldre skulle ha det trivsamt i en enkel miljö, men med en varm och ombonad atmosfär. Hon arbetsledde sommarjobbarna med säker hand och sommargästerna ville återvända sommar efter sommar.

Siv var en arbetsmyra och hade många järn i elden, det gick undan och det gällde att kunna hjälpa alla som behövde en utsträckt hand, ett vänligt ord av tröst eller bekräftelse. Hon var en god organisatör och det skulle vara ordning och reda.

Efter pensioneringen återvände hon till hemstaden Helsingborg och kom med i strängmusikkåren och spelade mandolin. Hon var även aktiv genom kollektering och Stridsropsförsäljning och att se till att det var rent och snyggt i kårlokalen. Hon var aldrig rädd för att gå både den andra och tredje milen, det vill säga göra mer än vad som förväntades av en pensionär.

Siv hade inget behov av att synas och höras och var inte stor i orden. Genom åren kom hon att betyda mycket för många människor. Hon kom att uträtta mycket och hon gjorde det i tacksamhet till Gud och i hans kraft.

Begravningsgudstjänsten hölls vid krematoriet i Helsingborg och leddes av major Thomas Landerholm. Det blev en ljus och vacker gudstjänst med hemlandssånger och vacker solosång i närvaro av släktingar, kollegor och vänner från Frälsningsarmén och Slottshagskyrkan.

Må Sivs livsgärning finnas i ljust och varmt minne bevarat och vi lyser frid över hennes minne.

/Bert Åberg, Thomas Landerholm

Reservkapten Sonja Agehall, Eskilstuna

Publicerad 2026-06-09

Reservkapten Sonja Agehall har befordrats till härligheten.

Efter ett långt och händelserikt liv avslutades Sonjas liv på jorden den 13 maj 2026 efter en kort tids sjukdom.

Hon föddes den 21 november 1928 och växte upp i Vännforsen och kom redan i unga år i kontakt med Frälsningsarmén som blev hennes andliga hemvist under hela livet. Efter att ha mött sitt livs kärlek Gunnar var de aktiva inom Frälsningsarmén på ett antal platser för att under mitten av 1980-talet bli kårledare i Eskilstuna. Då Gunnar plötsligt och oväntat avled axlade Sonja kårledarskapet under några år för att därefter bli fanjunkare i kåren vilket hon var fram till nu. 

Sonja var under alla år mycket aktiv i sin gudsgärning! Hon älskade att sälja Stridsropet och att kollektera, senast vid Julgrytan i december 2024, 96 år gammal! Möten med människor för att vittna om Jesus låg henne varmt om hjärtat. I kårens gemenskapscenter var hon ledare i köket, lagade kaffe, mackor, fikabröd och allt som där tillhör. Hon var mångårig ledare för Hemförbundet och aktiv i Hjälptruppen och senare liknande verksamheter. Under många år arbetade hon ekumeniskt i Eskilstuna genom sin uppskattade medverkan i pastorsrådet som möts var annan vecka.

Sonja var lågmäld, men mycket bestämd, kunnig, positiv och hälpsam. Hon var med sin enorma livserfarenhet ett stort stöd för kårens soldater och medlemmar. Med sin avsaknad av dogmatism, men uttalade pragmatism, var hon lösningsfokuserad efter att ha rådgjort med sin Herre och Mästare.

Under de sista två åren bodde Sonja på Ärlagården, en plats där hon fick god omvårdnad och stöd. Hon trivdes ypperligt. Hon var även då aktiv i kåren så snart hon fick tillfälle att vara med.

Sonja var tacksam för livet och lämnade jordelivet lugn i förvissningen om återseende på uppståndelsens morgon. Begravningsgudstjänst förrättades av Rolf och Ann-Heléne Karlsson på Frälsningsarmén i Fristadskyrkan den 5 juni. Daniel Viklund medverkade med musik och solosång.

Vi som fick förmånen att under ca 40 år kämpa trons kamp i Eskilstuna tillsammans med Sonja tackar Gud för den möjligheten och för allt hon gjort för kåren i Eskilstuna

/Thorne Wallman, Frälsningsarmén Eskilstuna

Maj-Britt Heimdahl, Nässjö

Publicerad 2026-06-08

Efter en tids sjukdom befordrades Maj-Britt Heimdahl till härligheten den 3 maj 2026. Hennes närmaste är maken Lars och sönerna Michael och Peter med familjer.

Maj-Britt föddes på Grånäsgården, Järna socken i Vansbro kommun den 24 maj 1942. Hon växte upp i en familj med fem äldre syskon. Barnatron blev en naturlig del av den trygga uppväxten i föräldrahemmet byggt på kristen grund där Frälsningsarmén i Dala-Järna senare kom att bli Maj-Britts andliga hem.

År 1960 sökte sig Maj-Britt till Nässjö och träffade där sin blivande make Lars Heimdahl. Vigseln ägde rum i S:t Valborgs kapell i Lövhult 1963. Vigselförrättare var Maj-Britts bror brigadör Sigvard Ihlar.

I Nässjö blev villan på Stenstigen en tryggad boplats under femtio år. Villaträdgården sköttes exemplariskt genom Maj-Britts försorg.

Under en period ansvarade hon för den loppisverksamhet som Frälsningsarmén drev på orten. Maj-Britts omsorg och intresse för sina fyra barnbarn visste nästan inga gränser. Uppdraget som mötesvärd återkom regelbundet där hennes vänliga sätt hjälpte henne till värdefulla kontakter. Även under de många resorna till Thailand fick medresenärer såväl som lokalbefolkningen del av Maj-Britts generösa famn.

Maj-Britt blev Nässjöbygden trogen genom hela livet. Men hon glömde aldrig sina rötter, talade ofta Järnamål med sina syskon och besökte sin hembygd när tillfälle gavs. 

Begravningsgudstjänsten hölls i Frälsningsarméns lokal i Nässjö. Major Mikael Ljungholm var officiant och major Marianne Ljungholm läste ur bibeln och bad. Richard Kendrick (eufonium) framförde Oskar Lindbergs Gammal Fäbodpsalm och Claes Kihlagård (kornett) framförde Lydia Lithells Jag har hört om en stad. Major Birgitta Kjellqvist ackompanjerade vid flygeln. Under stilla avsked spelade Curt Dahlquist några väl valda hymner och en brassensemble bestående av släkt och nära vänner inramade högtiden. Minnesstunden leddes av Claes Kihlagård.

Vi minns Maj-Britt Heimdahl med stor tacksamhet.

/Mikael Ljungholm

Major Elisabeth Gardell, Visby

Publicerad 2026-05-11

En Guds tjänarinna och tolk till dem som inte själva kunde höra eller se har nått sin himmelska belöning. Elisabeth Gardell växte upp i Gute Bäl på Gotland. Tidigt kom hon i kontakt med Frälsningsarmén när en frälsningssoldat regelbundet besökte hemmet med tidningen Stridsropet. Hennes mor blev vän med frälsningssoldaten och som sjuåring fick hon följa med till kåren på farvälmöte för kårofficeren. Där sjöngs sången ’Löftena kunna ej svika’, Elisabeth blev ledsen av sången och den etsade sig fast i hennes minne. Efter många år besökte hon kåren i Orsa och där mötte hon som av en händelse denna frälsningsofficer. Denna officer som uppmärksammat den lilla sjuåringen som blev ledsen vid hennes farvälmöte. Det blev en viktig händelse genom alla år.

Efter avslutad skolgång och folkhögskola i Hemse flyttade Elisabeth till Stockholm. Hon anslöt sig till tredje kåren där hon blev soldat och kom i kontakt med Frälsningsarméns arbete för döva och synskadade. Efter en tid fick hon arbete på expeditionen för detta arbete i Stockholm. Det arbetet kom att bli hennes livsgärning i tjänsten för den Gud som kallat henne till frälsningsofficer.

Efter officersutbildningen 1963 arbetade Elisabeth vid dövexpeditionerna i Malmö, Göteborg och Stockholm. Under tjugotre år blev hon sedan från 1972 ansvarig för arbetet bland döva och synskadade i Gästrikland med expedition i Gävle. Efter sin pensionering 1995 valde Elisabeth att flytta hem till Gotland.

Hennes livsuppgift blev att vara tolk och ledsagare i många olika sammanhang. Vid allt från gudstjänster till läkarbesök var hon den som hjälpte den döve eller synskadade att ta till sig och förmedla budskap av olika slag. I särskilda gudstjänster för denna målgrupp blev hon också den som fick förkunna Guds ord och skapa mening. Detta i en tid när det till en början bara var kyrkan och Frälsningsarmén som hade denna form av tolkar. Det är inte helt enkelt att förstå det arbete och den kärlek som ligger bakom hennes livsgärning. Elisabeth var generös, glad, gästvänlig, humoristisk och stod alltid redo till tjänst. I livets olika situationer präglades hennes liv av en kärlek som ’tror allting, hoppas allting och uthärdar allting’. Hon var lugn och trygg inför framtiden, kämpade den goda kampen och blev bevarad i tron på vår Herre och Frälsare.

Begravningsgudstjänsten hölls i Bäl kyrka på valborsmässoafton. Det var en vacker vårdag då fågelsången hälsade besökarna välkomna till kyrkan. Så blev cirkeln sluten för Elisabeth, då hon växte upp endast några hundra meter därifrån. Officiant var major Else Andersson och kyrkoherden i dövkyrkan Martina Åkesson Wollbo medverkade med bibelläsning och bön. Akten inramades av vackra solosånger om himmelen.

Vi lyser frid över minnet av en trogen Guds tjänarinna som nu befordrats till härligheten.

/Bert Åberg, Else Andersson

Major Susanne Björnheimer, Visby

Publicerad 2026-04-22

Major Susanne Björnheimer befordrades till härligheten den 23 februari 2026.

Susanne föddes i Kalmar den 19 maj 1968. Familjen kom i kontakt med Frälsningsarmén när Susanne var ung. Föräldrarna blev soldater i kåren i Kalmar och tog ledaruppdrag. Susanne kom med i barn- och ungdomsgrupper i kåren.

Åren efter gymnasiet arbetade Susanne på Mödrahemmet i Borås (nuvarande FAM-huset). Det var under den tiden som kallelsen att tjäna Gud mejslades fram. I ödmjukhet ville hon vara en lärjunge beroende av Mästaren som kallade henne.

Hon började på Frälsningsarméns officersskola 1994 och tillhörde kadettringen Sanningens Budbärare och blev färdig löjtnant 1996. Därefter följde ledaruppdrag på olika kårer runt om i Sverige. Många år i Malmö, dels på kåren men framför allt i det sociala arbetet. In i familjen föddes döttrarna Louise och Emilie.

Susanne hade ett stort varmt hjärta och räckte till för många, både för hennes närmaste och människor hon mötte i tjänsten. Hon gjorde avtryck där hon gick fram. Susanne var den lärjunge som mötte människor med respekt. Hon trodde på den som tyckte livet var kört, Satt bredvid och höll om den som kände sig tyngd, ensam eller bortglömd. Åtskilliga var de möten då hon visade omsorg både praktiskt och i förbön. Susanne hade den jordnära vardagstron och en inställning att ingenting var omöjligt. Dessutom hade hon en härlig humor och var rapp i repliken som få. Tillsammans med Susanne kunde man skratta mycket, men också dela det djupaste av samtal. Hon hade en andlig känslighet som berörde.

Begravningsgudstjänsten hölls i Lorensbergskyrkan i Kalmar den 17 april. Den inramades av musik och sång och som talade om framtidshoppet. Nicolai Vollburg spelade och Marina Bratterud sjöng två solosånger. Major Christel Lindgren var officiant som i sitt tal utgick från Kärlekens lov 1 Kor.13. Kärleken som tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Kärleken som inte söker sitt.

Susannes liv blev inte långt men det blev levt. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig. Särskilt för Stefan hennes livskamrat och döttrarna Louise och Emilie samt barnbarnen Levi och Aron.

Susanne är framme och hemma hon får möta sin Mästare som kallade henne en dag.

För oss återstår återseendets glädje. Vi får minnas Susanne och ta hennes ledord till våra ”Störst av allt är kärleken”

/Christel Lindgren

Ove Nyström, Örebro

Publicerad 2026-04-20

Efter en tids sjukdom så befordrades Ove Nyström, Örebro den 5 februari 2026 till härligheten i en ålder av 79 år. Kåren i Örebro har mist en soldatkamrat.

Ove föddes 29 november 1947 i Karlstad och som barn till officerare så har han bott på olika ställen under sin uppväxt. Förutom Karlstad så bodde även han och familjen i Linköping och Stockholm under uppväxten.

Ove utbildade sig inom elteknik och var verksam inom detta område under hela sitt vuxna liv. Både som anställd och egen företagare.

Under en av Frälsningsarméns årskongresser träffade han sin blivande maka Christina. De bosatte sig i Örebro och fick barnen Jonas och Ida. Tillsammans hade de kåren i Örebro som sitt andliga hem.

Ove har varit aktiv inom Frälsningsarmén under hela sitt liv och på kåren i Örebro har han haft många uppdrag bland annat som fanjunkare. Under många år tog han även ansvar för kårens datorer och teknik. Utöver detta har han varit en aktiv musikant i musikkåren.

Begravningsgudstjänsten den 6 mars hölls på Frälsningsarmén i Örebro. Officiant var major Mikael Ljungholm. I begravningsgudstjänsten medverkade Frälsningsarméns musikkår samt Åge Eriksen, Carina och Daniel Last som bidrog med sång.

Minnesstunden hölls på kåren och där delade släktingar och vänner varma minnen av Ove.

Vi tackar Gud för Oves liv.

/Mattias Ejdeklint

Major Kenneth Lagerström, Arlöv

Publicerad 2026-02-16

Major Kenneth Lagerström befordrades till härligheten den 18 december 2025.

Kenneth föddes den 26 juni 1948 i Malmö. 

Som barn blev han fascinerad av bibelns berättelser. Redan som 10-åring kände han sig kallad, kanske till präst.

1971 kom Kenneth i kontakt med Frälsningsarmén på Malmö första kår. För rekrytsergeanten på kåren uttryckte han på en direkt fråga, att han kanske skulle passa som slumsyster då han imponerades av Frälsningsarméns sociala arbete.

Kenneth kände kallelse till att bli frälsningsofficer. Han kom att tillhöra kadettringen Övervinnarna.

I Frälsningsarméns tjänst var Kenneth kårledare i tio år och drygt tjugo år med olika uppdrag i den sociala verksamheten. Det stämde väl med hans önskan att tjäna Gud.

Kenneth var social och hade lätt att få kontakt med människor. Han hade också ett stort intresse för bilar.

Kenneth var genuin och ville verkligen att hans Gudstro skulle vara synlig där han gick fram. En god vän vän uttryckte ”Kenneth hade hjärtat i himlen, fötterna på jorden och handen utsträckt till medmänniskan”.

Begravningsgudstjänsten hölls den 9 februari 2026 på Frälsningsarmén i Malmö tillsammans med familj, släktingar och vänner.

Officiant var kapten Mackan Andersson. Grunden i begravningsgudstjänsten var Bibelordet från Joh. 6:40 ”Ty detta är min Faders vilja att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv”.

Pärleporten har öppnats för Kenneth och han har gått in för att möta sin Frälsare,

Christel Lindgren och Mackan Andersson

Yngve Göransson, Linköping

Publicerad 2026-02-12

Den 13 december 2025 befordrades Yngve Göransson till Härligheten efter ett innehållsrikt och långt liv. Kåren i Linköping har mist en kär vän och soldatkamrat. 

Yngve föddes den 2 jul 1934. Hans uppväxt var i Linköping med omnejd.

Tillsammans med sin älskade maka Solveig delade han både livet och kallelsen och fick barnen Kennet och Helen. Familjen, barnbarnen, vänner och många andra fann ro och glädje tillsammans med Yngve.

Yngve kom till kåren tillsammans med sina syskon och i slutet av 1950-talet invigdes han till soldat vid kåren i Linköping. 

I kåren hade Yngve många uppgifter. Han var Skattmästare under så många år att han blev Hedersskattmästare. Yngve var en soldat som tjänade med noggrannhet i smått och stort. Som mötesvärd såg han och välkomnade alla. Sista gången Yngve besökte kåren var vid allhelgonahelgen 2025 då parentation hölls för hans älskade Solveig som gick hem till Herren i januari samma år.  Han blev sin frälsare och kåren trogen hela livet.

Den 13 december 2025 fick Yngve, stilla och fridfullt, omgiven av sin älskade familj, nå den himmelska boning som av nåd blev hans. 

Begravningsgudstjänsten ägde rum den 7 januari på kåren i Linköping. Officiant var major Johan Grahn. Musikkåren medverkade med musik. Jessica Påhlsson sjöng en solosång och Anders Fridberger spelade solo på kornetten.

Vid minnesstunden delades kärleksfulla och varma minnen av en älskad far, soldatkamrat och vän. 

Vi tackar Gud för Yngves liv – för hans kärlek, värme, trofasthet och tjänstvillighet. Må minnet av hans liv och gärning få leva i våra hjärtan. 

På uppståndelsens morgon får vi mötas igen.

Johan Grahn

Kapten Lilly Stefansson, Malmö

Publicerad 2026-02-10

Lilly Stefansson befordrades till Härligheten den 29 december 2025.

Lilly föddes den 24 januari 1938. Hon växte upp i Sundbyberg och var äldst i en syskonskara på sju barn. Hon lärde sig tidigt att ta stort ansvar och göra rätt för sig, en hållning som hon bar med sig i livet. Som ung arbetade hon som växeltelefonist, ett arbete som passade henne väl. Hon var noggrann, plikttrogen, mån om andra och hade lätt för att prata.

En barndomsvän tog med henne till Frälsningsarmén och Templet i Stockholm, där blev hon frälst och fann ett andligt hem.

Frälsningsarmén blev hennes familj, sammanhang ja hennes liv.

1958 gifte sig Lilly med sin livskamrat Rolf. De kände båda en helig kallelse att tjäna Gud som frälsningsofficerare och kom att tillhöra kadettringen Kristi tjänare. Tillsammans tjänstgjorde de på olika platser i Dalarna och Skåne. Limhamn blev sedan den plats där de valde att stanna och där de kände sig hemma.

Lilly älskade att sjunga till Jesu ära och sjöng ut sin tro på gator och torg.

Hon var en varm, tillmötesgående och mycket social person. Lilly och Rolf hade ett generöst och välkomnande hem. Det är många som haft Lilly som sin extramamma, stöd och mentor. Deras hem var också en bönestation för kåren.

Rolf och Lilly tyckte mycket om att resa och besökte syskon och släktingar som bodde långt bort.

Sorgen och saknaden blev oerhört stor när Rolf efter en tids sjukdom lämnade jordelivet. Tryggheten hade rubbats för Lilly.

Begravningsgudstjänsten hölls den 6 februari 2026 på Frälsningsarmén i Malmö tillsammans med släktingar och vänner.

Officiant var löjtnant Carmencita Bou Ezz. Den ljusa begravningshögtiden inramades av bl.a. solosång av Lena Bergström och duettsång av kapten Mackan Andersson och löjtnant Carmencita Bou Ezz.

Nu är Lilly hemma hos sin Frälsare och välkomnats med orden ” Väl gjort du goda och trogna tjänarinna”.

Christel Lindgren, Carmencita Bou Ezz

Major Wincent Wiberg, Stockholm

Publicerad 2026-01-27

Nu har drömmen om den heliga staden blivit verklighet för ännu en kämpe ur kadettringen pionjärerna som utbildade sig till frälsningsofficer under verksamhetsåret 1958-59. Major Wincent Wiberg lämnade jordelivet och befordrades till härligheten när vintermörkret stod som djupast och när lucia med sina ljus gjorde entré den trettonde december. Han hade några veckor tidigare rundat de nittio åren och de sista åren bröts den fysiska hälsan alltmer ner av sjukdom. Ett långt liv i Guds tjänst gick nu till sin belöning. 

Wincent Wiberg föddes i Örnsköldsvik i Västernorrlands län. Efter avslutad skolgång och några års anställning som butiksbiträde i Sundsvall reste han till Stockholm hösten 1958 för att utbilda sig till frälsningsofficer. Det var kåren i Sundsvall som kom att betyda mycket för Wincents tidiga andliga mognad. Kåren i Sundsvall var också den plats där han ingick äktenskap och gifte sig med sin Barbro några år senare, ett äktenskap som varade livet ut eller närmare sextiofem år. 

Efter avslutad utbildning vid officersskolan följde två år som assistent vid sjätte kåren i Stockholm. Den första kåren som kårledare, eller befälhavande officer som det då hette, var vid kåren i Hallstavik, mitt i det vackra Roslagen. Därefter något år i Heby och sedan till Dalarna och Hedemora. De fem åren i Dalarna vid kårerna Hedemora och Falun blev en milstolpe för Wibergs då det var här som familjen utökades med de två äldsta barnen. Sedan följde många år tillsammans med sin hustru som kårledare vid flera kårer, varav några med rikt musikliv som Hisingskåren, Stockholms sjätte kår och Södertälje. Under tiden vid sjätte kåren i Stockholm föddes också det yngsta barnet och familjen blev fulltalig. Apropå musiklivet som intresserade Wincent mycket, så var han själv musikalisk och trakterade flera musikinstrument. Många minns honom med dragspelet eller gitarren och hans vackra stämma när han sjöng sina solosånger. Hans sånger blev till välsignelse och andlig tillväxt hos många av de människor som lyssnade till honom. 

Under många år följde sedan förordnanden vid den centrala administrationen på högkvarteret i Stockholm. Först som sekreterare till Frälsningsarméns ledning och sedan under många år som ansvarig för dåvarande handelsavdelningen som också hade en butik öppen för allmänheten.

Det var alltid behagligt och trevligt att möta Wincent Wiberg. Hans underbara humor lockade ofta till härliga skratt. Han satte alltid människan i centrum och människors behov var alltid viktigare än dogmer och regler. Så beskriver familjen också honom som en varm och omvårdande person. Det praktiska tänket och utförandet av praktiska uppgifter låg honom nära och så även hans intresse för naturen och att betrakta fåglarna. 

Begravningsgudstjänsten hölls på Vasakåren i närvaro, förutom av familjen, också av många kollegor och vänner i Frälsningsarmén. Begravningsakten hölls av kommendör Hasse Kjellgren och kårens musikkår och vännen till familjen, hovsångaren Karl-Magnus Fredriksson, medverkade med en vacker inramning av sång och musik. Griftetalet uppehöll sig vid Wincent Wibergs karaktär och personlighet. En av solosångerna var ’den heliga staden’ som beskriver en syn om det nya Jerusalem, himlen öppnar sig och den heliga staden stiger ner från Gud. En plats utan prövningar och sjukdom, ja en plats fylld av skönhet, fred, helhet och helighet. Därför kan nu Wincent Wiberg sjunga med i den himmelska kören och stämma in i änglasången. 
Våra tankar går nu till de efterlevande, hustrun Barbro, barnen Mats, Anna-Carin och Andreas och deras familjer och vi bevarar minnet av Wincent Wiberg i frid.

Bert Åberg, Hasse Kjellgren

Major Dora Brodin, Umeå

Publicerad 2026-01-13

När midvintermörkret sänkte sig som djupast över landskapen i Västerbotten och strax innan ljusets högtid sken upp i vintermörkret, befordrades vår kamrat major Dora Brodin till härligheten den 12 december. Herren hämtade hem henne i en ålder av åttiosex år och hon lämnar efter sig en stor familj för vilka hon betytt oerhört mycket.

Dora Brodin föddes och växte upp på en bondgård i Norra Strömbäck, Umeå landsförsamling. Där fick hon lära sig många av de sysslor som är nödvändiga för att driva ett lantbruk. Hon körde traktor och hon plöjde åkern, hon selade hästen och körde med häst och vagn likasom hon skötte om de många djuren, men i kretsen av sina nio syskon fick hon också tidigt lära sig vikten av att hjälpa andra och ha omsorg om varandra. Att sätta andras behov före sina egna var något som präglade Dora Brodin hela livet. Efter sju år i dåvarande folkskolan avslutade hon sin skolgång, men lärande genom praktisk handling följde henne hela livet. Den stora syskonskaran och att modern såg till att hon blev barnvakt till flera av grannfamiljernas barn, lade också grunden till hennes stora intresse för barn- och ungdomsarbetet som hon senare fick användning av på de kårer hon tillsammans med sin man var ansvarig för.

Doras far var vid sidan av lantbruket också lekmannapredikant i Bibeltrogna vänner och runt omkring henne fanns släktingar som hade ett särskilt öga för de särskilt utsatta i samhället, alkoholmissbrukare och människor med psykisk ohälsa. Detta tillsammans bidrog säkert till det som senare kom att bli hennes uppgift.

Redan i barndomen mötte hon sin Allan och en stark kärlek växte fram. Detta ledde till att de redan som sextonåringar gifte sig med varandra och som sjuttonåringar blev de föräldrar. Dora och Allan följde varandra hela livet som gifta, en kärlek som varade livet ut och som resulterade i fem barn, sjutton barnbarn och tolv barnbarnsbarn.

Efter att Dora som sextonåring gift sig med Allan flyttade hon till Umeå och som sjuttonåring fått sitt första barn var hon hemmafru i många år. Dora har berättat att hon samtidigt jobbade som vaktmästare i de hyreshus de bodde i. Småningom började Dora och Allan att jobba i Frälsningsarmén som fältsergeanter på kåren i Lycksele och efter några år flyttade de till Stockholm och utbildade sig till officerare i Frälsningsarmén år 1972 i den grupp av kadetter som hette ’Kristi efterföljare’.

Tillsammans med sin Allan blev de efter utbildningen till frälsningsofficerare ansvariga för kårerna i Hallsberg, Askersund, Sandviken och Örnsköldsvik. Efter några år av tjänstledighet då Dora arbetade inom hemtjänsten, följde så förordnande på högkvarteret i Stockholm och senare som kårledare i Boden och Lycksele. Alla går igenom olika skeden i livet och det följde en period av sjukledighet och de sista åren före pensioneringen var Dora på deltid medarbetare på kåren i Umeå och i norra divisionen.

Dora hade alltid ett särskilt hjärta för de som hade det svårt, både barn och vuxna och ställde upp för alla hon kommit i kontakt med som behövde hennes omsorg på olika sätt. Det berättas att hon var en stark och orädd person som tog sig an utmaningar av olika slag samtidigt som hon hade öga för de som hade det tufft i livet. Hon var också beslutsam och genomförde det hon hade lovat eller bestämt sig för. Familjen berättar att de aldrig upplevde att det fattades något och hon hade en stor famn för dem alla. Dora var en sammanhållande person som alltid visade starkt mod och en fast karaktär. Att sätta andras behov före sina egna präglade hennes personlighet inom många områden. Hon var kärnan i familjen och såg till allas behov.

Dora beskrivs av familjen också som en duktig predikant och hon var noga med det personliga andaktslivet liksom hon besökte kåren i Umeå så länge hon orkade. Stugan i Västervik utanför Umeå, betydde mycket för familjen. Dora och Allan hade själva plockat ner en bagarstuga och byggt upp den på den platsen. Stugan byggdes så till allteftersom familjen utökades. Efter pensioneringen bosatte sig Dora och Allan dels i sin stuga i Västervik och dels i Lycksele och Umeå.

Begravningsceremonin hölls den 29 december vid familjegraven på Backens kyrkogård, Umeå, i kretsen av de närmaste. Officiant var major Ylva Pettersson. En minnesstund hölls därefter på kåren i Umeå.

Så har Herren öppnat pärleporten för Dora som nu får vila i tron att möta sin Frälsare och se sina kära som gått före henne.

Bert Åberg, Ylva Pettersson

Major Hans Wahlman

Publicerad 2025-11-25

”En Guds lovsångare och profet har fått komma hem till sitt himmelska hem”. Ja, så inledde major Bertil Divert sitt griftetal vid begravningshögtiden. En älskad make, far, svärfar, farfar, morfar och en god vän har lämnat det jordiska livet för ett liv i evig gemenskap med sin Herre och Frälsare. Jorden har blivit en god man fattigare men himlen har blivit rikare.

Hans Wahlman föddes i Sundsvall i maj 1950. Familjen flyttade under barnaåren till Jönköping där Hans småningom kom i kontakt med Frälsningsarmén. Han blev mycket aktiv i kåren och tillsammans med några andra ungdomar framträdde han ofta med sitt gitarrspel och sång. Det fanns en stor grupp ungdomar i kåren som hade en god gemenskap och stärkte varandra i sin gudstro. Genom hela livet verkade Hans som en Guds tjänare på ett eller annat sätt. Hans stora musikalitet kom tidigt till uttryck i ljuvliga  klanger från pianot, skönt gitarrspel och även taktfasta toner från kontrabasen. Det hände något i andevärlden när han satte sig vid pianot och sjöng eller lät gitarren ackompanjera hans sång. Gud berörde många människor genom hans musicerande.

Hans upplevde kallelsen att bli frälsningsofficer och tillsammans med sin älskade Gerd avskildes de för att resa till Frälsningsarméns officersskola en söndagskväll i början av september 1972. Den kvällen verkade Gud i många människor och ett annat ungt par lämnade sig den kvällen åt Gud för frälsning och blev senare också frälsningsofficerare.

Efter utbildningen och ett par år som assistent vid Uppsakakåren och Vasakåren, gifte han sig med sin käresta Gerd på sommaren 1975. Tillsammans fick de ansvar för tre kårer i Uppland; Tärnsjö, Harbo och Heby. Efter några år i Uppland fick Hans, tillsammans med sin hustru Gerd, ansvar för kåren i Luleå i tre år. Där föddes också sonen och familjen utökades småningom med två döttrar.

Livet far fram med oss på olika sätt och vi väljer vår väg efter det som Gud visar och blir bäst för oss. Efter tiden i Luleå flyttade familjen så till Uddevalla och anslöt sig till Tureborgsgemenskapen och senare till Saronförsamlingen. I Uddevalla kom också Hans musikalitet och stora musikintresse till sin rätt där han under många år arbetade som musiklärare.

Familjen bosatte sig i Uddevalla och därifrån blev Hans befordrad till härligheten den 7 november. 

Hans var hela livet i Guds tjänst på ett eller annat sätt och år 2002 återkom Hans för tjänst i Frälsningsarmén som kårledare i Trollhättan och senare även vid kåren i Åmål fram till sin pensionering.

Hans var en trogen Guds tjänare och förmedlare av budskapet genom predikan och sin sång och musik. Han hade också en god portion av integritet och i samtal kände man när det var tid att avsluta eller inte gå vidare i en viss riktning. Integriteten tog sig också uttryck i en ren tro, en tro som var grundad i ordet och bönen. Den byggde inte på känslorus utan på en djup insikt att Jesus Kristus var hans frälsare, kärleken till lovsången var ett uttryck för denna djupa insikt om trons mysterium. Hans kärlek till sin familj var stor och äkta och han talade om sin familj med glädje och känslighet. Sin älskade hustru Gerd, barnen Christoffer, Sofia och Carolin med familjer var ofta  föremål för både kärlek, omtanke och inte minst förböner men också ord som styrkte och gav dem en känsla av allvar och behovet att vara  disciplinerad.

Begravningsgudstjänsten genomfördes på hans hemkår Jönköping och hölls av major Bertil Divert och högtiden inramades av vacker sång och musik av musikkåren, sångsolist Elisabeth Grahn och med deltagande av många kollegor och vänner från olika platser.

Nu har Hans lagt ner sin gitarr och stängt locket på pianot, han klappar på porten där ingen mer går ut och nu sjunger han med en glädje som aldrig förr har hörts från honom. Vi lyser nu frid över hans minne och omsluter Gerd och familjen med våra varma tankar och förböner.

Bert Åberg och Bertil Divert

Major Gunvor Karlsson, Västerås

Publicerad 2025-10-08

En trogen Herrens tjänarinna har befordrats till härligheten. Nu får Gunvor Karlsson se pärleporten öppen, som hon så ofta älskade att sjunga och höra om.

Hon föddes i juli 1936 i Folkärna, en liten ort utanför Avesta i det vackra södra Dalarna. Familjen flyttade senare in till Avesta där Gunvors mor ofta besökte kåren och det var genom henne som Gunvor och hennes två systrar fick kontakt med Frälsningsarmén. Kontakten med kårens medlemmar satte djupa spår i Gunvor och hon blev kvar i gemenskapen på Frälsningsarmén.

Tidigt upplevde hon Guds kallelse till att tjäna honom som frälsningsofficer. Efter avslutad skolgång och en tid som biträde i en blomsterhandel ansökte hon om och antogs att tjäna som medhjälpare till kårledaren, soldatassistent, vid kårerna i Nyhammar och Dala-Floda. År 1958 var Gunvor tjugotvå år gammal och antogs för utbildning till frälsningsofficer vid Frälsningsarméns krigsskola, som det då hette.

Efter avslutad utbildning var Gunvor assistent, assisterande kårledare, under fyra års tid innan hon fick sitt första förordnande som kårledare vid kåren i Karlsborgsverken mellan Kalix och Haparanda. Från denna ort i norr till Limhamn i söder var Gunvor sedan kårledare vid tio kårer varav fyra år i Södertälje och tre år i Halmstad och Västerås. Inte mindre än tretton unga frälsningsofficerare fick förmånen att tränas och utvecklas som frälsningsofficerare och assistenter under Gunvors ledarskap vid dessa tio kårer. Hon älskade tjänsten som kårledare och kände att hon bäst kom i funktion i Guds rike i den tjänsten.

Dock blev det också andra uppgifter som kallade på hennes insatser eller att särskilda omständigheter, som hälsoskäl, gjorde att det blev så. Gunvor tjänstgjorde också som bokförare och kassör, ansvarig för Frälsningsarméns sommarbarnsverksamhet, sekreterare vid ledningskontoret, men också som divisionschef i två divisioner och biträdande rektor vid officersskolan. De sista åren före pensioneringen i juli 2001 innehade hon samtalstjänst inom det sociala arbetets råd- och hjälpbyrå.

När hon tjänstgjorde vid högkvarteret var hon aktiv på sjätte kåren i Stockholm och under en tid också en av dess fanjunkare. Det berättas att hon där var ett starkt andligt föredöme för kårens ungdomar varav flera av dessa senare blev frälsningsofficerare. Genom de många åren av tjänst som kårledare, divisionschef och biträdande rektor vid officersskolan är det många i och utanför Frälsningsarmén som berörts av hennes tjänst. För någon har hon varit den första chefen, för andra söndagsskolläraren, den som haft barnvälsignelse för deras barn eller utfört begravningen av deras föräldrar.

Gunvor var en människa som oftast älskade att vara bland människor och berätta om livet med Jesus. Hon hade sin tro och väg i livet klar och många är de som mötts av hennes ledarskap, vittnesbörd och predikan.
Gunvor sågs som en stark andlig människa som väckte respekt för den hon var och för hennes hängivna tjänst för Gud och för dem hon var satt att leda och betjäna. Den 2 september i en ålder av 89 år och någon månad, kallade hennes frälsare, Jesus Kristus, hem henne till högre tjänst.

Begravningshögtiden hölls den 7 oktober i Västerås, den kår där Gunvor utförde sin sista kårledartjänst. Omgiven av släkt och vänner och kårens soldater och medlemmar förrättade major Peter Jonasson begravningen.
Jesus sade till den trogne tjänaren, ” väl gjort, du gode och trogne tjänare. Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje”.
Så lyser vi frid över Gunvors minne och nu får hon gå in genom pärleporten, in i sin Herres glädje.

Bert Åberg och Peter Jonasson

Överste Kehs David Löfgren

Publicerad 2025-08-19

En lojal och trogen Herrens tjänare befordrades till härligheten den 16 juli. Överste Kehs David Löfgren har fått sluta sitt jordeliv.
Frälsningsarmén fanns med från vaggan till graven för Kehs David. Föräldrarna var frälsningsofficerare och redan från starten av sitt liv blev Frälsningsarmén en del av hans liv. Rötterna fanns i Skåne och det var också i Kristianstad som Kehs David såg dagens ljus i november 1945. Som tonåring deltog han flitigt kårens verksamhet och från kåren i Norrköping reste han till London och den dåvarande internationella krigsskolan för att utbilda sig till frälsningsofficer. Han återkom ofta sedan till det brittiska och hade en förkärlek för de uttryckssätt som Frälsningsarméns brittiska arv fört med sig. 
Han träffade sin Edith som blev hans hustru 1977 och familjen utökades med tre flickor och på senare år också svärsöner och barnbarn. Därför är nu tomrummet stort efter en älskad make, far och morfar, bror och svärfar.

Tillsammans med sin familj flyttade han senare i livet till England för att där tjänstgöra som kårledare under en treårsperiod och tillsammans med åren som kårledare i Sverige blev det fjorton år som kårofficer. Under sex år tjänstgjorde Kehs David som privatsekreterare åt den territoriella ledaren och under många år tolkade han också de internationella ledarna vid deras besök vid kongresser och andra event i Sverige.
Efter de nitton år som Kehs David senare var divisionschef i olika delar av vårt avlånga land var han en av de officerare som var känd vid de flesta kårer i landet. Hans ledarskap kännetecknades av noggrannhet och angelägenhet att göra sitt bästa för Gud och människor. Han såg människorna, lyssnade på dem han var satt att leda och var uppmuntrande och till inspiration för många.
Under en tvåårsperiod innehade han också tjänsten som chefsekreterare i Norge/Island/Färöarna och bodde i Oslo. Kehs David var en god kommunikatör och förkunnare och de ord han fick förmedla blev till förvandling och förnyat liv för enskilda människor liksom till inspiration för kårer och divisionellt ledarskap. Hans tjänst präglades också av stor lojalitet och hängivenhet.

Familjen betydde mycket för honom och han var mån om att barnen skulle bli väl utrustade för livet. Han var utrustad med ett skarpt intellekt och ett välordnat yttre kombinerat med ett lekfullt sinne och stor humoristisk förmåga. Han hade förmågan att glädjas över allt det vackra och fina i livet och njöt av naturens skönhet, av välkomponerad musik liksom av god litteratur i poesi och romaner.

Ja, Kehs David tog vara på livet – men livet tog inte vara på honom under de sista åren. De gyllene åren då han tillsammans med sin familj skulle få njuta av tillvaron som pensionär blev kantad av många år av sjukdom och livet blev inte som det kunde ha varit.

Begravningshögtiden hölls i kårlokalen i Jönköping den 16 augusti i närvaro av familj, släkt och vänner i kåren och major Veronica Wahlström officierade. “It is well with my soul”, var budskapet i Kehs Davids sista vittnesbörd och en av sångerna vid begravningshögtiden.

Nu är sjukdomstiden slut och Kehs David får vila ut. Vi får nu ser fram emot dagen då Jesus kommer åter och vi får svar på alla livets svåra frågor och dagen då allt ska vändas rätt. Kehs David är nu hos Jesus och en dag ska vi ses igen.

Så lyser vi frid över en trogen kämpe för Guds rike. 

Bert Åberg och Veronica Wahlström

Eivor Söderström, Lidköping

Publicerad 2025-05-22

Vår kamrat Eivor Söderström har befordrats till Härligheten i en ålder av 93 år. En i sin krafts dagar aktiv frälsningssoldat och strängmusikant har fått lägga ner sin vandringsstav och flytta hem till Herren.

Eivor växte upp på olika gårdar runt Lidköping, Skara och Vara eftersom hennes föräldrar var statare. Hon flyttade in till Lidköping och fick jobb på Margretelund. Ett par väninnor tog henne med till Frälsningsarmén, där hon blev soldat och strängmusikant. Kanske hon växte fast extra mycket i kåren genom att vara det som kallades kårpiga under ett år, dvs att vara hembiträde hos officerarna och ta hand om deras barn.

Hon mötte Sven-Evald och tog med honom till kåren. Också han blev soldat och en trogen musikant. I familjen föddes sönerna Anders och Tomas.

Flitig så länge krafterna räckte och trogen är två benämningar som passar på Eivor. Huvuddelen av sitt yrkesliv tjänstgjorde hon på lasarettets förlossningsavdelning. På kåren fanns hon med i strängmusikkåren så länge den fanns. Tillsammans med Sven-Evald såg hon också under en period till att det var städat och rent på kåren.

I samband med pensioneringen blommade en besvärlig doftallergi upp, vilket gjorde att det var svårt att vistas ute bland folk och att vara aktiv på kåren. Maken Sven-Evald var då ett stort stöd och till stor hjälp, och saknaden blev stor då han befordrades till Härligheten för ett par år sedan. Men vi tror på ett återseende och på glädjen bortom graven, och är förvissade att det Eivor trott på under hela livet nu har bytts i klarhet. Hon har blivit välkomnad hem av den Herre och Herde som hon följt under så många år.

Begravningsgudstjänsten hölls i Hoppets kapell i Lidköping den 20 maj. Officiant var major Thomas Landerholm.

Eivor har gått för att ta emot sin belöning, den segerkrans som Paulus talar om. Hennes plats är tom och det känns tomt för hennes närmaste. Men vi innesluter Anders samt Tomas och Elisabeth, som saknar en älskad mor och svärmor, i våra böner. I tacksamhet över ljusa minnen lyser vi frid över Eivor Söderström och ser fram mot ett återseende.

Thomas Landerholm

Kajsa Lindqvist, Jönköping

Publicerad 2025-05-21

En av de äldsta och sista slumsystrarna i Frälsningsarmén har nu bytt ut sitt vita förkläde mot den evigt vita klädnaden och befordrats till härligheten. Kajsa Lindqvist blev nära 99 år och fick hembud den 24 april.

Hon föddes i Jönköping och där växte hon upp. Sedan tidig barndom fanns slumsystrarnas arbete som en del av Kajsa Lindqvists liv. För dig som inte vet så var en slumsyster en kvinnlig frälsningsofficer med speciell kallelse till det sociala arbetet.

Hennes tidiga år präglades av social utsatthet med en frånvarande pappa och arbetande men sjuklig mamma. Som barn fick hon ta stort ansvar för hemmet och dess skötsel. Mamman arbetade och barnen sköttes av mormodern. När mormodern dog placerades Kajsa och hennes syster på barnhem en period. 

Som tolvåring kom hon i kontakt med slumsystrarna som sålde tidningen "ljus i mörker" där Kajsa läste om Frälsningsarméns sociala verksamhet och de kom att lära känna en slumsyster i staden. När mamman låg på sin dödsbädd kom en slumsyster och vakade vid dödsbädden. Kajsa blev kvar i hemmet några år och tog hand om sin tolv år yngre halvbror. Hon hann även då med att sommarjobba på slumsystrarnas barnkoloni.

Om sin kallelse till frälsning och till slumsyster jämförde Kajsa det med profeten Jeremias kallelse "du Herre övertalade mig, och jag lät mig övertalas, du grep mig och blev mig övermäktig". Hennes slitna Bibel vittnar om en stark Gudstro och att låta sig ledas av Gud och för Kajsa var också tacksamheten till Gud över livet mycket stark.

Hon blev frälst och soldat på kåren i Jönköping och reste 1950 till Krigsskolan för att utbilda sig till frälsningsofficer och slumsyster. Genom hela hennes långa och innehållsrika liv har barnen och utsatta barn varit en stor dela av hennes område.

Hennes första tjänst blev vid några slumstationer. Först i Norrköping och sedan vid Stockholms tredje slumstation, Kalmar, Göteborg och Visby. Vid flera av dessa fanns barnkolonier där slumsystrarna arbetade sommartid. Så småningom utbildade sig Kajsa till barnskötare och tog också examen som socialpedagog.

Frälsningsarméns barnhem blev sedan det område där Kajsa fick användning för sin kompetens och sina gåvor. 

Hon tjänstgjorde vid barnhemmen i Malmö, Saltsjöbaden, Limhamn, Göteborg, Norrköping, Malmberget och Jönköping. Vid några av dessa var hon även verksamhetschef. Under en period var hon ansvarig för dag- och fritidshemmet Lillstugan, Saltsjöbaden och även assisterande husmor på Kuröns behandlingshem. En period tjänstgjorde hon också på mödrahemmet i Borås.

1980 flyttade hon tillbaka till sin hemstad Jönköping där hon blev verksamhetschef för barnhemmet Vårsol. Därifrån pensionerades hon 1991 efter en fyrtioårig tjänst som frälsningsofficer och slumsyster.

Nu började ett nytt kapitel i Kajsas liv och hon blev en av kåren i Jönköpings mest aktiva soldater, en bestämd person full av livslust och glädje. Hon var med på gudstjänster, måndagsträffen och RPG, ja i stor sett allt. Hon värnade om barnen och tidigare kårofficerare har berättat hur hon hjälpte dem med barnpassning.

Kajsa reste mycket genom livet och hon var bland annat i London, Israel, Kenya, Mallorca, Lanzarote och USA. I USA var hon fem gånger då hon lärt känna vänner i Frälsningsarmén där. Hon tog upp kontakten med sin äldre syster Sonja när hon kom tillbaka till Jönköping och de fick umgås en del år tillsammans på äldre dagar.

Hon var en person som levde livet så länge hon levde och fick uppleva trettiofem innehållsrika liv också som pensionär. När hon var över nittio år fanns hon med på kårens badutflykter, men nu har Kajsa Lindqvist simmat färdigt och klivit upp på den andra stranden. 

Begravningsgudstjänsten var den 20 maj i Östra kapellet i Jönköping. Officiant var kårledaren Theres Frisk Svensson och begravningsakten inramades av stilla musik av Curth Dahlqvist och kårens sångare.

Vi lyser frid över minnet av Kajsa Lindqvist och får glädjas i hoppet om återseende.

Theres Frisk Svensson, Bert Åberg