"Per Ohlsson – ett liv i musikens, trons och ledarskapets tjänst"

Per Ohlsson är sedan länge frälsnings­soldat på Söderkåren i Stockholm där han också leder minibrassbandet Little Big Brass för barn.

— Det känns väldigt meningsfullt och lite som pay back time att ge tillbaka på det här sättet, påpekar han.

Musiken, tron och den generösa miljön

Som pensionerad dirigent betonar han det unika i att Frälsningsarmén har fostrat, och fostrar än idag, många talanger inom musi­ken, men också ledare.

— Jag tror min uppväxt har spelat stor roll för mitt yrkesliv, precis som för många andra yrkesmusiker. När jag senare arbe­tade som lärare på Musikhögskolan hade många av eleverna frikyrklig bakgrund, säger han.

— Frälsningsarmén ger möjligheten att mu­sicera i en generös och förlåtande miljö och att pröva vingarna utan att det är så pretenti­öst, även inom ledarskap, tillägger han.

En tro som vuxit med livet

Pers första tio år utspelades i Malmö, och med föräldrar som frälsningsofficerare har han haft sin hemvist även i Halmstad och Gävle. Uppväxten beskriver han som ljus och varm och barnatron kom på köpet, även om det var i tonåren han tänkte igenom och tog ställning till vad han egentligen trodde på.

— Det måste man nog göra, det finns ing­en automatik i det. Min tro är en blandning av intellektuell och emotionell övertygelse, och den närvaro man känt under gudstjäns­ter som bland annat gör att gudstron blir en personlig verklighet, säger Per.

— Jag har haft en ganska enkel och okom­plicerad tro utan djupare tvivel, även om man ibland, när någon lider eller dör, und­rat var Gud fanns då. Men det är nog inte meningen att vi ska förstå och begripa allt som sker, tillägger han.

Från fiol till kornett – och vidare till Musikhögskolan

Kåren var en perfekt plats för utveck­ling av den musikaliska ådran och efter flera år med fiolspel gick Per över till bras­sinstrument och mer specifikt kornett. När flyttlasset gick till Stockholm blev han mu­sikant i Sjunde kåren, nuvarande Söderkå­ren, där han hade släktningar. Han kom in på Kungliga Musikhögskolan och tog fyra olika examen under tolv år: trumpet/solist, brasspedagog, militärmusikdirektor samt di­rigentexamen.

— Jag tyckte att det var roligt och stimule­rande att läsa där och var osäker på vad jag skulle syssla med. Så jag tänkte att det var bra med kompetenser på flera områden, för­klarar han.

Från söndagsskola till Royal Festival Hall

Redan som tioåring fick Per leda söndags­skolans musikkår i Malmö. Också när unga åkte på ”korståg” i Sverige för att evangeli­sera och spela brassmusik fick han tillfälle att träna sig i ledarrollen. När han var 18 år ledde han en kammarorkester och två år se­nare symfoniorkestern Årsta Musiksällskap. Under ett decennium ansvarade han för Mu­sikkåren på Frälsningsarméns Andra kår, som låg vid S:t Eriksplan i Stockholm. Dess­utom höll han i taktpinnen i hela 17 år för Söderkårens Musikkår. Det innebar turnéer och medverkan i bland annat det prestige­fulla brassevenemanget Hendon Highlights i Royal Festival Hall, London.

— Det var 17 fantastiska, händelserika och betydelsefulla år och en förmån och utma­ning att leda en musikkår som företrädaren Erland Beijer hade byggt upp så bra, påpekar Per ödmjukt.

Han minns med värme projektet Nybyg­garna med målet att årligen starta tio barn­körer och ungdomsmusikkårer i landet. Det­ta gjorde han i början av 80-talet tillsammans med sångförfattaren Kai Kjäll Andersson.

— Vi lyckades faktiskt med uppdraget som involverade 200 barn och ett tjugotal kårer, och det var jättekul att jobba med Kai, säger Per.

När bandet Solna Brass startades år 1970 var Per ensemblens konstnärliga ledare och di­rigent. Många av de 35 musikerna hade sitt ursprung i Frälsningsarmén och gruppen är verksam än idag.

— Syftet var att samla folk som ville spela på så hög nivå som möjligt men för egen ut­vecklings skull, så i början hade vi inga kon­serter, berättar Per.

Trots allt ledde det till fina recensioner, två in­ternationellt uppmärksammade LP-inspelning­ar år 1972, och ett flertal framgångsrika fono­gram med Lars-Gunnar Björklund som dirigent.

Ledarskapet kom på köpet

På sitt CV har Per även titlar som musiklä­rare vid Dalarö Folkhögskola, chef för regi­onmusiken i Stockholm, ledare för Marinens Musikkår i Karlskrona och director musices vid Lunds universitet. Han har inte medvetet sökt sig till ledarpositioner men när han bör­jade dirigera kom ledarskapet på köpet.

— Min begåvning som instrumentalist hade nog inte räckt till för de stora orkes­tersammanhangen. Men dirigentrollen krä­ver att man har hård hud och den är en av få auktoritära ledarformer som finns kvar än idag, säger Per.

— Förr krävdes en utbildningsinsats av dirigenten som ibland skällde ut orkestern men idag är musikanterna skickligare och det finns ett samarbetskrav mellan parterna, fortsätter han.

Ett helt yrkesliv omgiven av höga toner orsakade honom tinnitus och en något tidi­gare pensionsavgång. Men först gjorde Per, år 2003, en avslutande konsert med sin or­kester Akademiska Kapellet, inom ramen för Malmösymfonikernas generalprogram.

— Det kändes fint att bli inbjuden till det, lite som en fjäder i hatten. Samtidigt var ett kapitel i livet slut och jag blev tvungen att hantera att jag inte hade musiken som yrke längre. Men jag är inte så mycket för att bry­ta ihop och tala ut utan satte upp nya mål i stället, förklarar Per.