Levande död - Hans del 3

Levande död 

Den personen som jag brukar vara, som jag vill vara, är full av livskraft. Jag brukar säga att jag ska leva tills jag är 100 år, kanske lite till om jag är frisk och det fortfarande är roligt. Jag är väldig nyfiken av mig och brukar tänka att jag samlar på upplevelser. Att till exempel sticka ut och springa i snöstorm. Det är kanske inte det roligaste, men när jag kommer tillbaka så har jag en upplevelse till som jag kan sortera in på sin plats. Men nu kände jag inte längre för att fylla på med några fler. Det kändes som att det kvittade.

Det behöver hända något 

Jag försökte laga mig själv. Jag gick ut på promenader. Försökte lura mig själv att jag var glad. Det funkade inte och jag trodde inte på att det skulle göra det heller. Egentligen var jag ju precis där jag ville vara i livet och allt borde varit jättebra, varför kunde jag inte känna det? Jag som skulle leva till 100, nu var jag 44 och kunde inte se längre än ett halvår framåt. Jag kände att något måste hända snart, något som skakade om min tillvaro. 

Självmordstankarna 

Jag hade en bror som tog sitt liv. Det är över tio år sedan nu. Jag vet vilka sår det lämnar hos dem som blir kvar, men jag erkänner att jag ändå fick ta den diskussionen med mig själv - för och nackdelar. Att fortsätta leva var det som överlägset vann, men det oroade mig att jag ens behövde fundera på det. Om jag skulle dö så var det i alla fall inte jag som skulle orsaka det. Det kändes dock välkommet i vissa stunder.

Vad var meningen med livet? 

Jag funderade på att jag kanske hade för många intressen och kanske skulle fokusera på det jag var bra på. Om jag sålde av alla moped- och bilprojekt så kanske jag inte skulle ha så mycket press av att jag inte blev klar med dem…. 

Jag kanske skulle lägga ner löpningen som annars brukar kännas så härlig. Mitt krånglande ben gjorde ju ändå att jag inte kunde prestera på den nivå jag ville….. 

De stora frågorna var; Varför gör jag allting? Vad är meningen? Vad fyller jag för funktion? Vem behöver mig?

Jobbet som till tillflykt 

Jobbet drog på med många timmar övertid som följd. Jag kände inte för att göra något annat så många övertidstimmar kändes som en bra lösning. Då fick jag något gjort åtminstone. 

Samtidigt funderade jag på om jag kanske höll på att bli utbränd. Jag kanske skulle byta jobb? Men jag gillade ju mitt jobb och jag hade precis den positionen som jag ville ha. Jag var både bra på det jag gjorde och uppskattad. Kanske till och med lite oumbärlig. 

Jag hade ont i mitt ben och var tvungen att ta kortare löpturer för att inte få ont. Jag sprang nästan inte alls med min löpargrupp längre, turer under 5 km gjorde inte riktigt grejen. Jag var inte speciellt sugen på att meka heller och jag fastnade mer och mer vid telefonen.

Porr som sexliv 

Porren var mitt sexliv, ja, den var vårt sexliv. Jag accepterade att jag och min fru kanske hade blivit mer som kompisar. Tänkte att funkade det utan sex för henne så klarade jag mig med porr. Jag hade alltid haft en tro på att vårt sexliv en dag ska bli bra men det var alltid jag som tog initiativet och nu orkade jag inte tjata längre. Jag hade gett upp. 

Jag säger inte att livet bara var dåligt. Jag kunde skratta åt skämt och glömma allt en liten stund, men det var som om jag inte tillät mig vara glad och att vara deprimerad blev mitt normalläge.

Lögnerna

Jag hade nu även börjat bygga upp en fasad som jag började bli bekväm med. Frågade någon varför jag såg så trött ut, så var svaret att det var väldigt mycket på jobbet. Det var viktigt för mig att sköta alla sysslor i hemmet som jag brukade, men jag fick ljuga och fuska för att klara av det.

Jag var alltid noga med att ha en förklaring till hands om min fru skulle fråga vad jag gjort under dagen eller varför jag inte gjort något. Sanningen var att nästan all min energi gick åt till att onanera till klipp på min telefon och mitt beteende gjorde mig väldigt slö och likgiltig.Det är inga fina ord att skriva, men det är sanningen.

Stress, panikångest och depression? 

Jag anser att jag är ganska vältränad för min ålder. Löpningen håller mig frisk. Jag är även blodgivare så jag får kvitto på att mina värden är bra. Ändå hörde jag hur hjärtat bultade i kroppen. Jag kollade 1177 men det enda som passade in på mig var stress, panikångest och depression. 

Jag hade väldigt svårt att se att det skulle vara något sådant. Att söka hjälp var inget för mig, jag var alldeles för rädd för att få en diagnos. En gång var jag säker på att hjärtat skulle slå sitt sista slag under natten och att jag inte skulle vakna mer. Jag tänkte samtidigt att det skulle lösa många av mina problem och somnade till dunkandet.  

Det här var en jobbig del att skriva! Det känns ändå väldigt skönt att få den på pränt! Om det går bättre för mig får ni läsa nästa vecka!   //Hasse Starta Om