I åratal har Maria och Tony hållit ihop genom hemlöshet, kyla och kampen för en sovplats. På Frälsningsarméns Templet har de fått mat och människor som lyssnar. Nu har de tak över huvudet – och för Maria har något enormt och efterlängtat precis hänt.
Maria och Tony har hållit ihop i fem år. Efter många nätter utomhus, i cykelrum och på offentliga toaletter har de nu plats på samma stödboende. Drömmen är ett eget gemensamt hem. Foto: Carina Tyskbo
Utanför Frälsningsarméns kår Templet i Stockholm ösregnar det. Maria och Tony håller om varandra medan jackor, hår och glasögon blir allt blötare. Det här paret har vana vid väder. Under åtta år i hemlöshet har de ofta tvingats sova utomhus, med sovsäckar och varandra som skydd mot kylan.
De träffades för fem år sedan och sedan dess har de hängt ihop.
Nu har de äntligen plats på ett stödboende strax utanför Stockholm. Att få bo tillsammans har krävt en lång kamp. Maria beskriver känslan av att ständigt behöva bevisa något.
– Att ”kriga” som par är ju jättesvårt i den här situationen. För det är ingen som tror på en, säger Tony.
Båda har erfarenhet av drogberoende- och behandling och statistiken visar att par i missbruk drar ner varandra, berättar Maria. Men de har bara upplevt den andre som ett stöd. Och i kampen för att bli drogfria har de sluppit välja mellan ensamhet och gamla drogbekanta.
– Tack och lov har vi alltid varandra!
En jul fick Maria möjlighet till boende, men Tony blev utan plats.
– Skulle han vara kvar ute i kylan medan jag fick äta julmat och sova varmt? Det funkar ju inte. Så jag gick ut igen, säger Maria.
Hennes råd till andra är att ta hjälp, till exempel någon som kan följa med på möten med exempelvis Socialtjänsten. Något som också Frälsningsarmén ibland gör.
”Att 'kriga' som par är ju jättesvårt i den här situationen. För det är ingen som tror på en”
Tony och Maria har sovit ”överallt”; i cykelrum, källare, på offentliga toaletter och i vindskydd. Minst trettio tusen steg om dagen gick de med all sin packning. Sömnen kom till slut av ren utmattning. Att vara två har gett dem möjlighet att skydda varandra och ägodelarna, från den ständiga rädslan för att bli bestulen. Otryggheten på vissa härbärgen har ibland fått Tony att hellre sova ute. Men regn är särskilt svårt.
– Även om man får komma in någonstans och värma sig, hinner man själv och grejerna inte torka, säger Maria med en rysning.
Båda vill lyfta fram människor inom Stockholms kanske glömda yrkesgrupper. När de under en lång period sov på en offentlig toalett som låstes tio på kvällen och öppnades sex på morgonen, lärde de känna städpersonalen.
– De visste att vi låg där inne och ropade: ”Hallå, god morgon Tony och Maria!” innan de öppnade. Ibland fick vi ligga längre. Helt fantastiska människor, säger Maria och ser rörd ut.
Själva har de alltid varit mån om att hålla ordning och inte lämna spår efter sovplatsen. Och att bemöta alla väl, som till exempel ordningsvakten som Tony tackade för visad respekt. En dag kom vakten med tårta och läsk till paret - deras uppskattning hade gjort hennes vecka.
Båda två blir glada när människor på ett respektfullt sätt undrar över deras liv.
– Fråga hellre oss hemlösa än att döma, säger Tony. Jag svarar gärna!
Här på Frälsningsarméns Templet har paret kunnat få matkassar, presentkort på mat, men också stödjande samtal.
– Maria, socialkonsulenten, har verkligen lyssnat på oss, intygar Tony.
Personalen har också fått följa förändringarna i deras liv. När paret berättat om allt bra som händer i livet; platsen på stödboendet, att de ska vara med i en bok om hemlösa och att de planerar att gifta sig, har Templets personal delat deras glädje.
De beskriver sig inte som troende, men Maria vill gärna ta emot en bön då och då.
– När jag ser kristna på stan brukar jag gå fram och fråga om de vill be för mig. Jag tycker känns viktigt, säger Maria allvarligt.
Och kyrkorna har funnits där med välkomnande och hjälp, särskilt de helgöppna.
– Du vet, den som är hemlös förväntas bara äta på vardagar, eftersom alla verksamheter för sådana som oss är stängda på helger, säger Tony krasst.
Och nu har något ännu större hänt i livet. Igår fick Maria träffa sitt yngsta barn för första gången på åtta år.
– Det var så fantastiskt. Det kunde inte ha blivit bättre, utbrister hon med lysande blick.
Hon berättar om sorgen under åren utan kontakt, då barnet bott i familjehem. När möjligheten till ett möte kom fanns också oron där. Hur skulle det bli, vad kunde hon erbjuda? Men längtan var verkligen ömsesidig och Tony säger hur något föll på plats hos Maria efter återseendet.
– Det var en hel Maria som kom ut från det mötet! utbrister han.
Nu hoppas Maria på fler träffar. Orden bubblar nästan när hon berättar om allt barnet gillar att göra; läsa, måla, kanske gå på museum?
– Jag vill berätta det här så att andra föräldrar i min situation kan se att förändring faktiskt är möjlig.
Nästa dröm är ett gemensamt hem med ett kontrakt som de själva kan ta över och där de och deras barn får rum. I framtiden vill båda gärna arbeta med människor som har varit i samma situation som de själva. Maria har tidigare arbetat inom psykiatrin. Erfarenheterna från de senaste åren vill hon använda för att hjälpa andra.
– Det skulle ge en mening åt sådant som varit svårt och sorgligt, säger hon.
Men först är det ett steg i taget som gäller.
– Vi är inte färdiga än.
Text och foto: Carina Tyskbo
Här ser du exempel på hur din gåva kan hjälpa.
Om du vill få skatteavdrag för din gåva behöver du uppge ditt personnummer på tacksidan så att vi kan rapportera din gåva korrekt till Skatteverket.
Plusgiro 90 04 80-5 | Bankgiro 900-4805 | Swish 9004805
85% av din gåva går till ändamålet. Frälsningsarmén har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll. Läs mer här om hur din gåva används
