Erfarenhet går aldrig i pension – Irene undervisar i svenska på Frälsningsarmén
Efter ett långt yrkesliv som SFI-lärare trodde Irene Jennebo att undervisningen var över. I stället blev pensionen början på ett nytt uppdrag. I dag använder hon sin erfarenhet för att hjälpa människor från andra länder att hitta både språket och gemenskapen på Frälsningsarmén i Örebro.
68-åriga Irene Jennebo är pensionerad men väljer att ge kåren i Örebro sin tid och erfarenhet genom att leda språkgruppen en gång i veckan.
När Irene Jennebo gick i pension efter omkring 20 år som SFI-lärare såg hon framför sig ett lugnare liv. Men så kom frågan från några ukrainska kvinnor: Skulle hon kunna hjälpa dem att lära sig svenska?
Hon behövde inte fundera länge.
I dag leder hon en språkkurs på Frälsningsarmén i Örebro, där mellan tolv och ett tjugotal deltagare samlas varje vecka. Det som började med sex personer har vuxit till en viktig mötesplats för människor som försöker hitta sin plats i ett nytt land.
– Det är ett sätt för mig att använda min yrkeserfarenhet och tjäna Gud genom att hjälpa andra.
Ett yrkeskunnande som fortfarande behövs
Irene beskriver sig inte som någon hjälte. Snarare ser hon sitt volontäruppdrag som en naturlig fortsättning på det hon arbetat med under större delen av sitt yrkesliv.
Den pedagogiska erfarenheten kommer väl till pass. Deltagarna befinner sig på olika nivåer. Några går på SFI, andra väntar fortfarande på att få börja. Därför anpassar hon undervisningen efter gruppens behov och lägger mycket tid på att ta fram eget material.
Men träffarna handlar om mer än ord och grammatik.
– Vi pratar om vardagssvenska, svenska traditioner och hur samhället fungerar. Ibland handlar det om sjukvården eller andra praktiska frågor som man behöver känna till.
”Här kan muslimer, kristna och andra mötas. Det är väldigt öppet här. Inget är konstigt”
Att hitta både språk och gemenskap
För Irene är det nästan ännu roligare att se hur människorna förändras än hur språket utvecklas.
– För många av dem är det bara här de pratar svenska, berättar hon.
När deltagarna kommer första gången är många försiktiga och osäkra. De säger inte mycket och är rädda för att göra fel. Efter hand händer något. Svenskan börjar lossna, skratten blir fler och samtalen längre.
Gemenskapen runt fikabordet blir en lika viktig del av träffarna som själva undervisningen.
– Flera har sagt att det känns som en familj här.
För människor som lämnat både sitt hemland och sina nätverk bakom sig betyder den känslan mycket.
En plats där människor får landa
På Frälsningsarmén möts människor med olika bakgrund. Många av deltagarna är kristna, de flesta ortodoxa, men här finns också människor med annan tro eller ingen tro alls.
– Här kan muslimer, kristna och andra mötas. Det är väldigt öppet här. Inget är konstigt.
Irene återkommer flera gånger till vikten av att människor får känna sig trygga. Många bär på erfarenheter som de inte vill eller orkar berätta om direkt.
Hon minns särskilt ett föräldrapar som först efter en längre tid valde att dela med sig av sina traumatiska upplevelser. Paret hade en nioårig son.
– Man måste låta människor mogna i sin egen takt. Vi behöver inte fråga om allt, säger hon.
Tron får också mogna
Frälsningsarmén är en kristen kyrka, men Irene betonar att tron aldrig får bli ett krav.
– Det måste få mogna fram. Vi vill inte "hänga den kristna kavajen" över deltagarna.
Hon tror att det viktigaste vittnesbördet är hur människor blir bemötta. När människor känner sig sedda och respekterade skapas också utrymme för både frågor och tro att växa fram.
Fortfarande kallad
För Irene har pensionen inte inneburit att hon slutat använda sina gåvor. Tvärtom har hon funnit ett nytt sammanhang där hennes kunskap fortfarande gör skillnad.
Det är kanske just det som hennes berättelse säger allra tydligast: erfarenhet har inget bäst före-datum. Det finns människor som behöver det hon kan – och hon själv har fortfarande både lusten och kallelsen kvar.
Text och foto: Carina Tyskbo
