"Frälsningsarmén tror på mig - det känns helt suveränt"
Missbruk och hemlöshet har präglat Lars Sjöbergs liv och i processen mot ett drogfritt liv har han ibland hamnat mellan stolarna. Nyligen flyttade han ut från Frälsningsarméns akut- och motivationsboende i Midsommarkransen. Där känner han sig hemma och han lovordar den engagerade personalen. Likadant med Sociala centret i Hornstull och nu hoppas han få en plats på Halvvägshuset i Hjorthagen.
"Jag har fått så mycket hjälp och det har blivit som en familj här", säger Lars. Foto: Teresia Jansson
Lars Sjöberg har levt ett liv fyllt av droger, kriminalitet och hemlöshet. På händer och hals som inte täcks av kläder syns tatueringar, fingrarna är prydda av kraftiga silverringar och på ena armleden trängs kedjor. Jag möter honom på Frälsningsarméns akut- och motivationsboende i Midsommarkransen. Nyligen flyttade han ut härifrån efter en två månader lång vistelse.
Våldsam och alkoholiserad pappa
Lars växte upp tillsammans med fem syskon vid Hornstull i Stockholm, något som hörs på hans utpräglade söderslang. Pappan var alkoholist och väldigt våldsam. Lars böjer sig framåt och visar ett långt ärr på den kala hjässan.
— Farsan slog mig med dammsugarröret och när jag grät sa han att det bara är tjejer som grinar. Han sa också att jag var tvungen att säga att jag fått ett träd i huvudet om någon undrade, berättar han.
Barnen var väldigt kontrollerade och fick inte leka utomhus eller ha några fritidsaktiviteter. De bytte skola gång på gång och där ställde de till mycket hyss. Lars har fått konstaterat att han har adhd.
— Jag har aldrig utvecklat något intresse, såsom fotboll, men jag kände inte så mycket kring det utan tänkte att det var mitt eget fel att jag hölls så hårt i koppel, säger han.
Började rymma i 11-årsåldern
När han och tvillingbrodern var fyra år placerades de i ett fosterhem för första gången och det kom att bli flera sådana vistelser varvat med perioder hemma hos föräldrarna. Kramar existerade inte, i alla fall inte från fadern.
— Han dog för 13 år sedan och när han låg där på bårhuset tog jag i honom för första gången. Jag kände på hans ben och konstaterade bara att han var död, säger Lars.
På grund av att de fick så mycket stryk hemma rymde bröderna hemifrån när de var i 11-årsåldern. De började hålla till kring T-centralen tillsammans med andra pojkar i liknande livssituation och äldre hemlösa män. Lars nämner en varmluftsfläkt vid Åhléns där de brukade kura ihop sig. Flera killar han kände hade sex med äldre män mot betalning. Själv brukade han ”knacka torsk” som han kallar det, det vill säga lura homosexuella karlar att de skulle få köpa sex av honom men istället rånade han dem.
”Min hjärna var kidnappad av drogerna”
Lars började tidigt med snatterier som eskalerade till inbrott i bostäder och butiker. Snart kom droger in i bilden, han hamnade tidigt i amfetaminmissbruk och redan som 15-åring var han sprutnarkoman. Så småningom började han själv sälja droger och klättrade allt högre upp i hierarkin så att han tillslut hade direktkontakt med leverantörerna i Polen.
— Det började som en kul grej då jag sökte kickar men efter ett tag måste man ha drogerna för att fungera, förklarar Lars.
Han har haft placeringar på diverse pojkhem, ungdomsvårdsskolor och anstalter. Likaså behandlingshem men han har alltid fallit tillbaka i samma hjulspår. Fast för två år sedan fick han nog.
— Min hjärna var helt kidnappad av drogerna och livets innehåll bestod av samma saker hela tiden, säger han.
— Jag är så trött på droger och det levnadssättet. Jag är nästan avundsjuk på dem som går och jobbar, fortsätter han.
”Underleverantörerna” blev arbetslösa och hotfulla
Tillslut lyckades han få en plats på ett stödboende i Fruängen som erbjuder ett tolvstegsprogram och där är det nolltolerans för droger. Efter tre månader fick han en lägenhet i Västertorp men där blev han uppsökt av gamla bekanta och det uppstod skottlossning. Lars har råkat ut för mycket hot och våld under livet och fått uppleva att det inte är helt lätt att bryta med den kriminella livsstilen. Hoppar han av ”näringskedjan” blir ”underleverantörerna” arbetslösa och det är ingenting som det ses på med blida ögon.
Av säkerhetsskäl blev Lars förflyttad till ett stödboende vid Mariatorget men eftersom han är ifrån Södermalm och det dessutom finns många mötesplatser däromkring för människor i missbruk så fick han påhälsning även där av folk han kände. De ville köpa droger av honom och ofta var det kö till huset. Vissa sov till och med på gatan utanför och några klättrade upp till Lars rum via en stege och över taket. Så trots 13 månader som ren var han efter fyra veckor på boendet inne i karusellen igen.
— Jag mådde jättedåligt. Men samtidigt blev det lugnt i livet för nu fick folk tillbaka sina jobb igen, säger han.
Men han var besviken på att han placerats på ett ställe där det var svårt att stå emot pressen från omgivningen. Och han ville verkligen bli fri från det hela.
— Tiden där är enda tillfället i livet då jag tyckt synd om mig själv, säger Lars.
— När man går på droger är man lika fängslad som att sitta på kåken, skillnaden är bara att man inte är inlåst, menar han.
”Hur ska jag orka?”
Lars känner att han hamnat mellan stolarna flera gånger i strävan mot ett drogfritt liv. På ett boende blev hans mobiltelefon stulen och då hans kontakt på Socialtjänsten inte fick tag på honom slutade det med att han mer eller mindre blev utkastad från boendet. Fast det var vinter och snö sov han en tid på en kyrkogård och i samband med detta fick han sår på ena foten, såret blev infekterat och tillslut drabbades han av benröta. Det har också hänt att han som ren placerats på boenden där andra tar droger. Ibland har han fått uppmaningen att söka boende på egen hand.
— Men hur ska jag kunna det när jag inte har några referenser och hur ska jag orka med det när jag håller på och jobbar med mig själv, frågar han sig.
”Hos Frälsningsarmén är ingenting omöjligt!”
Under åren har Lars bott på många akut- och stödboenden i Stockholm men Frälsningsarméns boende i Midsommarkransen är det bästa hittills tycker han. Eftersom han är drogfri fick han ett eget rum på motivationsavdelningen och då tog han hand om städningen för att ha någonting att sysselsätta sig med. Tiden här har även gett honom möjlighet att få referenser för framtida bruk.
— Här är de så snälla och det är som om ingenting är omöjligt. Jag uppskattar bemötandet jag får och personalen har ett så fruktansvärt tålamod och är så engagerad. De har varit suveräna och plockat upp mig totalt, säger Lars.
— Det är jättebra stämning här och det finns frukt, kakor och godis uppdukat. Man blir servad hela tiden, fortsätter han.
Hjälpen på Midsommarkransens motivationsboende
Han nämner att han har fått SL-kort, ledsagning och skjuts till vårdcentralen. När han fick hjälp av personalen på boendet att flytta möbler och annat till ett förråd föll en stor tyngd från hans axlar. Någon gång i veckan kommer öppenvården Pelarbacken hit och erbjuder sina tjänster till dem som lever i hemlöshet. Lars har fått fotvård, Covid-vaccin, tagit blodprover och ska få behandling för sin hepatit C. Han har även fått hjälp av gatujurister som är på plats ibland. Lars har också varit med på aktiviteter, utflykter och gudstjänster.
Han påpekar att man skött restriktionerna väl på Midsommarkransens boende genom att sängar placeras långt ifrån varandra på akutboendet, liksom borden i matsalen där personalen serverat gästerna. Det är något han uppskattar mycket och han påpekar att det inte har varit så på alla ställen han vistats senaste året. Han var själv sjuk i Covid-19 förra våren och fick spendera några dygn på sjukhus.
”När någon tror på en – det känns helt suveränt!”
Ett annat ställe i Frälsningsarméns regi som Lars är bekant med är sociala centret i Hornstull. Dit kan de som lever i missbruk, hemlöshet och/eller har en ansträngd ekonomi komma för att äta, ta en dusch, få rena kläder och hjälp i kontakten med myndigheter. Någon gång har Lars fått pengar för att kunna skaffa ett id-kort, vilket han också gjorde.
— När någon tror på en och litar på en, det känns helt suveränt. Jag har fått så mycket hjälp och det har blivit som en familj där precis som här, säger Lars och hans fårade ansikte lyser upp.
Vid intervjutillfället har han varit drogfri i sex månader och tolv dagar. Han håller räkning och varje dag är viktig. För att hålla sig borta från amfetaminet rättar han sig efter rutiner.
— Jag försöker göra dagarna så lika som möjligt. Om jag gör likadant som jag gjorde igår så håller jag mig drogfri, menar han på.
— Jag tror man behöver komma längst ner i botten för att nå den där vändningen, så var det för mig i alla fall, fortsätter han.
En gång i veckan brukar han gå till Allhelgonakyrkan på gudstjänst med fika och gemenskap efteråt.
— Det är den enda gången jag tittar i backspegeln och påminner mig själv om att jag har ett 38-årigt drogande bakom mig. Om det går för fort glömmer man bort vart man har varit någonstans, påpekar Lars.
Önskan om framtiden
I år fyller han 60 och idag har han kontakt med samtliga av sina fem barn. Han bor för närvarande på ett annat stödboende i Stockholms innerstad och hans största önskan just nu är att få en plats på Frälsningsarméns halvvägshus i Ropsten/Hjorthagen. Där är det nolltolerans på droger och de boende har egna lägenheter och sköter städning, inköp och tvätt själva.
— Jag vet att det skulle vara lugnt där. Jag vill inte vara i närheten av folk som får återfall eller sådana som känner igen mig och är ute efter mig, säger han.
På sikt hoppas han få en egen lägenhet. Likaså en praktikplats och för att få det krävs två månaders dokumenterad drogfrihet. Efter det är önskan en anställning med rehabiliterande inslag genom Offentligt skyddat arbete, OSA. Han kan tänka sig i princip vilket jobb som helst.
Text och foto: Teresia Jansson