Det är en smått blåsig juniförmiddag i pittoreska Hjälmared utanför Alingsås. På en grön kulle med utsikt över sjön Lilla Färgen har Frälsningsarmén sitt sommarhem. Där samlas äldre för Kafé Salome på onsdagar då livets allvar lättas upp med välsmakande fika och god gemenskap i vacker miljö.
Till Kafé Salome på Frälsningsarméns sommarhem i Hjälmared utanför Alingsås kommer äldre och anhöriga till dem som drabbats av Alzheimers och demens. Omsorgsofficerarna Gunilla Trygg och Ulrica Karlsson ansvarar för Salomearbetet.
Den gula enplansvillan på Forsåvägen i västgötska Hjälmared byggdes ut för fem år sedan och handikappanpassades. Numera bjuder man in till Kafé Salome här under onsdagsförmiddagarna i juni och augusti. Då vankas det gott fika, allsång, andakt och umgänge i en omgivning full av grönska och vackra vyer. Om vädret tillåter håller man till utomhus.
Omsorgsofficerarna Ulrica Karlsson och Gunilla Trygg kisar mot solen medan de avnjuter en kopp kaffe och ostfralla på altanen. I bakgrunden höjer sig en jättelik lila rododendronbuske. Vinden friskar i så idag och är det långärmat som gäller. Ulrica och Gunilla är ansvariga för Frälsningsarméns Salomearbete i Alingsås som riktar sig till personer med demens och deras anhöriga. Denna onsdag väntar nymixad våffelsmet och vispgrädde i kylen till dagens gäster.
– Folk tycker om att åka hit, titta ut mot sjön och njuta, säger Gunilla.
– Många sitter hemma i sina lägenheter men här finns både gemenskap och natur. Vi är lyckligt lottade som har det här stället och det är fantastiskt att vi har möjligheten att erbjuda detta, säger Ulrica.
Även om Salomearbetet är för dementa så är de flesta kafégästerna utan den diagnosen men en del lever med någon som är dement. Omkring 8-15 pensionärer brukar ta sig hit med bil, färdtjänst eller taxi vid dessa tillfällen. Ulrica och Gunilla önskar att de hade en minibuss som de kunde plocka upp folk med och köra hit, eller att man kunde samlas på kåren och skjutsa ut till gästerna till sommarhemmet. Vid årets första träff kom det många då kåren i Borås hade en utflykt med dagledigträffen hit men några som brukar vara här saknas i år.
– Tyvärr har vi förlorat fem stycken sedan i fjol. En kvinna som kom hit varje vecka tillsammans med en vän dog för bara några veckor sedan, säger Ulrica.
– Det är ju så eftersom de är äldre och har den här sjukdomen, flikar Gunilla in.
De påpekar att det inte bara är den med demens eller Alzheimer som drabbas utan också de anhöriga som står bredvid och kommer i kläm. Det är en sorg att upptäcka att partnern plötsligt inte hittar i lägenheten längre och till slut inte ens känner igen sin make/maka och när den sjuke måste flytta till ett boende uppstår en separation.
– Har man varit gift med någon i 50-60 år så förlorar man på ett sätt sin äkta hälft. Man kan också känna en frustration över att inte längre kunna hjälpa eller nå fram till sin man/hustru, säger Ulrica.
– Den som är sjuk kan bli aggressiv och som partner kan man behöva prata av sig och sätta ord på det som sker, säger Gunilla.
Hon menar på att även om hon och Ulrica inte har någon gedigen utbildning på området så kan de finnas där som medmänniskor.
– Vi kanske inte har några svar men vi lyssnar utan att ifrågasätta och kanske hittar vi då någonting vi kan hjälpa till med och som får den anhörige att tänka i nya banor, säger hon.
– Hallå!, hörs det inifrån efter en stund.
Det är Ann-Marie Erlandsson, 78 år, som bor centralt i Alingsås och har tagit bilen hit ut. Klädd i blommig blus, stickad vit kofta och pärlprytt hårdiadem vaggar hon fram till ett av de runda borden inne i matsalen. Hon nämner att hon har ont i ena benet men att hon hoppas få hjälp med det snart. På ena örat är hörseln nedsatt.
– Ann-Marie, vill du ha första våfflan, undrar Ulrica och serverar sin gäst en nygräddad sådan med sylt och grädde.
För omkring fem år sedan insjuknade Ann-Maries make i Alzheimers och sedan dess har ingenting varit sig likt. Hon berättar att han har blivit mycket dålig.
– Det har varit väldigt jobbigt och jag saknar honom så mycket. Han var en jättefin, kärleksfull, öm och go människa och han kunde så mycket. Det är en fruktansvärd sjukdom, säger hon sorgset.
Hon missar inte onsdagarna på Kafé Salome där hon känner de flesta och får njuta av god samvaro. Hon och hennes man har varit med i Frälsningsarmén i åtta-nio år och blev medlemmar när han fortfarande var frisk.
– Vi besökte olika kyrkor men vi fastnade för sången, musiken och vittnesbördet. Predikningarna gav mycket och det är en härlig och fin gemenskap i kåren, påpekar Ann-Marie och tar en sipp av kaffet.
– Kåren har betytt väldigt mycket sedan min man blev sjuk och Gunilla kommer hem till mig ibland och pratar, fortsätter hon. Ulrica och Gunilla besökte hennes make för ett par veckor sedan och då sjöng de gamla frälsningssånger.
– Han kunde alla texter helt klockrent och när jag berättade att jag skulle flytta så kom tårarna så han kände uppenbarligen någonting, påpekar Ulrica och nämner att det främst är närminnet som sviker vid demens. Efter förra sommaren fortsatte kaféet under vinterhalvåret men i Tempelgården-kårens serveringslokal.
En gång i månaden höll en inbjuden gäst i andakten och sången. Då var man ibland ett gäng på 30 personer vilket kan förklaras av att det är enklare att ta sig dit för den som inte har bil eller får skjuts av någon. Omkring hälften av dem Ulrica och Gunilla möter i Salome arbetet är kårmedlemmar. De har även ett gott samarbete med Bräckevårdcentral som gör utredningar angående demens och dessa patienter och deras anhöriga erbjuds att delta i Salomes verksamhet.
Förutom kaféträffarna gör Gunilla och Ulrica hembesök då de kan följa med ut på promenad eller ledsaga personen till läkare, apotek, tandläkare eller frisör. Alla har inte närstående som kan hjälpa till med sådant och nära och kära kan behöva avlastning ibland. Dessa tjänster erbjuds även äldre som inte lider av demens men som ändå är i behov av en hjälpande hand. Arbetet bekostas av testamenterade pengar som också kom till nytta inför renoveringen av sommarhemmet.
För tillfället har man inom Salomearbetet kontakt med 10-15 personer och det finns utrymme för fler. De flesta är över 80 år men det finns de som insjuknar redan efter 40. Några bor på Hagagårdens demensboende och där anordnas sångstunder en gång i veckan.
– När vi först möter någon bor hon/han oftast hemma men vi fortsätter med besök även efter flytt till ett boende. Vi finns med tills livet tar slut, säger Ulrica.
– Vi kan också avlasta personal eftersom det kan vara svårt att gå ut och promenera med så många och så pass oftaså vi ser att detta fyller en funktion, säger Gunilla.
Ulrica avslutar sin tjänst på kåren i Alingsås innan semestern då hon fått en order upp till Sundsvall. Den som tar över hennes post i höst är Anette Bruno som för tillfället är kårledare i Umeå.
– Vi vill utveckla arbetet och göra mer än idag men jag och hon får prata ihop oss när hon kommer, säger Gunilla.
Ann-Marie blir serverad en till våffla och berömmer den goda smaken. Hon ska inte göra något speciellt i sommar och säger att det är svårt att planera när mannen är sjuk men kanske tar de två barnen ut henne på någonting. Hon och maken har även tre barnbarn och lika många barnbarnsbarn.
– Det är ju en underbar tid nu runt pingst och midsommar, utbrister Ann-Marie.
– Ja, nästa vecka blir det sill och potatis, inflikar Gunilla och påpekar att de försöker följa högtiderna något så närbeträffande ätbarheterna på Kafé Salome.
Text och foto: Teresia Jansson
Exempel på hur din gåva kan hjälpa:
Du vet väl om att du kan få skatteavdrag om din gåva är 200 kr eller högre? Du behöver isåfall uppge ditt personnummer på tacksidan.
Plusgiro 90 04 80-5 | Bankgiro 900-4805 | Swish 9004805
Äldre erbjuds social gemenskap och ekonomiskt/materiellt stöd (framför allt genom mat) samt hembesök med praktisk hjälp.
Under en vecka i juni 2022 inbjöd Frälsningsarmén till de efterlängtade Gemenskapsdagarna för äldre på Rättviks stiftsgård.
