Från socialt stöd till ett andligt hem – när relationer leder till tro

Kvinnan håller boken i händerna och lå­ter fingrarna vila mot omslaget. Hon är tårögd. Det är första gången hon öppet får äga en Bibel på sitt eget språk, persiska. I hemlandet levde hon som kristen i det för­dolda och tvingades gömma sin tro.

— Det var ett väldigt starkt ögonblick. Man såg verkligen vad det betydde för hen­ne när jag kunde ge henne Bibeln, minns Charlotte Edwinsdotter, kaplan på Fräls­ningsarméns kvinnocenter i Akalla.

Från praktiskt stöd till livets stora frågor

Här möter hon kvinnor med migrations­erfarenhet, som befinner sig mitt i att bygga upp sina liv i en ny tillvaro. Många söker sig hit för konkret stöd – information om sam­hället, hjälp att orientera sig i myndighets­kontakter eller en plats att öva språket. Men i takt med att relationer växer fram föränd­ras också samtalen.

— Ganska snart rör vi oss vidare från det praktiska till frågor om livet, hoppet och Gud, säger Charlotte.

För henne är det inte två olika spår, utan delar av samma helhet. Det sociala arbetet skapar en grund av trygghet och förtroende, men det är i relationen som något mer kan ta form.

— Om vårt arbete bara stannar vid soci­al hjälp blir nästa steg sällan av. Men när människor får ett sammanhang där de hör hemma kan tron börja växa, säger hon.

Som kaplan har Charlotte en särskild roll i de individuella samtalen. Där finns utrymme för sådant som inte alltid ryms någon annan­stans eller aldrig har berättats förr. Många lever i en situation som präglas av osäkerhet – med pågående asylprocesser, svår ekono­mi, familjemedlemmar i andra länder eller tunga erfarenheter av våld och övergrepp. I det läget blir det viktigt att både kunna lotsa vidare till professionell hjälp och att själv fin­nas kvar som en stabil punkt.

— Vi behöver vara tydliga med vad vi kan och inte kan göra, men också visa att vi stan­nar kvar i relationen, konstaterar Charlotte.

Samtidigt är hon noga med att inte defi­niera människor utifrån det svåra de har va­rit med om.

— Det finns en enorm styrka hos de här kvinnorna. De bär på erfarenheter, kunskap och en vilja att gå vidare, säger hon.

I samtalen återkommer ofta en käns­la av ensamhet. Att sakna ett sammanhang kan vara minst lika plågsamt som de yttre omständigheterna.

— Där kan församlingen spela en avgöran­de roll. Det handlar inte bara om tro, utan också om gemenskap.

Tro och hopp växer i relationer

Att Charlotte är frälsningsofficer gör att de existentiella frågorna ofta får ett naturligt utrymme. När förtroendet växer kommer också berättelserna – om livet före flykten, om det som har gått förlorat och om det som fortfarande bär. Det finns alltid en möjlighet till förbön, och den tas ofta emot. Allt på den enskilda personens villkor och i kvinnans egen takt. Frågor om Gud, skuld, mening och hopp blir en del av helheten, inte något som läggs till i efterhand.

— Många funderar över hur Gud är. Är Gud straffande, eller finns han mitt i det som har hänt?

Samtidigt tycker Charlotte att det är slåen­de att kvinnorna, som kommer från många olika länder, aldrig anklagar Gud för sin svå­ra situation.

— När jag kanske undrar om all nöd får dem att tvivla, tittar de oförstående på mig: ”Tvivla på Gud för att det är svårt? Varför det? Det är ju han som håller mig uppe!” ci­terar Charlotte och ler.

I samtalen delar Charlotte också sin egen tro. För henne är Gud inte långt borta, utan närvarande i rummet. Det ger en trygghet, både för henne och den hon möter.

Tron behöver ett sammanhang

För vissa leder samtalen vidare till en nyfikenhet på kristen tro. Kvinnocentret erbjuder Alpha-kurser, där deltagarna får utforska tron tillsammans med andra. Grup­pen rymmer både dem som bär med sig en stark kristen tro sedan tidigare och dem som aldrig hört talas om Jesus. Men Charlotte är tydlig med att kvinnocentret inte ersätter en församling.

— Om tron ska få växa över tid behöver människor ett sammanhang där de kan bli en del av gemenskapen.

Därför handlar en viktig del av arbetet om att hjälpa dem vidare. Ibland är det att hit­ta tillbaka till en kyrkotradition som känns igen, till exempel den ortodoxa, ibland att ta ett första steg in i något nytt. Flera av kvin­norna har landat hos Frälsningsarmén Home i Sundbyberg. Där har de inte bara deltagit i gudstjänster, utan också fått möjlighet att engagera sig.

— De blir verkligen sedda där, lär känna människor och får uppgifter. Det gör stor skillnad, säger Charlotte med eftertryck.

Från mottagare till medskapare

Övergången från att ta emot stöd till att själv få bidra är en viktig del i processen. När en människa får ta ansvar och bli delaktig för­ändras också bilden av den egna rollen.

— Det händer något när man inte bara är mottagare, utan också medskapare, fortsätter hon.

För många av kvinnorna blir församlingen en plats där flera behov möts samtidigt. En andlig dimension och ett socialt samman­hang där relationer kan växa fram, språk utvecklas i vardagen och tron får växa i ett sammanhang.

— Flera har sagt: ”Här har jag fått en fa­milj!” I en situation där mycket annat har brutits upp kan det få avgörande betydelse, säger Charlotte.

Integration handlar om hela församlingen

Erfarenheterna från kvinnocentret har gjort att hon funderat kring hur församlingar arbetar med integration överlag. Vi är bra på att skapa särskilda aktiviteter för personer med exempelvis migrationserfarenhet. Men risken är att dessa blir parallella spår vid si­dan av församlingens övriga sammanhang.

— Jag tror att det är viktigt att människor inte bara blir egen grupp, utan att de får bli en del av själva församlingen. Det bryter isolering och öppnar för nya kontakter och möjligheter, konstaterar Charlotte.

När hon ser på arbetet som helhet handlar det om en riktning snarare än en metod.

— Vi möter människors konkreta behov, men vi kan inte stanna där. Människan är skapad för relation – både med Gud och med andra. Det är också en fråga som berör hela Frälsningsarmén. Ibland börjar det i att någon får komma in, sätta sig ner och vara en del av rummet, säger Charlotte och fortsätter:

En uppmaning till hela Frälsningsarmén

— Om vi vill att människor från våra soci­ala verksamheter ska hitta vidare till tro och församling behöver vi också vara beredda att kavla upp ärmarna, öppna våra gemenskaper och våga förändras. Det är mitt viktigaste medskick.

Text och foto: Carina Tyskbo

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 3-2026