För Ann-Christine är upprättelse mer än ett ord – det är ett uppdrag

Minnesbilderna från olyckan som barn är fragmentariska men händelsen kom under lång tid att prägla hennes liv: gallskriket, ensamheten och modern som bara fick stå på andra sidan en glasruta på sjukhuset men inte komma in.

— Att som litet barn må så dåligt och inte bli tröstad utan att förstå varför. Anknyt­ningen påverkades dramatiskt där och då, säger Ann-Christine.

När Gud började hela det som brustit

Ett par decennier senare upplevde hon hur Gud helade det såret och hon ser hur just den erfarenheten blivit en nyckel till hennes livs­uppdrag.

— Jag är övertygad om att Gud inte bara vill frälsa oss i andlig mening, utan ock­så läka de själsliga sår som livet ger oss. I Frälsningsarmén använder man uttrycket “full frälsning”, vilket innebär att Gud vill frälsa och upprätta hela människan. Men det händer inte alltid omedelbart utan mås­te ibland få ta tid.

Ett arbete där hela människan räknas

Idag är Ann-Christine Karlsten huvud­ansvarig för det sociala och rehabiliterande arbetet inom Home Stockholm, Frälsningsar­méns kår och verksamhet i Sundbyberg. Kå­ren har blivit en särskild plats för människor som lever i eller är på väg ut ur kriminalitet, beroende och långvarigt utanförskap. Rol­len är komplex och djupt relationsburen.

I praktiken innebär arbetet att möta människor som ofta blivit rundgångsären­den i välfärdssystemet. Det kan handla om att vara för sjuk för att arbeta och samtidigt för frisk för att bli sjukskriven. Många orkar inte än en gång förklara sin situation för ännu en handläggare.

— De har tappat tilliten, både till samhäl­let och till sig själva. De har blivit ett ärende, inte en människa, säger Ann-Christine.

Ann-Christines arbetssätt är att en och samma medarbetare håller ihop helheten kring en persons vardagsverklighet och ger olika stödinsatser för att komma på banan igen.

— Vi följer med till möten med myndig­heter, och vid behov samordnas kontakter med vård, frivård och arbetsförmedling. Ibland gör vi insatserna själva, ibland lotsar vi vidare, berättar hon.

Texten fortsätter nedan

Ann-Christines väg in i Frälsningsarmén började inte i en självklar tro. Hon växte upp i en familj präglad av otrygghet och motsättningar. Fadern sökte struktur och trygghet i Jehovas vittnen, modern fann sin tillflykt i Jesus – med en stark men också sårad tro.

— Min mamma var djupt förälskad i Jesus, men hon var också väldigt trasig. Det fanns mycket kärlek, men lite trygghet.

Ett avgörande möte med Gud

Som tonåring hamnade Ann-Christine mitt i denna spänning. När det var dags för konfirmation valde hon att följa med Frälsningsarmén – men utan någon önskan om att ha med Gud att göra.

— Jag hade stängt av den delen helt och hållet, som ett skydd från mina föräldrars olika livsåskådningar, berättar hon.

Men en kväll på konfirmationslägret för­ändrades allt. En av ledarna berättade sitt vittnesbörd på ett sätt som hon kunde ta till sig i hjärtat. Där och då landade något hos henne på riktigt och hon tog emot Jesus.

— Jag kände plötsligt en stark förvissning om att ha hittat hem. Att Gud verkligen är en pappa som ser mig och bryr sig om mig.

En tro som växte fram ur otrygghet

Den erfarenheten satte riktningen för Ann-Christines väg in i Frälsningsarmén började inte i en självklar tro. Hon växte upp i en familj präglad av otrygghet och motsätt­ningar. Fadern sökte struktur och trygghet i Jehovas vittnen, modern fann sin tillflykt i Je­sus – med en stark men också sårad tro.

— Min mamma var djupt förälskad i Jesus, men hon var också väldigt trasig. Det fanns mycket kärlek, men lite trygghet.

Som tonåring hamnade Ann-Christi­ne mitt i denna spänning. När det var dags för konfirmation valde hon att följa med resten av livet och samtidigt växte en stark kärlek till människor i utsatthet fram. Ann-Christine drogs tidigt till de marginali­serade, som bar på missbruk, trasiga relatio­ner och hopplöshet.

— Jag hade en enorm kärlek till dem som var vilsna och flydde in i missbruk och andra beroenden.

Kallelsen som inte gick att ignorera

Passionen följde med in i vuxenlivet och blev så småningom en kallelse till officer­skap, även om hon till en början gjorde allt för att undvika det. Men under en period av utdragen influensa bad hon Gud att ta febern ifrån henne med löftet om att hon skulle ta officerskallet på allvar om han gjorde det. I samma stund släppte febern.

— Det var inte bara febern som släppte utan även den oerhörda inre tyngden, och jag fick en sådan frid, berättar hon.

Rehabilitering med kropp, själ och ande

Officersskapet har genom åren lett henne till många spännande uppdrag, bland an­nat byggde hon upp arbetet Krukmakarens Hus på Frälsningsarmén i Visby. Även inom Home har Ann-Christine fått se hur Fräls­ningsarméns helhetstänk gör konkret skill­nad. Man arbetar med ett rehabiliteringspro­gram som börjar med en bred kartläggning av personen: fysisk hälsa och psykisk hälsa, social situation, ekonomi, arbetsförmåga och existentiella frågor. Mål sätts tillsammans och följs upp regelbundet. Både terapeut och personlig tränare, PT, kopplas in som verk­tyg för att nå målen för både ande, själ och kropp.

— Många som kommer till oss och vill läm­na en destruktiv livsstil är fulla av energi. Vår PT fokuserar på att träna på ett sunt sätt så att energin kanaliseras positivt och de inte ham­nar i anabola stereoider eller i prestation.

Efter bara några månader kan förändring­en vara slående.

— Att se någon läsa sina egna mål som nu är uppfyllda och säga: “Oj, skrev jag det där?” – det är magiskt, säger Ann-Christine.

När människor får tillbaka hoppet

Hon berättar om den första personen som skrevs in i rehabiliteringsprogrammet, en kvinna med diagnosen kronisk depression men Ann-Christine fick en känsla av att kvinnan skulle kunna bli fri och komma till­baka till arbetslivet, vilket hon också gjorde.

— Att ha någon som trodde på henne och visste vilka steg hon kunde ta, blev avgörande. Men sådana här saker måste få ta tid. Har du varit sjukskriven i fem år kan du inte resa dig på tre månader, poängterar Ann-Christine.

Hon beskriver välfärdssystemet som en stor ångbåt – tung att vända – och Fräls­ningsarmén och Home som en smidig mo­torbåt.

— Välfärdssystemet är värdefullt men vi som organisation kan ofta se behoven snabb­are och agera smidigare. Samtidigt är sam­verkan avgörande. Home sitter ofta med i samordningsmöten med läkare, handläggare och frivård.

Ett ord som ständigt återkommer när Ann-Christine talar om sitt arbete är upprättelse. Något som kyrkan har en unik roll i att arbeta med.

— Vi kan ge något som vården aldrig kan: gemenskap, mening och relationen med Gud. För många blir Frälsningsarmén Home en ny familj, något livsviktigt för den som lämnar en destruktiv livsstil, säger hon.

En ny fas – men samma hjärta

Nu närmar sig Ann-Christine en ny livsfas med stundande pension, och hon trappar ner till 30 procent. Hon ser fram emot ett lugnare tempo och mer tid för familjen och för annat som hon tycker om, som att plocka svamp och göra ramslökspesto. Men att sluta vara i tjänst tror hon aldrig att hon riktigt kommer vara.

— Home är mitt andliga hem, även om det ska bli skönt att få andas ut lite är det är bara en glädje att få finnas till för andra.

Hennes råd till andra inom Frälsningsar­mén är tydligt:

— Våga drömma och våga följa det som inte släpper taget om dig – även om det ver­kar omöjligt, kanske är det det som är ditt livskall.

Text och foto: Kiki Broms

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 2 - 2026