Marianne återvände till Gud och Frälsningsarmén efter 30 år

– Det känns underbart att vara tillbaka i Frälsningsarmén! 

Det säger 75-åriga Marianne Lundström som tillhör kåren i Umeå sedan 1,5 år tillbaka. Nyligen invigdes hon på nytt till soldat. 

Följde med mormor till Frälsningsarmén

Hon växte i Piteå i en familj utan kristna traditioner men hon umgicks mycket med sin mormor som deltog i Frälsningsarméns symöten. Sju år gammal började Marianne följa med dit och hon brukade sitta och värma sig vid kaminen längst ner i lokalen och betrakta damerna på plattformen.

– Jag var så fascinerad av hur ögonen lyste på strängmusikanterna och jag ville ha det som de hade, säger hon.

Snart började hon i kårens scouter och lyssnade till undervisning om Gud och den kristna tron. Tio år gammal tog hon emot Jesus på ett läger.

– Jag fick frågan om jag ville ha ett rent hjärta, och det ville jag ju, påpekar Marianne.

Bad om tjänstledighet

Hon blev juniorsoldat, därefter frälsningssoldat, sträng, och hornmusikant. Som 25-åring utexaminerades hon från Frälsningsarméns Officersskola. Ett år arbetade hon på Stockholms sjätte kår på Kungsholmen som assistent men när hon fick en order till Hallstavik och Östhammar upplevde hon miljön och utmaningarna som alltför betungade så hon begärde tjänstledigt för en tid. Hon fortsatte dock att arbeta inom andra verksamheter i Frälsningsarmen, såsom barnhem och boende för personer i missbruk. Fast inte i egenskap av officer.

Bröt med både Gud och Frälsningsarmén

I slutet av 80-talet, drog hon dock på sig uniformen igen och hamnade i Robertsfors men den knappa ekonomin i den lilla kåren gjorde arbetet svårrott. Dessutom råkade hon i konflikt med människor inom samfundet, vilket ledde till att Marianne slutade sin tjänst.

Hon kontaktade istället Svenska Frälsningsarmén och erbjöd sina tjänster. SFA bildades år 1905 och upplöstes för omkring tio år sedan. Där arbetade hon en tid i Robertsfors, bland annat med unga och scoutverksamhet, men övergången till utbrytarorganisationen sågs inte helt med blida ögon. Marianne bad mycket över situationen men tyckte inte att hon fick någon klarhet, något som resulterade i ett drastiskt beslut. 

– Jag kände mig arg, besviken och sårad så jag sade upp kontakten helt med både Gud, Frälsningsarmén och övriga samfund. Jag gick till och med ur Svenska Kyrkan för jag tyckte att Gud hade övergett mig, förklarar Marianne. 

Gud gjorde sig påmind flera gånger

Hon utbildade sig till undersköterska och arbetade sedan inom äldrevården resten av hennes yrkesverksamma liv. Fastän hon höll sig borta från kristenheten medger hon att Gud gjort sig påmind vid flera tillfällen men då har hon oftast slagit det hela ifrån sig. Ibland har hon fått sig en tankeställare, som när hon strax efter pensioneringen hamnade på sjukhus med förmodad hjärtinfarkt. Under ambulansfärden grubblade hon över vad som skulle hända om hon gick bort. Senare genomgick hon en stor operation i buken.

– Då sa jag till Gud att om det inte skulle gå vägen så fick han ta hand om mig, berättar Marianne.

Uppmaningen i gammalt brev berörde

Under en städning hemma förr förra sommaren hittade hon en gammal kartong och i den ett brev från en kär vän inom scouterna, 50 år tillbaka. Också den kamraten hade utbildat sig till frälsningsofficer. Marianne satte sig ner och läste och fastnade särskilt för uppmaningen i de sista raderna som löd: ”Be till Herren, han hör din bön.” Marianne blev rörd och letade fram en CD-skiva och spelade låten ”Tiden är inne” med Gerd Pettersson. 

Texten lyder: ”Herrens Ande är över dig, kallar till glädje och frihet. Ja, ett står klart, jag säger dig, han har sett dig i allt men säger, gå vidare! Jesu försoning löser ut dig från orenhet, från bitterhet och sår, för inget är omöjligt för den som tror. Frukta inte mer, Han har lovat att hjälpa dig. Tiden är inne för helande, tiden är inne för befrielse. Oket brister sönder och bördor tar han bort så att Anden kan verka genom dig.” Marianne träffades rakt i hjärtat.

– Det väckte en längtan hos mig efter andlighet och gemenskap och jag blev sittandes i soffan ett bra tag med tårarna rinnande, säger Marianne. 

Nervöst besök på Frälsningsarmén 

Marianne kände att hon måste göra någonting åt situationen och bestämde sig för att besöka och känna sig för hos den närmsta av Frälsningsarméns kårer – den i Umeå. Väl där gruvade hon sig nervöst i någon halvtimme innan hon vågade öppna dörren och kliva in.

– Men jag möttes av en så varm atmosfär och de tog verkligen hand om mig, så redan efter gudstjänsten frågade jag om de ville ha en till medlem, säger Marianne och skrattar gott. 

Under vägen hem sa hon till Gud att om han ville ha henne där så fick någon från kåren höra av sig. Redan dagen efter ringde kårledaren Ylva Pettersson. Snart blev Marianne en del av den kårgemenskapen där hon hjälper till med ett och annat. Hon blev medlem först och invigdes alltså nyligen till soldat. Hon värdesätter uniformen som vittnar om identiteten på den som bär den. Sträng- och hornmusiken som hon själv varit en del av ligger henne också varmt om hjärtat.

– Jag älskar Frälsningsarmén och på kåren får jag vara den jag är. Vi är som en familj där alla bryr sig om varandra, det betyder oerhört mycket, säger Marianne.

”Tog 30 år att inse att Gud älskar mig”

Med kårledaren har hon kunnat samtala kring det som hände för många år sedan och via brev har hon bett de personer om ursäkt som hon möjligen kan ha sårat. Hon har förlåtit både dem och sig själv och lämnat det hela bakom sig. Idag känner hon sig fullkomligt omfamnad av sin himmelske far.

– Gud har ju aldrig övergett mig, det var ju jag som övergav honom. Det tog 30 år för mig att inse att han älskar mig som jag är trots med mina fel och brister, understryker Marianne och fortsätter: 

– Och nu i efterhand känner jag att han har varit med mig och hållit sin hand över mig ända sedan jag som sjuåring klev in i Frälsningsarméns lokaler.

Text: Teresia Jansson
Foto: Privat