Charlie: ”Livet är ingenting värt utan kärlek”

– Jag berättade inte för någon om det jag varit med om men jag slutade gå till skolan och blev ilsken, hatisk och våldsam. 

Det säger Charlie, nu 56 år, om en händelse i tidiga tonåren. Hans första levnadsår utspelade sig i Jakobsberg och sedan Åkersberga, norr om Stockholm. Mamman drack en del och när Charlie var tio år skilde sig föräldrarna. Charlie kände skam över detta och dessutom drack mamman och hennes nya man mycket. Så Charlie flyttade ifrån dem och de två syskonen till pappan i Hässelby.

Den nya tillvaron kom att forma resten av hans liv. Sommaren mellan årskurs sju och åtta träffade han på två äldre killar som lurade iväg honom och slutligen förgrep sig på honom sexuellt. 

– Det var som om någonting dog inom mig och jag förstod att mitt liv aldrig skulle bli vad det varit, säger Charlie.

Fotboll, hockey och slagsmål

Tillvaron gick utför och 14 år gammal placerades han på ett ungdomshem på Rånö utanför Nynäshamn. Där satt han i skolbänken halva dagarna för att sedan ägna sig åt bland annat jordbruk. Det fungerade bra och han tog sig igenom nionde klass men han fullföljde inte gymnasiet utan började arbeta som tidningsbud. Så småningom kom han med i Hammarbykretsar där umgänget, förutom att handla om hockey och fotboll, gick ut på att slåss.

– Jag kände en samhörighet och det var nästan som en masspsykos där jag fick utlopp för min ilska och frustration, förklarar Charlie.

Var döende men hade änglavakt

En skada i handen i kombination med mycket haschrökning tvingade honom till att sluta arbeta, något som påverkade hans psykiska mående mycket. Vid ett tillfälle försökte han till och med ta sitt liv genom en kraftig överdos av starka värktabletter. Ett par vänner hittade honom medvetslös och blodproverna som togs på sjukhuset visade på att han förmodligen inte skulle överleva. Charlie har vissa minnesfragment av att hans far och storebroder satt vid hans säng och grät.

Följande natt vakade en sjuksköterska vid hans sida och emellanåt kunde han höra hur hon, med finsk brytning, bad till Jesus för honom. När han vaknade morgonen efter var hon inte kvar men Charlie kände sig piggare. Nya prover togs och sjukvårdspersonalen blev förbryllad när dessa såg märkbart bättre ut. Det måste ha blivit fel, var antagandet och proverna togs om igen men med samma resultat.

– De sa att jag skulle överleva men att jag behövde en levertransplantation så de satte upp mig på en väntelista för detta. Men mina värden blev allt bättre så jag behövde aldrig genomgå operationen. Läkarna kunde inte förklara varför och sa att jag måste ha haft änglavakt, säger Charlie.

Värvades av Mujahedin och stred i Afghanistan

Även om Charlies morfar varit pingstpastor och farmodern tillhörde Frälsningsarmén så hade han själv ingen tro vid den här tiden och funderade därför inte så mycket på det hela där och då. I efterhand har han kopplat ihop händelsen med sjuksköterskan som bad för honom och han har fått veta att det var en kvinna som arbetade extra bara den natten, så det var ingen hallucination i alla fall. Detta är bara ett av alla exempel på när hans liv varit i fara men då han klarat sig mirakulöst.

En tid därefter gjorde han lumpen och utbildade sig till snickare. Det blev en del festande där både alkohol, hasch och amfetamin förekom. När Charlie fyllt 21 tågluffade han i Europa och reste sedan runt i Asien och hamnade i Pakistan. Lockad av spänning och pengar lät han sig värvas av Mujahedin - muslimer som kämpar för sin tro i det heliga kriget Jihad – och därmed deltog han i strider i Afghanistan. 

– Jag minns att det inte fanns någon rädsla hos dem för de var så säkra på att de kom till paradiset om de dog. Det var väldigt rörigt och jag såg många civila dö och jag började ifrågasätta vad jag gjorde där, säger Charlie som själv träffades av ett skott i benet efter några månader.

Det var en ytlig skada men han tog tillfället i akt att ta sig ur situationen. Han reste till Indien och Goa där han dövade sitt sinne med alkohol och droger. Charlie tog sig vidare till Thailand men när pengarna tagit slut och han dessutom hamnade ett bråk som kunde ha slutat illa avslutade han den två år långa utlandsvistelsen och begav sig hem till Sverige.

Detta var i början av 90-talet och efter att han tagit upp kontakten med en tjej han träffat innan resan förlovade de sig och en son och en dotter kom till världen. Charlie tänkte att det skulle bli ordning på tillvaron nu men kunde inte låta bli att döva sig med alkohol även på vardagar och i smyg rökte han cannabis. Trots att föräldraskapet var en höjdpunkt i livet kunde han inte känna den lycka över tillvaron som han sett hos andra som bildat familj.

– Jag kände att det var något fel på mig och förstod att någonting inom mig var trasigt efter det jag upplevt med övergreppen som barn och striderna i Afghanistan. Men ilskan och hatet jag bar på drabbade fel personer, säger Charlie.

Hade provat allt förutom Gud

Det kom att bli flera vändor på anstalt efter att han gjort sig skyldig till misshandel, olaga hot, rattfylla och droginnehav. Varje gång han släpptes började han dricka igen men vid ett tillfälle när han satt häktad började han läsa Bibeln som fanns i hans cell. Intresset för den kristna tron väcktes och han deltog i ett tolvstegsprogram mot missbruket. Dock kom det att bli flera återfall och han växlade mellan olika substanser. Tabletterna som skulle hjälpa mot drogbegäret var inte heller till någon nytta för honom. 

Efter att ha hållit sig ifrån fängelsedomar i hela 20 år åkte han dit igen och avtjänade tio månader på anstalt och där tog han tag i tillvaron på allvar. Han samtalade med en psykolog om det förflutna, träffade fängelsepräster och tog upp bibelläsningen igen. Han deltog även i gudstjänster på fängelset där det fanns möjlighet att ställa frågor om den kristna tron.

– Där kände jag att någonting började hända och jag sa till mig själv att eftersom jag hade provat allt annat ville jag lägga mitt liv i Guds händer, säger Charlie.

Bad en bön i tältet – blev varmt och ljust

När hans mor var döende hade hon hälsat till honom genom syskonen att han inte behövde vara rädd. Han förstod inte vad hon menade men när han läste Bibeln lade han märke till att Jesus ger oss just den uppmaningen upprepade gånger. När Charlie muckade från kåken kände han sig stark men i ett svagt ögonblick föll han ändå tillbaka i missbruk, blev av med lägenheten och blev hemlös. Då han hade brutit mot frivårdens regler var det meningen att han skulle in i fängelse igen. Dessutom hade han tappat kontakten med både sin far och sina barn så tillvaron var allt annat än ljus. Han berättar om en kväll i tältet i skogen där han bodde för tillfället. Det var kolsvart och han frös och hackade tänder.

– Jag hade ett självhat och ville inte leva men ville inte heller ta livet av mig. Så jag knäppte mina händer och bad Gud om hjälp. Plötsligt blev det alldeles ljust i tältet. En värme spred sig inom mig och jag kände en sådan gudsnärvaro och bara visste att allting skulle bli bra, berättar Charlie.

– Det ögonblicket har jag återvänt till då och då och påmint mig om att mörkret inte får vinna, fortsätter han.

Dagen efter inställde han sig på häktet och snart påbörjade han en tolvstegsbehandling i Älvsjö. Han fick även plats på ett drogfritt boende och när han nämnde för en kvinna i öppenvården att han sökte en församling blev han tipsad om Frälsningsarméns kår Home där många med ett brokigt förflutet har hittat sitt andliga hem. Charlie tog kontakt med kåren och i april förra året gick han dit.

– Först undrade jag vart jag hade hamnat för jag var inte van vid att folk lyfte händerna under lovsången men jag kände direkt att det var en bra energi där som jag mådde bra av, säger Charlie.

– Gemenskapen där betyder oerhört mycket för mig. Man hjälps åt och hämtar kraft där, fortsätter han.

På kåren gick han en alpha-kurs, grundkurs i kristen tro, och följde med på möten och resor med LP-rörelsen. Han nämner ett tillfälle när han fick förbön av två kvinnor. Efteråt insåg han att armarna, som han haft problem med en tid, blivit helade. Och inte nog bara det: 

– Den harm och ilska jag haft inom mig försvann och jag började känna kärlek till alla. Jag undrade vad som hände men det gjorde att min tro stärktes ännu mer, förklarar Charlie som lät döpa sig i augusti samma år.

– Jag fick lämna det gamla bakom mig och det bubblade inom mig av kärlek så pass mycket att jag hade svårt att sova, fortsätter han. 

Charlie påpekar att detta var som hans ”riktiga” frälsning eftersom han inte hade några mediciner i kroppen som man kan blanda ihop känslorna med. Nu fanns ingen tvekan, menar han på. Favoritkapitlet i Bibeln är 1 Korintierbrevet 13 som handlar just om att ingenting är någonting värt om man inte har kärleken.

Bönesvar när dottern hörde av sig

Charlie tror att vissa känt sig skrämda tidigare av hans hårdbarkade och tatuerade yttre men efter att han har fått dela sin livsberättelse vid flera tillfällen har han känt att gemenskapen med andra kristna har vuxit sig starkare. Vid ett tillfälle fick han förbön med önskan om återupptagen kontakt med barnen. På tre år hade han inte haft kontakt med dottern men till hans glädje hörde hon av sig två dagar senare. Hon hade då läst en artikel om sin pappas liv. 

– Jag insåg att jag inte ens känt mig så lycklig den dag hon föddes för på den tiden var mina känslor avstängda på grund av gamla trauman, säger Charlie.

I skrivande stund har han varit nykter och drogfri i ett och ett halvt år och han upplever att han ständigt träffar på rätt personer som leder honom framåt i tillvaron. I januari i år invigdes han till frälsningssoldat på Home. Han är mentor åt en kille och har en anpassad anställning inom Solna stad. I planerna framöver finns att ta körkort, gå bibelskola och ledarskapsutbildning och kanske bli drogterapeut.

– Det har hänt otroligt mycket i mitt liv men det är bara början på en spännande resa. Jesus är min vägledare - jag ber och får kraft och saker och ting blir lättare. Nu slipper jag känna ångest, ilska och skam, säger Charlie.

– Jag vill göra någonting som kommer från hjärtat och hjälpa människor, kanske inom kyrkan. Så bra som jag mår nu vill jag att andra ska få göra också, avslutar han.

Text och foto: Teresia Jansson