Tre vägar till frälsning

Jag mötte Jesus i hemlighet

Mitt liv i ett afrikanskt land präglades tidigt av övergrepp och rädsla. Som ung placerades jag i fosterhem, slet hårt, blev räddad däri­från av min riktiga mamma – men tvingades senare in i ett äktenskap med en schaman. Jag levde mitt i ockulta ritualer och skräck. Det var som ett fängelse.

En dag på torget tog en främmande kristen kvinna tag i min hand och viskade: ”Gud vill rädda dig.” Vi började mötas och be i hemlig­het. Under förbön mötte jag Jesus och kände den Helige Andes närvaro.

Men när jag började tala om Jesus hemma blev stämningen hotfull. Jag hörde hur män­nen i kretsen kring min make planerade att offra mig. Jag flydde en natt i panik till andra änden av landet och senare till Latinameri­ka, där min dotter föddes. Men även därifrån tvingades jag efter våld och hot att fly, och till slut kom vi till Sverige.

Hos Frälsningsarmén möttes vi av värme, praktisk hjälp och gemenskap. Här har vi fått ett hem! Jag kommer till kåren för att be, gråta och hämta ny kraft.

Jag lever fortfarande med ovisshet, sjuk­dom och prövningar, men tron bär mig var­je dag. Jag äger inte mitt liv, men Gud har kontrollen. En dag vill jag själv få hjälpa andra som lever i mörker, gärna som fräls­ningssoldat eller officer.

En pastor i Latinamerika fick för länge se­dan ett ord till mig: ”Du kommer att tala om Guds ljus i ett mörkt och kallt land högt uppe i Europa”. Och nu är jag här.

Monique heter egentligen något annat.

Ett bibelord öppnade mina ögon

Jag växte upp med att kristna traditioner var en självklar del av vardagen. Men jag såg inte mina föräldrar som särskilt troende och hade själv ingen levande tro. Bibelns berättelser fascinerade, men Jesus var ingen jag tänkte att man skulle följa och leva sitt liv med.

När jag senare blev pappa började mina söner i Frälsningsarméns scouter. Efterhand drogs även jag in i gemenskapen och engage­rade mig mer. Jag trivdes i miljön, särskilt med hur barnen fick vara sig själva utan att pressas in i roller eller krav.

I början av 2000-talet gick jag en Alpha-kurs tillsammans med min fru och deltog i bi­belläsning. Jag fick ställa frågor och resonera öppet. En kväll, när jag förberedde mig inför ett möte, fastnade jag i Romarbrevet 10:9: ”Om du i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt Jesus från de döda, ska du bli frälst.”

Plötsligt slog det mig att just det där hade jag alltid trott. Då gick det upp för mig: jag är ju kristen!

Det var en omtumlande insikt. Jag kände mig varm, omsluten och fylld av frid. Sam­tidigt väcktes frågor. Hur skulle jag då leva vidare i tron? Jag landade i att göra det jag kan som pensionär, med de gåvor jag har. Det räcker – och det ger mig en djup inre ro.

Gud blev min livlina

Som barn hade jag en tro, men drabbades i vuxen ålder av en psykossjukdom. Hela till­varon blev hotfull och mörk. Jag trodde att människor var ute efter mig och min familj. Ångesten var ständigt närvarande och till slut blev allt outhärdligt. Jag försökte ta mitt liv. Jag ville egentligen inte dö, men jag såg ingen annan utväg och trodde att det var enda sättet att skydda dem jag älskade. Sam­tidigt bad jag en bön till Jesus, mitt i allt kaos. Mitt liv räddades då, men kampen fortsatte i många år.

För ett antal år sedan kom jag till Fräls­ningsarmén. Här möttes jag av värme och gemenskap. Jag förstod i mitt hjärta att Gud finns och att han är god. Jag grät länge – av tacksamhet, lättnad och förkrosselse.

Tron blev min livlina och med gemenska­pen kom trygghet, hopp och glädje. Jag in­vigdes till frälsningssoldat och fick börja tjä­na genom musik och praktiska uppgifter på kåren i Strängnäs. Här har jag fått uppleva bönesvar och en ny framtidstro.

Jag har inte kontroll över allt i livet – men tron på Jesus ger mig trygghet. Nu är jag inte längre ensam.

Text och foto: Carina Tyskbo, Teresia Jansson

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stidsropet nr 2-2026