Kåren blev min räddning

Mattias Nordin, 48 år, ansvarar för kö­ket på Frälsningsarméns Kafé Wil­liam i Sala. Idag lever han en stabil tillvaro som familjefar, men barndomen i Hofors kantades av otrygghet för honom och lillasystern. Pappan drack mycket alkohol, något som eskalerade med tiden och påver­kade Mattias mycket.

— Min mansbild har varit väldigt konstig. Jag har haft svårt för äldre män och den jar­gong som fanns i stålindustrin, där många av Hoforsborna arbetade då, säger han.

När kroppen sa ifrån – ångest och självmedicinering

Så långt Mattias kan minnas har han brot­tats med tvångstankar och -handlingar, till exempel ett överdrivet upprepande av att tvätta händerna, av rädsla för att annars drabbas av något ont. Som 20-åring fick han sin första rejäla ångestattack.

— Jag fick domningar i kroppen och ibland kändes det som om någon hällde syra i ansiktet och över armarna. Synfältet för­svann och jag fick ingen luft, säger Mattias.

Periodvis har han varit tungt medicine­rad och ibland självmedicinerat med alko­hol men han är tacksam för sin stöttande fru Elin, som funnits vid hans sida i 27 år. Han beskriver dem båda som sökare och vid ett tillfälle tog Elin hem en Bibel som även Mattias försökte läsa i. Men han var inte mottaglig då och bara åsynen av i den i bok­hyllan gjorde honom så pass illa till mods att den till slut åkte ner i en kartong.

— Jag har alltid trott att Gud finns men samtidigt var jag rädd för honom. När andra kände frid i kyrkan så upplevde jag mig för­dömd, som om en stor hand pekade på mig och en röst sa: ”Vad gör du här? Ut!” Jag tror att det kan bottna i bilden jag hade av en far, tänker Mattias.

Samtidigt kunde han inte sluta grubbla över meningen med tillvaron och vad som händer när vi dör. Han förkovrade sig i na­turvetenskap och evolutionen men fick inga tillfredsställande svar där. 2017 var ett tungt år för Mattias med mycket ångest. Han isole­rade sig och grät en hel sommar.

— Jag hade inte något att vara ledsen för men kände bara sorg. En psykolog trodde det berodde på barndomstrauman, säger han.

Ett oväntat första steg mot något nytt

Han blev sjukskriven och arbetstränade se­nare på Frälsningsarméns secondhandbutik Myrorna i Västerås. Där trivdes han bra och under hösten 2018 fick han en plats på Café William på kåren i Sala, dit han har gångav­stånd från hemmet. Men redan första dagen blev han avskräckt då personalgruppen sam­lades till morgonandakt och han hörde kolle­gorna be högt och tacka Jesus.

— Jag hade aldrig varit med om det. Det var så främmande för mig så jag tänkte: vad är det här?! Direkt efter ringde jag upp min arbetsförmedlare och sa att han måste ta mig därifrån, berättar Mattias.

Dock blev han uppmanad att ge det hela en chans och bestämde sig för att trots allt göra det. I kaféet arbetade även Stefan, en storväxt kille som levt i missbruk men som nu var frälst och fri. Han lärde upp Mattias i köket och de hade många och långa samtal där Stefan delade sin tro.

— Han såg farlig ut men hade ett så stort hjärta och gav mig en helt ny mansbild. Det i kombination med morgonbönen gjorde att jag även fick en ny syn på Gud, säger Mattias.

Från rädsla till frälsning – när allt fick en mening

Nyfikenheten hade väckts och Mattias började läsa Bibeln på egen hand. Han kun­de bli så uppslukad att han glömde bort att äta och pepprade sina arbetskamrater med frågor. Han träffade även evangelisten Carl- Olov Hultby regelbundet för att få bolla sina tankar med någon. Särskilt förundrades han över insikterna om nåden, kärleken och att kristendomen inte handlar om en Gud som straffar. Mattias upplevde att höll på att hitta den saknade pusselbiten i livet.

— Det var så livsförvandlande och allt fick plötsligt en mening. Människorna jag hade runt mig var så Jesus-centrerade och brydde sig verkligen. Inga frågor var för dumma för dem, säger han.

”Nu har jag frid inom mig” – en livsförvandling i Sala

Mattias pratade mycket om frälsningen med dåvarande kårledaren Guri Brandvik-Nilsson och år 2019 tog han emot Jesus i sitt liv. Han började gå på gudstjänster och blev medlem i kåren. Det kändes som ett naturligt steg att ta. Sedan dess har han även hållit ångestattacker­na i schack.

— Jag har fått höra att jag var nervös och alltid på språng när jag kom dit men efter att jag blivit frälst har jag frid och lugn inom mig. Nu älskar jag att möta människor. Så hade jag inte känt på evigheter, förklarar han.

Från clown till Kristi tjänare

— Jag vet att jag aldrig är ensam och för första gången i livet kan jag vara Mattias. Ti­digare har jag burit masker: som ung var jag en clown när jag vistades i tuffa miljöer där man inte ska visa känslor utan stänga inne allt, fortsätter han.

Mattias har bland annat gått en lärjungakurs och det händer att han får hålla i gudstjäns­ter. Men första gången var han självkritisk och grämde sig över att han kanske sagt nå­got fel. När han kom hem satte han sig ner med dagens text enligt en bibelläsningsplan han följer. I Galaterbrevet 1:10 läste han: ”Är det nu människor jag försöker få på min sida, eller Gud? Eller söker jag människors gillande? Hade jag fortfarande sökt männ­iskors gillande skulle jag inte vara Kristi tjänare.” (SFB15)

— Jag kände: Wow! Jag älskar att läsa Bibeln för den är levande och talar till en, utbrister Mattias.

Att förlåta sin far och släppa bitterheten

Efter att inte ha pratat med sin far på flera år tog Mattias kontakt och började besöka honom regelbundet.

— Idag har jag förlåtit honom och jag älskar honom. Återföreningen har varit väl­digt viktig eftersom bitterheten höll på att äta upp mig inifrån, menar han.

När Mattias ser tillbaka på sin uppväxt tänker han att föräldrarna ändå gjorde så gott de kunde utifrån rådande förutsätt­ningar. Han har berättat för dem båda om sin tro och bett med sin far till frälsning. Själv vill han så småningom ta nästa steg och bli frälsningssoldat.

En tjänst som blev räddningen – och ett liv i Jesu fotspår

— Att jag fick en tjänst på kåren blev min räddning och betyder allt! Jag hade aldrig sökt upp en församling själv men där har jag fått en familj och vänner för livet, säger Mattias.

— Jag kommer att tillhöra Jesus för res­ten av mitt liv och är öppen för vad han vill göra genom mig, understryker han.

På Café William, där det ibland är full­satt, möter han människor från alla sam­hällsklasser och med olika livsöden. Flera är stammisar och många lider av ensamhet. När det finns tid sätter sig Mattias gärna och samtalar med dem. En del har, precis som han själv, kommit till tro tack vare gemen­skapen där.

— Det är underbart att se hur frön som sås kan växa och blomma ut. Alla letar efter någonting, en mening med livet. Det fantas­tiska är ju att vi har svaret, avslutar han.

Text och foto: Teresia Jansson