"Gud drog mig tillbaka till livet"

Det säger idag 60-åriga Maria Pettersson om sin, tvillingsysterns och de två halvsys­konens barndom.

När familjen flyttade från Uppsala till Karl­stad eskalerade pappans drickande och mam­man hade svårt att hantera situationen hem­ma, så tvillingarna och deras bror skickades till barnhem och sommarkoloni. Där prägla­des miljön av försummelse och övergrepp.

— Och man blev aldrig tröstad så det var ing­en idé att be om hjälp med någonting. Jag var alltid på min vakt och kände ett ansvar att för­söka skydda de mest utsatta, förklarar Maria.

När hon var sju år fick de återvända hem, men då hade föräldrarna skiljt sig och flyttat. Detta var under det ”fria” 70-talet och Ma­ria och syskonen fick sköta sig själva när de vuxna roade sig.

— Det ledde till att min syster drabbades av en halvsidesförlamning och min bror av bulimi, och jag blev den som skulle ta hand om allting, berättar Maria.

Längtan efter frid och trygghet

I en liten ort i Värmland byggde mamman nytt hus och liv tillsammans med den man hon träffat. Maria kände sig undanskuffad och drogs i tonåren till äldre killar med då­liga vanor.

— Jag hade en spärr mot narkotika, men jag drack mycket för att glömma mina be­kymmer och ibland stod jag vakt när grab­barna gjorde inbrott, säger Maria.

Hon minns att pappan som nykter bad af­tonbön med sina barn och tog promenader för att ”prata med Herren”. I efterhand har Maria fått veta att han bad för henne och syskonen. När hon följde med en kompis till Missionskyrkan attraherades hon av böne­stunderna där.

— Jag ville aldrig att de skulle ta slut. Bö­nen ingav trygghet och jag sökte efter frid och ro, eftersom jag levde i ständig stress och oro, förklarar hon.

I högstadiet kom en evangelist till skolan och hos Maria väcktes en längtan efter att få vara med om ett möte med Jesus, men hon vågade inte agera på inbjudan där och då. Hon såg det som en missad chans och inom henne växte mörkret och hon flydde in i festandet.

”Det var som att komma hem”

Efter gymnasiet blev hon ihop med sin karatetränare och det slutade med giftermål. Han hade ett kriminellt förflutet men blev ef­ter en tid frälst via en evangelist. Maria lade märke till hans förvandling.

— Han var en helt ny människa, glad och fri, och när jag efter ett par veckor fick frågan om jag ville bli frälst så svarade jag ”Jaaaa!”

— Det var som att komma hem och jag upplevde ett helade inombords. Människor kan svika och förändras men nu hade jag Herren att förtrösta på, fortsätter hon.

Men en utlandssemester fick paret på fall och festandet eskalerade. Makens familj hade blivit frälst och vid dopgudstjänsten gömde sig Maria och hennes man uppe på läktaren.

— Vi skämdes så mycket men Gud bok­stavligen drog oss fram till första bänkra­den där folk bad för oss. Det var ett så starkt ögonblick och vi grät floder. Där och då fick vi börja om igen och då höll det, säger Maria.

Ett möte med Gud på operationsbordet

I Arvika pingstförsamling undervisades de om sinnesförnyelse och styrka att stå emot frestelser. De var även med och evangelise­rade på stan. Där var de aktiva i 35 år innan de kände behovet av att gå vidare.

Tiden som församlingslös var dock tuff för Maria som även plågades av en genetisk bindvävssjuk­dom samt problem med hjärta och mage. Ett tilltal från Gud löd: ”Att tro och lita på mig är som att ligga i en hängmatta och våga lita på att den bär.” Under en tarmoperation en må­nad senare gjordes många fel som fick flera allvarliga konsekvenser.

— Det var fruktansvärt! Jag kunde inte andas och kände hur öronen och halsen täpptes till och sedan lämnade jag krop­pen, minns Maria.

Hon såg sig själv både nerifrån och uppi­från, omgiven av otäcka demoner men ock­så änglar som drog dem bort ifrån henne. Hon hörde Gud säga att det var en kamp om hennes kropp och själ och läkaren dekla­rerade att hon måste sövas. Då drogs hon tillbaka in i sin kropp och allting blev svart.

— Under flytten från operationsbordet till sjukhussängen upptäckte jag att jag låg i en hängmatta och jag hörde Gud säga: ”Det är det här jag menar Maria!” fortsätter hon.

Läkt från gamla sår

Andra lade märke till att hon strålade och i hennes rum kunde en ljuvlig blom­doft förnimmas trots frånvaron av växter. Vissa började gråta när de kom in där och under de 17 sjukhusdagarna fick Maria vitt­na och be för människor. I en syn uppenba­rades hur hon vid andningsstoppet åkt ner i en djup brunn, ropade på hjälp och blev uppdragen av Gud – det gav henne styrka. Sjukhuspersonalen försökte dock förringa felbehandlingen, något som ledde till svår ångest, depression och behov av ett års traumaterapi.

— Genom själavården blev jag läkt på det djupaste djupet och löst ifrån förkastelse, självhat och gamla sår. Så den erfarenheten vill jag inte vara utan, menar Maria.

Hjärtproblemen visade sig vara kärlkramp. I en dröm fick hon förbön av en gammal man i Säffle pingstkyrka så Maria tog sig dit. Där bad en man mycket kort för henne och några dagar senare var hon på vårdcentralen.

— Sjuksköterskan undrade vad som hade hänt för jag cyklade som en elitidrottare och en vecka senare fanns inte heller några avvi­kelser i min hjärthälsa. Dessutom var mina kolesterolvärden plötsligt helt normala. Det var så starkt, utbrister Maria.

Frälsningsarmén blev en frizon

Detta var år 2019 och i samma veva börja­de några kristna samlas i bön för Arvika på Frälsningsarméns kår.

— Det var som om vår sång gick hela vä­gen upp till himlen och jag förstod att Gud hade berett en plats för mig där. Det kändes så rätt, säger Maria som blev medlem i kåren så småningom.

— Frälsningsarmén är en frizon där jag har fått läka, växa i de andliga gåvorna och för­djupa mig i Ordet, fortsätter hon.

Maria ingår i kårens ledningsgrupp, predi­kar och håller bönesamlingar samt Celebrate Recovery för kvinnor med missbruksbak­grund eller inre sår.

— Det finns mycket mörker, ockultism och trasiga invånare i Arvika men att dela, lyssna, gråta, trösta och be tillsammans är förlösande och helande. Vi möter svårigheterna med Guds ord som är levande och verksamt och det är fantastiskt att se hur människor förvandlas i mötet med honom, avslutar Maria.

Text och foto: Teresia Jansson