Det började med fula ord

”Det var mycket skam”

Hon beskriver det som att relationen förändrades från dag till natt efter att de flyttat ihop. Men att lämna en relation är inte lätt, du måste ha någonstans att bo. Linda ville bryta med mannen redan när de fula orden började, men hon visste inte var hon skulle ta vägen. Sedan blev hon också gravid med hans barn och att då lämna blev svårare.

– Det höll på i sju år. Och jag lämnade inte för barnens skull i början. Det var mycket skam, och jag hade ändå känslor för honom trots det han gjorde. Jag älskade honom på något konstigt vis ändå i början. Tills slut kände jag att det här håller inte. Men jag kunde inte lämna honom själv, jag behövde ha hjälp.

Mannen lurade barnen att berätta om det skyddade boendet

Då använde Linda Google för att hitta kvinnojourer och fann en, som hon fick komma till. Därefter fick hon ett skyddat boende genom kommunen. Men det boendet lyckades mannen ta reda på var det låg. Han använde barnen till hjälp, de visste ju var mamma bodde och förstod inte faran i att berätta för pappan. De hade trots att han slog henne delad vårdnad. Mannen hade åkt runt i området och barnen hade då pekat ut ett hus och sagt; ”Där bor mamma!”

 – Vilket mannen talade om för mig; ”Jag vet var du bor nu!”

Livet började vända

Socialen fick reda på detta och ordnade snabbt ett nytt boende år Linda. Så småningom fick Linda komma till ett av Frälsningsarméns skyddade hem för kvinnor och deras barn. Tiden på det hemmet beskriver Linda som mycket bra. Hon fick mycket hjälp och stöd och åkte på mamma-barn läger på sommaren.

– Jag var på Frälsningsarméns boende från maj till augusti och fick sedan hyra en av deras lägenheter. Där bodde jag i två år. Idag har jag fått en egen bostad, med första handskontrakt.

Hon säger att det var tur att hon fick hyra en lägenhet via Frälsningsarméns boende, för mannen hade även denna gång lyckats ta reda på var hon befann sig och hon behövde flytta ifrån kvinnohemmet där hon bodde. Hade hon inte fått ett eget boende, då hade hon inte fått träffa sina barn. Livet började vända för Linda när hon kom i kontakt med Frälsningsarmén, berättar hon. Hon fick arbetsträning på en kår där hon var i sju månader. På kåren fick hon mycket hjälp.

– Jag började gå på kåren som gäst först, men kände att jag ville ha något att göra. Och då fick jag börja arbetsträna.

Kämpar för sina barn

Idag är hon anställd på en annan kår. På den nya kåren började hon också först med arbetsträning som senare gick över till en OSA-anställning (Offentlig Skyddad Anställning) genom Arbetsförmedlingen. Men idag är det en helt vanlig tillsvidareanställning. Livet har vänt, men Linda kämpar fortfarande för sina barn som hon mitt i allt annat förlorade vårdnaden om i en vårdnadstvist.

– Jag kommer aldrig ge upp kampen för barnen, aldrig. Det var lite för deras skull som jag gick med på att ha dem varannan helg, för att de skulle slippa vårdnadstvisten. För de for illa i den de också. Man älskar ju båda sina föräldrar.

”Folk undrar, men han slog dig! Varför gick du inte?”

Hon vet att hon borde ha lämnat tidigare, när de fula orden kom, menar hon.

– Jag hade aldrig blivit tilltalad på ett sådant sätt. Som ”idiot”, ”hora”, det var jättefula ord. Då borde jag tagit min äldsta son och stuckit därifrån. Detta var inte normalt. Man säger inte så till någon man älskar. Men då var jag gravid och skammen att lämna honom inför andra var stor och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Tillslut blir det onormala det normala och steget att lämna blir större och större. Bostadsbristen gör inte saken lättare heller, berättar Linda.

– Vi blev ofta utkastade, min son, jag och min dotter, när han inte fick som han ville där hemma. Han behöll mellanbarnet hos sig och skickade ut oss andra. Då flydde jag alltid till min syster. Det gjorde ju också att jag återvände hem, för jag hade ju ett barn kvar där. Det är en lång process att lämna. Folk undrar, men han slog dig! Varför gick du inte? Vännerna försvann, familjen, mina syskon höll på att försvinna, han var väldigt manipulativ. Jag var den som var den dåliga. Till slut hade jag bara min syster kvar, och vi var fem syskon. Så hela ens identitet den är borta, man vet inte vem man är längre. Det är det jag bygger upp igen. Man kommer aldrig bli densamma som man var innan, säger Linda.

”Frälsningsarmén har betytt jättemycket för mig”

– Jag har fått mycket stöd hela vägen från Frälsningsarmén, det har betytt jättemycket för mig, berättar hon. Otrolig hjälp, med bostäder, jobb och stöd och så vidare. Utan Frälsningsarméns kvinnohem och de andra hade jag inte haft någonstans att bo. Så det har betytt jättemycket för mig. Men lägenheten jag bor i nu är genom bostadsförmedlingen, så den är min lägenhet och det är ett förstahandskontrakt, avslutar Linda.

Text och foto: Jonas Nimmersjö