Dimman vilar som en skir slöja över Siljan denna augustimorgon. På Kyrkudden stoltserar Rättviks kyrka i ljus puts och ett stenkast bort stiftsgården där Frälsningsarméns äldredagar pågår. Här får deltagarna njuta av gemenskap, aktiviteter, god mat, sång och vacker miljö. För en del är det en höjdpunkt varje sommar och kanske speciellt i år efter isolering orsakad av coronapandemin.
En föraning av hösten ligger i luften och himlen går ton i ton med Rättviks vitmålade stiftsgård som omges av blomstrande gullris, grönskande björkar och utblommade syrenhäckar. Förstutrappan med dess åtta runda pelare visar vägen in. På andra våningen har knappt 40 pensionärer samlats. Övervägande delen är kvinnor och de flesta deltar i dagledigverksamhet på någon av Frälsningsarméns kårer (församlingar) i huvudstaden. Det är torsdag och sedan veckans början har det varit programpunkter här av olika slag.
Väggarna i salen pryds av stora tygtavlor med kurbitsar och människor i folkdräkter. I övrigt går inredningen i grått och vitt. På den stora white-boarden bakom scenen står det ”Välkommen” i rött med ett hjärta efter. Ett sorl av glada röster fyller lokalen.
— Tänk vad vackert det är i Dalarna, säger Ing-Britt Hansson i mikrofonen.
— Nästan lika vackert som i Småland, fortsätter hon skojfriskt och får några deltagare att skratta.
Ing-Britt är pensionerad frälsningsofficer och leder de dagliga andakterna. Blandade kören från kåren Templet i Stockholm tar ton. De sju kvinnorna bjuder på ”Saliga visshet” i stämmor och river ner applåder. Ing-Britt talar om vikten av att frimodigt gå dit Herren kallar och tar exempel ur sitt eget liv. Hon ber för dagen och en trio avslutar med sång. Det bjuds på kaffe och wienerbröd som några av de samlade avnjuter på balkongen.
Ljiljana Betander, klädd i mörkblå, mönstrad blus, kisar mot solen vars strålar försiktigt letat sig fram. Hon är volontär i en kyrka och blev tipsad om den här veckan.
— Den här resan kommer vara oförglömlig! Jag kommer bära med mig fina minnen och det behöver jag verkligen just nu, säger hon med eftertryck.
— Det betyder jättemycket för mig att vara här, jag har haft mycket sorg i livet och jag kommer vara ledsen över att åka härifrån, fortsätter hon med tårfyllda ögon.
Hon blundar och skakar på huvudet när hon berättar att flera av hennes vänner har gått bort under pandemin. Men hon gläds över att hon de senaste dagarna har träffat nya människor och vissa kände hon till och med igen från sitt eget bostadsområde vid Odenplan. Där ligger också Vasakåren som anordnar veckan.
— Jag hoppas att vi kan träffas sedan hemma hos mig och fika, vi bor ju nära varandra, säger Ljiljana hoppfullt.
— Nu tänker jag vara med i Vasakåren och ge min tid där. Och jag skulle inte klara mig utan den gudstro som jag har idag, påpekar hon.
Hans Hansson, gift med Ing-Britt och också han tidigare frälsningsofficer, lutar sig mot sin rullator längst fram i rummet och talar på temat ”humor, allvar och himlen.”
— Humor och allvar hör definitivt ihop och sinne för det komiska är en gudagåva som kan hjälpa människor att må bra, menar han på.
Därefter följer flera exempel på hur predikanter och kyrkliga ledare har kommit med dråpliga uttalanden och gett upphov till lustiga historier. De går hem hos åhörarna och atmosfären är uppsluppen och avslappnad. Hans går över till att prata om himmelska sånger.
— Låt oss fortsätta sjunga sånger om himlen och påminna oss om att Gud älskar oss så mycket att han gav sin son för oss, understryker han.
Maud Sandin slår sig ner vid pianot och låter ”Från källans djup” klinga som bakgrundsmusik för dem som sitter och pratar eller klurar på frågesporter av olika slag. En annan som är pigg på att spela instrument är Erik Dobert. Han har med sig sin klarinett som han övar på ute på stiftsgårdens baksida där bord och bänkar står grupperade på gräsmattan. Den grönrutiga skjortan smälter in i naturen. Erik brukade musicera i en kyrka i Farsta där han bor och fick nys om soppluncherna på Söderkåren. Snart fick han ackompanjera sångerna under andakterna där och nu har han fått göra det på flera kårer i Stockholm.
— Det där var en canzonetta (visa), säger han förnöjsamt efter avslutat stycke.
Han blir ljus i synen när han berättar om vad spelandet betyder för honom men han sörjer att det inte blivit så mycket av detta under pandemin. Han säger att han inte har någon direkt gudstro trots att han tillbringar så mycket tid i olika kyrkor.
— Men jag har ju två pärmar med sånger och jag brukar läsa texterna. De är vackra och vägledande, tycker han.
Det är tredje gången han är med under Rättviksveckan.
— Det har varit helt fantastiskt med helpension, aktiviteter och gemenskap. Tänk att det går att ordna sådana här sammankomster, utbrister han tacksamt.
”Jag längtar varje år efter att få komma hit – här känner jag mig fri! ”
Vädret har nu växlat om till högsommar och nere i den lilla viken tar Alicia Persson av sig gympaskorna och vadar ut i det långgrunda vattnet. Hon ser tjusig ut i sin svart-, och gulmönstrade klänning, välfriserade silvriga hårman och örhängen med små gröna stenar. Hon är från Colombia men har bott i Sverige i 50 år och har varit på dessa gemenskapsdagar några gånger.
— Här känner jag mig fri. Tänk om jag hade vingar, då skulle jag flyga över vattnet, utbrister hon och sträcker ut sina armar.
— Jag längtar varje år efter att få komma hit och jag går upp klockan fem på morgnarna och badar. Sen lägger jag mig på bryggan. Det är en sådan frihet och det är så vackert med kyrkan, vattnet och himlen, fortsätter hon glatt och ser sig omkring med sina pigga, bruna ögon.
Längs ena strandkanten trängs små bodar i grånat trä och längre bort sträcker sig två långa bryggor ut medan ett några meter högt träkors vakar över dem. Tiden under pandemin har varit tuff då Alicias man dog strax innan och hon knappt har kunnat träffa sina barn ens på sistone.
— Det har varit fruktansvärt! Men Margit (en av ledarna för lägret) ringer ofta och frågar hur jag mår, det är fantastiskt!, säger hon.
Alicia började besöka måndagsträffarna i Vasakåren för tio år sedan i samband med pensionen. Särskilt uppskattar hon sången och musiken och hon minns hur hon såg frälsningssoldater ute på stan redan på 70-talet.
— De sjunger så vackert i Frälsningsarmén och det gör mig varm i hjärtat, och så är det trevligt att träffa folk, säger Alicia engagerat och gestikulerar. Jag är inte så starkt troende men jag känner något speciellt i den här gemenskapen, fortsätter hon.
Kyrkklockan slår ett och ringer passande nog in till lunch. Leif Alm har slagit sig ner i matsalen med en tallrik köttgryta och potatis. För femte gången är han den som håller i trådarna för dessa dagar.
— Det har ju varit frågor kring om vi skulle kunna anordna detta med tanke på pandemin men det är roligt att det fungerar. De som är med får hålla avstånd och hålla ut, säger han en smula skämtsamt.
— Förhoppningen är dels att fler ska hitta till våra seniorverksamheter men också att den som behöver får mer verklighet i den kristna tron, och vi har ju en hel del bra talare med oss, påpekar han.
Särskilt populär var gårdagens utflykt till Nås kyrka med lunch på restaurang Sixten Jernberg, döpt efter skidlegenden, i Lima. Deltagarna fick även bygdespelet ”Himlaspelet” berättat för sig. Tack vare fondmedel har man kunnat hålla ner avgiften för veckan till endast 2000 kronor per person för resa, mat och boende.
Efter måltiden är det flera som tar sig ner till stora bryggan för ett svalkande dopp. En av dem är ledaren Margit Östman. Hon klättrar ner på badstegen.
— Det är ett fantastiskt ställe det här och folk har frågat hela året om resan blir av, säger hon.
— Jag hoppas att de bär med sig fina upplevelser av sommaren, den vackra omgivningen och budskapet i morgonandakterna om att de inte är ensamma. Det blir en del samtal med människor om väder och vind, men också om ensamhet, sjukdom och smärta, fortsätter hon.
Margit tar några kliv ut i vattnet som bara står henne upp till midjan. I bakgrunden speglar sig Rättviks kyrktorn i Siljan och på bryggkanten sitter Britt-Marie Albinsson och blickar ut över sjön. Efter att hon hittat till Vasakårens soppluncher bjöd Margit in henne till måndagsträffarna. När maken dog blev dessa extra viktiga för henne och pandemin har också frestat på.
— Jag känner många som blivit änkor och jag har fått klart för mig hur det är att vara ensam fastän jag har många omkring mig, säger Britt-Marie.
— Det bästa med de här dagarna är den positiva och glada samvaron för vi är svältfödda på den. Men också den vackra miljön och goda maten. Det här är väldigt betydelsefullt för mig, fortsätter hon med sin lugna, milda stämma.
Hon nämner att hon har en gudstro även om hon kan tvivla ibland när hon ser det elände som finns i världen.
Uppe på gården serveras eftermiddagsfika; vanilj- och rabarberkaka med glass. Vid ett bord sitter Siv-Britt Höglund som varit med i Vasakåren i många av sina 87 år. Bredvid sig står rullatorn parkerad. Hon har känt sig väldigt isolerad under pandemin men nu gläds hon över gemenskapen och att slippa hushållssysslorna.
— Och jag har fått en kamrat, säger hon och nickar mot Alicia som sitter mittemot. Hon har varit underbar och hjälpt mig mycket. Det är en så fin sammanhållning här, understryker Siv-Britt med ett leende.
— Jag är positiv, nöjd och belåten men jag är inte glad över att jag har gått upp i vikt av all god mat, fortsätter hon och skrattar gott.
Snart är det dags för nästa programpunkt. Tidigare frälsningsofficeren och fängelsepastorn Roger Blomberg ska sjunga, spela och berätta om sitt liv under rubriken: ”Det är synd att sitta inne när det är så vackert väder.” Och kanske är ämnet passande för dessa åhörare, varav vissa uttryckt det som att pandemin fått dem att känna sig inlåsta på anstalt. Som tur är tycks ironin och självdistansen ligga nära till hands, både bland talare och lyssnare dessa dagar. Imorgon går färden hemåt och efter helgen kommer en ny skara hit för att fylla på till ande, kropp och själ inför hösten som väntar runt knuten.
Text och foto: Teresia Jansson
Exempel på hur din gåva kan hjälpa:
Du vet väl om att du kan få skatteavdrag om din gåva är 200 kr eller högre? Du behöver isåfall uppge ditt personnummer på tacksidan.
Plusgiro 90 04 80-5 | Bankgiro 900-4805 | Swish 9004805
Äldre erbjuds social gemenskap och ekonomiskt/materiellt stöd (framför allt genom mat). Vi möter även deras andliga och existentiella behov. Läs mer här!
Många äldre lever i ofrivillig ensamhet – inte minst i storstäderna. Isoleringen och den ofrivilliga ensamheten förstärktes under coronapandemin och har varit svår att bryta efter att pandemirestriktionerna har upphävts. Samtidigt drabbar den nya utsattheten den äldre befolkningen hårt. Många saknar tillräckligt med pengar för att köpa mat och mediciner och får prioritera mellan besök i livsmedelsbutiken eller på vårdcentralen.
