"Jag sover under en bro"

Omar är 40 år och vill absolut inte stjäla för att få mat.

— Nej, aldrig. Många gör det när de hamnar i min situation. Men jag vill jobba! Med vad som helst, bara jag får arbeta, säger han.

Ögonen fylls plötsligt av tårar när han förklarar hur han är hemlös, lever utan jobb och bostad och bor under en bro här i Stockholm.

— Jag har fått en sovsäck av Maria här på sociala centret. Det är i alla fall väldigt bra, säger Omar och torkar kinderna med en servett. Sovsäcken i sitt turkosa fodral står lutan mot bordet där Omar sitter. Det är allt han äger.

— I Tantolunden där jag sov tidigare stal de allt för mig. Det var kaos, fortsätter han.

Fått mycket hjälp av centrets kurator

Under två månader har Omar kommit hit varje dag för att äta och få en matkasse. Han får också mycket praktisk hjälp med bland annat myndighetskontakter av kurator Maria Emanuelsson. Med hennes hjälp hoppas han nu komma i kontakt med Socialtjänsten så att tillvaron kan ljusna något.

— Det är väldigt bra här på sociala centret. De är så snälla och hjälper mig mycket, säger han och tillägger att han knappt förstår att en sådan här plats finns. Han visar stolt sitt svenska ID-kort och säger att han bara vill jobba ”vitt” och betala skatt, som andra svenskar. Men det är omöjligt att få ett fast arbete utan bostad – ett ”Moment 22” som drabbar många personer i hemlöshet.

Förväntas skicka hem pengar

När Omar kom hit från Gambia var det med förhoppningen om att starta ett nytt liv och kunna skicka hem pengar till sin familj. Som äldste son utan far i familjen – pappan försvann tidigt– förväntas han ansvara för mor och syskon. En tung börda att bära.

— Hemma jobbade jag som fiskare och ibland som guide för turister. Jag träffade en svensk kvinna och följde med henne hit. Vi gifte oss och bodde söder om Stockholm, berättar Omar.

Men när han och kvinnan separerade efter fyra år kastades han ut ur lägenheten. Ingenting här i Sverige var ju hans, så plötsligt fanns varken bostad eller ägodelar. Omar fick via ett företag lära sig tvätta fönster och fick senare olika tillfälliga jobb. Han tror att han var uppskattad därför att han lär sig snabbt och är stark i kroppen.

— Jag tränar mig varje dag på utegymet i Tanto, säger Omar och pekar i riktning mot den stora parken tvärs över Hornsgatans trafikbrus.

Alla jobberbjudanden försvunnit

Han fick en hel del påhugg trots pandemin, även på städföretag och på byggarbetsplatser. Men när restriktionerna lättade upphörde alla förfrågningar.

— Ingen ringer. Inte på två månader. Jag var så mager när jag kom hit till Frälsningsarmén! säger Omar och stryker sig över de jeansklädda benen.

Alla kläder han bär kommer härifrån, där plagg delas ut efter behov i garderoben. Här finns också möjligheter att duscha och tvätta kläder.

Vid borden runtom Omar sitter centrets gäster i olika slags utsatthet. Än så länge en och en vid borden, som under hela pandemin. De äter gröt och dricker kaffe, de flesta i sina egna tankar och med egna livsbördor att bära. Någon ser förstulet på Omar, som snyter sig igen och fortsätter:

— Jag kan tala med alla, jag är öppen. Jag vill verkligen jobba och bidra, säger han.

Uppskattar kristen andakt

Andakten nyss tyckte han var fin - värmen, sångerna och orden under den stilla stunden. Även om han inte förstår allt.  Från barnsben är han muslim men det är inget hinder för att be i ett kristet sammanhang.

— Inga problem för mig. God is one.

Omar går mot ytterdörren.  Nu ska han få resten av dagen att gå. I morgon kommer han hit igen.

Text och foto: Carina Tyskbo