logotype
Du kan minska hemlösheten - ge en gåva nu

”Jag äter och sover hos Frälsningsarmén”

Per hoppas på hjälp med lägenhet. Så gott som varje dag kommer han till sociala centret medan nätterna tillbringas på akutboende – båda drivna av Frälsningsarmén. Här på centret får han mat och möter bekanta. Under tiden pågår behandlingen mot missbruket, som startade tidigt i livet.

Det är rått och februarikallt i kön till Frälsningsarméns sociala center.  66-åriga Per vaktar handväskan åt en tjejkompis som med tjock täckjacka och munskydd försvinner uppåt gatan. Själv har han en svart mössa långt nerdragen i pannan. Det grå håret lockar sig vid öronen.

— Ja, du skulle sett mig som liten grabb. Korkskruvslockar och gulligt leende, säger han och flinar.

— Jag sover på ”Frälsis” härbärge vid Midsommarkransen. Det är bra. På dagarna åker jag hit och käkar, fortsätter han och nickar mot centrets bruna entréport.

Tvingades lämna lägenheten

Nyss tuggade Per på en macka och fick en varm kopp te i kylan på Långholmsgatan på Södermalm, där kön varit konstant sedan portarna till centret öppnades kl 09.00. I samband med coronapandemin släpps bara 12 personer åt gången in, som får sitta en halvtimme en och en vid borden. Innan han kom hit hämtade Per sin substitutionsmedicin, som ingår i behandlingen mot missbruket.

— Jag fick hjälp förut med en lägenhet på bottenplan, men tapeterna hängde i trasor och det var myror överallt. Så nu är den utrymd. Tänk dig själv att försöka sova med myror som går över ansiktet! säger han upprörd.

— Ja, dom bits ju inte - men det är obehagligt, lägger han till och flinar lite igen.

Började sniffa thinner när pappan dog

Per var tolv år 1969 när hans pappa dog i cancer. Per fick alldeles för mycket ansvar för pappans nya barn samtidigt som skolan skulle skötas och ett begynnande tonårsliv levas. Ångesten i sorgen blev så stark att han började sniffa thinner.

— Jag sniffade till och med på träslöjdslektionerna. Läraren upptäckte mig inte, säger han och blickar ut över trafikströmmen bredvid oss.

Sedan gick det snabbt för Per att fastna i tyngre missbruk. Men livet har också varit bra. Han har haft partner, hus, många års arbete inom sjukvården. Och han har både barn och barnbarn.

— Jag längtar efter barnbarnen förstås. Jag hoppas vi kan ses mer framöver, säger han.

Per, med ryggtavlan mot kameran, som är på väg till ännu ett möte Socialtjänsten. Han går på en gata och har en svart ryggsäck på ryggen.
Per på väg till ännu ett möte Socialtjänsten. På måndag kommer han till Frälsningsarmén och äter igen. Foto: Carina Tyskbo

Önskar att han kunde tro på Gud

Per gillar Frälsningsarmén och går hit till sociala centret i stort sett varje dag. Han önskar att han kunde tro på Gud men det är svårt när det ser ut som det gör i världen, menar han.

— Jag är varken religiös eller inte. Jag har bett med flera kristna men känner inte riktigt att jag är hemma med Gud än. Särskilt när det gått åt skogen med allt i mitt liv. Men jag vill gärna tro på en Gud, lägger han till.

Många tider att passa med vården

När kompisen dyker upp igen är hon upprörd. Ett bråk om droger har uppstått en bit bort och hon är både arg och orolig. Per lyssnar men säger åt henne att inte göra något dumt. Hon tar sin handväska och försvinner mot Högalidskyrkan.

— Jag bor hos henne ibland. Men vi är inte ihop eller så, intygar Per.

Han säger hej och lommar iväg mot tunnelbanan. Ännu ett möte med Socialtjänsten väntar. På måndag kommer han till Frälsningsarmén och äter igen.

Text och foto: Carina Tyskbo