logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

Uppskattat och viktigt sommarläger för mammor och barn i Norrköping

För en ensamstående mamma, som har flytt från krig eller en våldsam relation och har svårt att få pengarna att räcka till kan några dagar i fridfull miljö betyda extra mycket. I år anordnar Norrköpingskåren familjeläger strax utanför Flen nära vatten och grönska. Allvar blandas med lek och skratt och nya vänskapsband knyts.

Ett par kilometer utanför sörmländska Flen ligger Idrottsgården. På en liten kulle blickar den rödmålade huvudbyggnaden ut över sjön Orrhammaren. Himlen är nästan helt mulen denna juniförmiddag och en sval bris svalkar. Nedanför stentrappan breder gräset ut sig och kring ett par träbänkar är mammor och barn fullt sysselsatta med att ge varandra ansiktsmålningar och låtsastatueringar medan de sippar på festisar och mumsar på popcorn.

Det är den tredje dagen på årets familjeläger som anordnas av Frälsningsarméns kår i Norrköping. Några inslag hittills har varit tipspromenad, bad, paddling, fiske, skapande aktiviteter och korvgrillning. Längs ett av målen på fotbollsplanen intill hänger färgglada vimplar som bildar ordet ”Kompisfestival.”

— Vi har som tema för lägret att vara kompisar med jorden, Gud, varandra och oss själva. Det är viktigt att alla dessa relationer fungerar så det har vi pratat om på samlingarna, säger kårledare Elisabeth (Lisa) Grahn.

Juwan och Cano i den populära hoppborgen.

För dem som behöver det mest

Hon och maken Johan, också han kårledare, ansvarar för dessa dagar då nio familjer har samlats och 26 deltagare är på plats. De har handplockats ur kårens nätverk och valts ut för att de som behöver det mest ska få möjligheten att komma iväg på detta. Deltagandet är gratis tack vare bidrag från stiftelser och ideella föreningar. Åldrarna på barnen sträcker sig från 1- 17 år. Medina med ursprung från Serbien är här med sin mor Celebija. Båda har brunlockigt hår och kinder prydda med hjärtan och fjärilar. Medina fyller åtta år imorgon under lägrets sista dag.

— Det känns jättebra och jag hoppas få ha roligt och leka och spela sånt där, säger hon glatt och pekar mot träkubbarna som ligger i gräset.

— Det roligaste har varit att bada och jag har lärt mig att göra så här, fortsätter hon och simulerar en dykning med armarna.

Sandra från Syrien har med sig sönerna Issa och August, 2,5 och 1,5 år. Hennes syster Roula hjälper henne med pojkarna som har gott om energi. De har sina bruna lockar samlade i en tofs och iklädda svenska fotbollströjor springer de runt och roar sig med diverse plastleksaker. Sandra är föräldraledig och efter skilsmässan från barnens pappa hamnade hon i en akut ekonomisk situation. I höstas när hon inte kunde betala hyran fick hon kontakt med Frälsningsarmén. På kåren har hon fått gemenskap, kläder och hjälp med räkningar.

— Jag är jättetacksam till Frälsningsarmén, människorna där har hjälpt mig jätte, jättemycket och jag känner mig sedd och hörd av dem, säger hon med eftertryck.

— Och det här lägret betyder jätte, jättemycket. Jag är så tacksam till Christina (Bjernhagen, föreståndare för det sociala arbetet) och Lisa som bjöd hit oss så att vi får komma ifrån vardagen, byta miljö, bara vara tillsammans och ha trevligt med andra, fortsätter hon.

Elisabeth och Johan Grahn är kårledare för Frälsningsarmén i Norrköping och ledare för lägret.

”Det betyder mycket att människor säger kärleksfulla saker”

Hon nämner att de inte anslöt förrän igår kväll och på morgonen blev hon, systern och sönerna väldigt fint välkomnade under samlingen, något som gjorde henne rörd.

— När man har haft det tufft betyder det mycket att människor ger en trygghet och säger kärleksfulla saker, menar hon på.

Kåren anordnar familjeträffar under året med middag, pyssel, lek och andakt då de lär känna varandra. Flera deltar i gudstjänster och söndagsskola, även några med muslimsk bakgrund. Under julutdelningen i december får omkring 100 hushåll mat, presentkort och annat.

”Tron men Jesus har aldrig lämnat mig”

En nybliven kårmedlem är Mona. Hon tvingades fly från ett våldsamt sammanhang och är ganska isolerad i sitt hem. Efter att hon bytt stad för några år sedan kom hon i kontakt med Frälsningsarmén som hon vill ge en kärleksförklaring till då hon har fått så mycket stöd därifrån.

— Jag är så tacksam till Frälsningsarmén och de grunder den kyrkan står på. Detta är väldigt, väldigt viktigt och jag vill tacka Jesus för att jag har fått åka hit, utbrister hon.

— Det är helt underbart att komma utanför hemmets fyra väggar och kunna promenera fritt, fortsätter hon.

Hon har frikyrklig bakgrund och känner sig hemma i kåren.

— Det har varit lite upp och ner med tron men Jesus har aldrig lämnat mig. Kåren är vår familj och människor där hör av sig och frågar hur jag mår, säger Mona.

— Min psykolog sa till mig: ”Det låter bra det där, tänk om fler kunde få gå till Frälsningsarmén”, fortsätter hon.

Hennes utflugna barn träffar hon i hemlighet men tonårsdottern bor hemma och deltar i aktiviteter på kåren. Hon är med på lägret och gläds också över att få komma iväg och byta miljö. Hon nämner att barnen hittat nya kompisar men också att det skapats relationer mellan mammorna och hon ser hur hennes egen mor lever upp.

— Det är viktigt att få se att även andra kan ha det på liknande sätt som oss, påpekar hon.

— Min mamma njuter ju och det är som om hon får energi från ingenstans, säger hon upprymt.

”Vi har kul tillsammans!”

Juliat, 8,5 år, har inga syskon men är här med sin mamma efter att de fått kontakt med Frälsningsarmén för något år sedan. Hon har dragit upp sin vänstra, prickmönstrade tröjärm och får hjälp med att fästa en tatuering på överarmen; ett rött hjärta med text.

— Det står ”Jesus loves me”, säger hon sprudlande, nästan sjungandes.

— Det roligaste på lägret är när vi har kul tillsammans och pratar om Jesus för då lär man sig saker, vad man får göra och inte göra, förklarar hon.

Igår målade deltagarna tavlor som nu står uppradade på plaststolar. Juliat blir ivrig att visa sitt konstverk och ropar på vännen Juwan. Stolta håller de upp sina dukar som båda består av färggranna fält med moln.

— Det föreställer kanske mitt rum, funderar Juliat.

Tjejernas familjer bor grannar utanför Norrköping och Juliats mamma, Jena, tipsade Juwans mor, Amina, om kårens verksamhet. Hon har även sönerna Can och Cano. För ett par veckor sedan följde de med på kårens familjeutflykt till vetenskapsmuseet Tom Tits Experiment i Södertälje och bjöds då in till lägret. Amina, som kom till Sverige från Kurdistan för 18 år sedan, säger att hon inte har så stort umgänge annars. Hon bär en vit singoallatop till svart kjol och hennes mörka hår sträcker sig ner till midjan och hålls på plats med ett ljusblått diadem.

— Det bästa med att vara här är att man känner att det är sommarlov och att vi äntligen får göra någonting. Det betyder jättemycket för mig att se barnen vara glada och ha kul, säger hon inlevelsefullt.

— De är så snälla här, ingen bryr sig om vart man kommer ifrån eller vilken religion man tillhör. Alla möts med respekt och pratar, pysslar och har kul tillsammans. Det är det som har gjort mig mest glad, fortsätter hon.

Paddlat kanot för första gången

Lägrets höjdpunkt tycker hon var första kvällen när deltagarna umgicks nere vid stranden där de bor i små campingstugor. Där satt de och lyssnade på traditionell kurdisk/arabisk musik.

— Vi dansade, skrek och skrattade och hade jättekul, säger Amina och ler vid minnet.

I övrigt har hon och familjen inga planer för sommaren men om det händer något mer i kyrkan så hakar de gärna på. Sonen Can och kompisen Muhdi, 11 år, lärde känna varandra på utflykten till Södertälje då drygt 40 personer var med. De fäster tatueringar på varandras handleder; en med texten ”Älskad, värdefull, dyrbar och allmänt bra” en annan: ”Yes, jag tror på Gud.”

— Yes, jag gör det, understryker Muhdi och berättar att den bästa upplevelsen på lägret hittills var när de paddlade kanot häromdagen eftersom varken han eller hans mor har gjort det förut.

— Och det är roligt att sova överst i våningssängen, fortsätter han roat.

Lägret en höjdpunkt för många

Intill sitter Caroline som har med sig sönerna Linus och Christian, 16 respektive 17 år. Båda killarna har konfirmerat sig via Frälsningsarmén och brukar vara med på tonårsträffar på kåren. Förra året var de på familjelägret tillsammans med pappan som de bor hos varannan vecka.

— Det bästa med de här dagarna är att man får komma hemifrån, träffa nya människor och slappna av, säger Caroline.

— Jag håller med. Det är trevliga människor och roliga aktiviteter, som den här, inflikar Linus med glimten i ögat.

Sönerna tillhör den lilla grupp tonåringar som är med under dessa dagar. Enligt ledarna har en utmaning varit att hitta aktiviteter och göra andakter som passar alla åldrar. Isak Borén som annars är kårledare i Kalmar är här tillsammans med sin grekiska fru, Lia, som blir målad till clown av Juliat. De finns till lite extra för ungdomarna och när de yngre barnen har lagt sig om kvällarna sitter de uppe och umgås, pratar och spelar spel eller minigolf. Isak påpekar att ett läger är en höjdpunkt för många men om en församling inte har så mycket aktiviteter att bjuda in till sedan på hemmaplan så tappar man lätt kontakten.

— Men det känns som om de har lyckats med det i det här fallet och det är roligt att de tar med sina vänner. Det visar att det är ett gott arbete, säger han.

— Ja, det är inte svårt att samla barn. Utmaningen är att få ihop ledare till dem, men det är ju ett positivt problem, inflikar Lisa.

Det vankas lunch och inne i storstugan har snart pasta penne med köttfärssås mättat magarna. Nu har en hoppborg levererats och blåsts upp ute på fotbollsplanen. Deltagarna uttrycker sin glädje över detta och när Lisa berättar att de får ha kvar den även under morgondagen hörs ett jubel. Barnen klättrar upp längs sidorna på den färgglada borgen och slänger sig utför rutschbanan under skratt och glada utrop. Medina gör höga hopp i luften och Muhdi framåtvolter. Till och med Lisa, nu iklädd kodräkt, tar sig en åktur.

Molnen har skingrat sig och solen gassar så både mammor och barn svidar om till badkläder och traskar över gräsmattan ner till vattnet. På den lilla sandstranden mellan vassdungarna vilar två silvriga kanoter och en roddbåt. De yngre barnen håller sig vid strandkanten med sina mammor och en del blir tillsagda att vara försiktiga. Andra tar sats på bryggan och plumsar ner i vattnet eller dyker i med huvudet före.

— Kolla, jag kan göra kanonkulan, ropar Medina iförd sin gul-rosa bikini.

Hon hoppar i med armarna runt knäna. Sen skjuter hon upp ur vattnet med ett förtjust skratt och simmar in i Lisas famn. Det är inte särskilt kallt i vattnet tycker hon. När gänget har svalkat av sig och fått i sig fika blir det samling utanför småstugorna. Det ska bli tävlingar för hela familjen och deltagarna delas in i lag. Till kvällen vankas tacofest och i morgon väntar lägrets sista fyra timmar. Lisa nämner att man kanske skulle ha varit här i en hel vecka egentligen och det är det nog många som hade tackat ja till.

— Jag hoppas det är soligt och varmt imorgon och att det går segt, att tiden går långsamt, säger Muhdi.

— För vi ska ju hinna göra så många grejer innan vi åker härifrån, menar han på.

Text och foto: Teresia Jansson

Vissa av namnen är fingerade.