Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Varma möten mot demens

I Alingsås samarbetar Frälsningsarmén med kommunen och vårdcentralen för att skapa en god verksamhet för äldre i demensjukdom och Alzheimers. Också de anhöriga erbjuds stöd. Varje vecka får Vivi-Anne besök av omsorgsofficer Ulrica Karlsson.

85-åriga änkan ViviAnne får stöd av Frälsningsarmén i Alingsås genom hembesök och samtal om vardag, hälsa, familj och historia. När Ulrica kom klickade det direkt. ”Vi kan tala om precis allt!” intygar Vivi-Ann. Foto: Carina Tyskbo

Salomearbetet har funnits sedan 2015 och är en del av Frälsningsarméns breda sociala arbete. Syftet är att personer i demenssjukdom och Alzheimers ska få känna omsorg och stimulans. Genom gemenskap, sång och musik vill man motverka den isolering och ångest som sjukdomen kan ge. Salomearbetet vill också hjälpa och avlasta anhöriga, dels genom att bjuda med till kafé- och sångstunder och genom stödsamtal i den svåra situation det kan innebära att leva med en person i demenssjukdom.

På kåren (församlingen) i Alingsås finns omsorgsofficer Ulrica Karlsson, som tillsammans med kollegan Gunilla Trygg ansvarar för Salomearbetet. Varje vecka besöker de äldre, såväl i deras hem som på kommunens äldreboende, där de har en etablerad kontakt. När coronapandemin drabbade landet blev de dock tvungna att pausa besöken.

”Vi lyssnar in de vi möter”

— Men nu när restriktionerna lättats hoppas vi kunna komma ut och ha våra sångstunder igen. Dessutom vill vi utöka arbetet och komma till fler avdelningar på boendena, säger Ulrica.

När det gäller hembesöken vill de arbeta med kvalitet, snarare än kvantitet.

— Vi försöker göra fyra besök om dagen, där Gunilla tar två och jag två. Däremellan kan det bli ytterligare akuta saker men fyra är grunden, säger Ulrica.

Vem som helst som utretts för demens av kommunen kan i samverkan med hemtjänsten få besök av Frälsningsarmén. Personerna behöver inte vara troende eller aktiva i kyrkan. I slutet av besöket får däremot alla frågan om Ulrica och Gunilla får avsluta besöket med en bön. Hittills har ingen tackat nej.

— Vi profilerar oss som kristen kyrka, det är viktigt att hålla fast vid, säger Ulrica och lägger till att de runt timslånga mötena kan leda till djupa samtal eller frågor om livet och tron. Här gäller det att lyssna in den man möter.

Vivi-Anne vill ha besök av Frälsningsarmén

85-åriga änkan Vivi−Anne är en av personerna som får besök varje vecka. En riktig tuffing, menar Ulrica, när hon med en påse bullar i handen styr stegen mot Vivi−Annes adress i centrala Alingsås.

— Jag ersatte en tidigare anställd som slutade eftersom Vivi-Anne gärna ville fortsätta ha besök från oss, säger Ulrica medan vi passerar flera av de pittoreska träkåkarna längs allén vid Norra Ringgatan.

En stund senare öppnas dörren av en plirögd och leende Vivi-Anne i vita sommarbyxor och lika vit topp. Hon går före oss med rullatorn in i den ljusa lägenheten, där hon bott sedan 2005. Från köksfönstret syns Alingsås hustak och kyrktornet som sticker sin spira upp mot den klarblå junihimlen. I en stor hylla som löper längs väggen i vardagsrummet samsas foton på nära och kära med prydnadssaker och minnen. Det är svalt och skönt trots sommarhettan därute.

— Jag trivs så bra här, säger Vivi-Anne och visar sin inglasade uteplats.

. Ulrica rör sig hemtamt hemma hos Vivi-Anne. De regelbundna veckobesöken skapar förtroende och trygghet.

Tidigare i år opererades hon för tjocktarmscancer. På grund av komplikationer fick det hela göras om, varpå hon blev tvungen att gå med dränage via en pump från det stora operationssåret. Vivi−Anne ser spröd och liten ut i den stora fåtöljen, när vi slagit oss ner i en vinröd soffgrupp. Hon har tappat i både vikt och färg på kinderna av järnbristen under blodförlusten. Men hon har inte ont, intygar hon.

— När jag träffade dig hade du pumpen i rullatorn, säger Ulrica från köket där hon hemtamt ordnar med kaffe och koppar.

Vivi−Anne nickar och minns. Hon smakar lite på bullen. Så ställer hon sig upp och vill visa sina ärr.

— Nu får du ta bort kameran, hojtar hon och vecklar upp tröjan.

Sedan skrattar hon. Under besöket blir det mycket av den varan, för trots att Vivi−Anne den senaste tiden har gått igenom så mycket tycks det goda humöret intakt.

— Igår var det en så käck hematolog må du tro, som var så noga och klämde och kände på mig. Så visst är det otroligt hur kroppen ändå kan läka! Men det är ju lite oroväckande att de inte vet varför järnvärdet sjunker. Det läcker väl någonstans, säger hon och sätter sig igen.

Hon visar sprutan för blodförtunnande medicin som ligger på bordet bland korsord, ljusstakar och post. En gång när vården inte dök upp i tid, tog Vivi-Anne den själv. Det gick alldeles utmärkt. Under mer än ett år har coronapandemin isolerat Vivi-Anne från dottern Eva och de två barnbarnen. Men de har hållit kontakt via telefon och Skype och sågs på juldagen och till påsk.

När kommunen erbjöd isolerade äldre surfplattor under pandemin nappade Vivi-Anne. Ulrica hjälper henne förstå mer av alla funktioner så att hon till exempel kan följa dottern Eva på sociala medier.

Barnbarnet köpte egen surfplatta till Vivi-Anne

När pandemin bröt ut läste Vivi−Anne i lokaltidningen hur kommunen ville erbjuda surfplattor till äldre och isolerade. Hon nappade på erbjudandet och ett av barnbarnen köpte en egen Ipad till Vivi−Anne.

— Jag har till och med fått ett brev om att komma och lära sig mer om surfplattan! Men jag tror inte jag ska gå när magen krånglar som den gör efter operationen, säger hon betänksamt.

Men hon har redan lärt sig mycket. Ulrica hjälper till när hon är här; pekar och reder ut hur man hittar rätt i konton, klickar upp eller lägger till bilagor, eller var på skärmen olika symboler kan hämtas som Vivi−Anne kan ha nytta av. Vivi-Anne nickar intresserat. När bilderna på Facebook till slut blir synliga böjer hon sig fram över bordet och visar skärmen.

— Detta är Eva, och så barnbarnen, säger hon stolt.

”Om jag ber? Ja, ofta!”

Hon blir allvarligare när hon berättar att hon förlorade 45−åriga sonen Jan för nästan 20 år sedan, efter komplikationer med diabetes och amputation. Sorgen var naturligtvis oerhörd. Men Vivi−Anne har ändå burits av sitt goda humör och den tro hon har sedan barnsben. Tron betyder trygghet och tacksamhet för Vivi-Anne. Hon tillhör en frikyrkoförsamling där hon varit väldigt delaktig och arbetat som frivillig. Men hon kän - ner sig som en ekumen och kan vara med ”överallt” som hon säger.

— Om jag ber? Ja, ofta! Jag ber en bön när jag ska sova vid halv-tiotiden. Jag ber om allt möjligt som ligger på hjärtat, säger Vivi-Anne.

— Halv tolv vaknar jag och måste upp och äta tre skorpor med smör och falukorv. Alltid! Sedan somnar jag om, fortsätter hon.

Hon skrattar igen och förklarar att eftersom hon tunnat ut så mycket tycker dietisten att skorpstunden på natten är helt i sin ordning. Annars lagar hon gärna mat då och då.

”Jag och Ulrica kan prata om precis allt!”

Det är tydligt att Ulrica och Vivi-Anne vid det här laget känner varandra väl. Hela tiden under besöket talar de hjärtligt, ser på och rör vid varandra. De har delat sina berättelser i ett år nu och Ulrica intygar att även hon får ut mycket av besöken. Ulrica lyfter frågor om vad som hänt sedan sist och knyter an till berättelser om Vivi-Annes närmiljö och historia.

— Vi ger och tar verkligen, säger hon.

— Ja, jag och Ulrica kan prata om precis allt! säger Vivi-Anne med eftertryck.

På frågan om hon har några drömmar tänker Vivi-Anne en stund.

— Att corona ska ta slut så att jag får umgås med mina vänner.

Sedan funderar hon lite till.

— Ändå är det så konstigt att jag inte saknar dem mer än jag gör. Jag behöver inte ha folk omkring mig hela tiden när hemtjänst och vården är här så pass ofta. Och så kommer ju Frälsningsarmén, säger hon varmt och tar Ulricas hand. Det är lika bra varenda gång.  

Text och foto: Carina Tyskbo

Kafé vid sommarhemmet en gång i veckan under sommarsäsongen, med lunch och sångstund.

Fakta - Salomearbetet i Alingsås

  • Etablerades 2015 av Frälsningsarmén.
  • En metod för att hjälpa människor i olika typer av demenssjukdom och deras anhöriga.
  • Sker via samarbete med kommunen och andra aktörer, där en person som utretts för demens av vården kan erbjudas besök av Frälsningsarmén
  • Utgår ifrån ett helhetsperspektiv med kontakt med den demenssjuke, de anhöriga och instanser som hemtjänst, demensboende och vårdcentralen.
  • Arbetar med bland annat sång, musik, samtal och bilder för att träna minnet.
  • Erbjuder i Alingsås även kafé vid sommarhemmet en gång i veckan under sommarsäsongen, med lunch och sångstund.
  • Målet förutom stimulans och minnesträning är att personer med demenssjukdom ska kunna bo hemma så länge som möjligt och att anhöriga/närstående genom stöd och aktiviteter ska känna att Frälsningsarméns kår är ett andningshål som ger vila och kraft.

Artikeln är publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 5 - 2021

Publicerat: 2021-11-26Skriv ut