Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Med hjärta för de utsatta

När andra sover finns Henrik Filipsson på Göteborgs gator med kaffe, mackor och kärlek. Dagtid aktiverar han asylsökande på Migrationsverket i Kållered. Stridsropet fick elva timmars berörande möten i Frälsningsarméns regi.

En dag och natt på jobbet med Henrik Filipsson, Frälsningsarmén i Göteborg. Foto: Jonas Nimmersjö

09.43 – Migrationsverket Sagåsen

Väktare är det första vi ser. Bilen är parkerad vid Migrationsverket Sagåsen i Kållered och på områdets stora gräsytor patrulleras gångstråken mellan boendehus, matsal, reception, förvar och Aktivitetshus 100, som samordnas av Frälsningsarmén. Men när Henrik Filipsson kommer traskande försvinner all myndighetskänsla. Blicken är blå och varm när han skakar hand och ler.

− Välkomna!

Området vid Migrationsverket Sagåsen i Kållered.

10.05 - Nyanlända som söker asyl

Henrik visar runt på området. Överallt längs vandringen blir vi stoppade av asylsökande som hälsar och vill växla några ord. Pappor med barnvagn, beslöjade kvinnor och barn i skolåldern. Det är tydligt att han är omtyckt. Sedan 2018 arbetar Henrik för Jesaja, Frälsningsarmén Östra kåren (församlingen) i Göteborg. Dagtid här på Sagåsen med migranter och på måndagskvällar i uppsökande verksamhet med kaffevagn i Nordstan.

− Sagåsen har plats för 300−400 nyanlända som söker asyl i Sverige. Man bor i genomsnitt här under 1−4 veckor innan man slussas vidare, säger han.

10.25 – Stort tryck på klädutdelningen

När vi närmar oss Hus 100 kommer två afrikanska kvinnor gående.

− Hello, hej, hittade ni byxor? Dom ser sköna ut, säger han till en av kvinnorna som pekar mot ett par gammelrosa mjukisbyxor och ler.

− Måndagförmiddagar ansvarar Svenska Kyrkan för Hus 100. De ansvarar för klädutdelning och det är alltid ett stort tryck. Många behöver hygienartiklar och blöjor också eftersom de rest med små barn.

Tio kyrkor och organisationer samarbetar här, men ännu fler skulle behövas, menar han och öppnar dörren som har ett pedagogiskt dagsschema tejpat på glaset. En grabb med röda shorts kommer genast fram och slår ihop sin hand med Henriks.

− Tjena!

På klädutdelningen är det alltid ett stort tryck. Många behöver hygienartiklar och blöjor också eftersom de rest med små barn.

10.37 - Samtal

En kvinna från Eritrea har kommit ensam till Sverige med sina tre pojkar. Hon försöker beskriva sitt ärende för Henrik.

− Ok, du vill ha hjälp att finna din man? undrar han gestikulerande, samtidigt som en grupp barn sveper förbi och frågar om en boll.

10.56 – Bygga förtroende och tala svenska från dag ett

Kaffet puttrar i det ljusa köket. Anki Thunman från Frälsningsarmén Jesaja och samordnare för Hus 100, undervisar några kvinnor kring köksbordet och berömmer dem för framstegen. Språket är centralt och att börja träna redan på asylboendet ger också en meningsfull sysselsättning.

− Vi försöker bygga förtroende och tala svenska från dag ett. Ord som man hör ofta ger självförtroende, säger hon och kramar om en äldre kvinna i lång kappa.

Anki Thunman från Frälsningsarmén Jesaja och samordnare för Hus 100, undervisar några kvinnor i svenska.

11.15 – Kreativitet och humor

I kreativitetsrummet doftar det färg och lera. Teckningar fyller väggarna. I rummet intill rullar en film med Mr Bean.

− Ja, vi märker att hans humor går hem bland alla människor, oavsett land eller religion, säger Henrik och ler åt brittens uppspärrade ögon.

11.28 – Viktig att normalisera livet mitt i allt

− Henrik, kom nu!

Två män från Syrien vill utmana Henrik i pingis. Henrik vinner första omgången men klås i revanschen. Han poängterar att kroppslig rörelse är viktigt när så mycket handlar om väntan.

− Ett sådant här hus normaliserar livet eftersom man får skapa, samtala, fika och röra på sig, säger han.

Stämningen är för det mesta lugn men vid avvisningsbeslut kan det bli oroligare. Liksom när någon öppnat sig om de fruktansvärda trauman flykten kan ha inneburit.

Fysisk aktivitet är viktig för alla dem i väntan på Migrationsverkets boende.

12.45 - Småbarnsrummet

I småbarnsrummet kryper en bebis med mörk kalufs på de mjuka Ikea-mattorna. Mamman och hennes barn kom hit för fem dagar sedan, berättar hon och ler försiktigt när personalen vill hålla hennes pojke.

13.29 – Ledig eftermiddag

Huset stänger och städas för dagen. Henrik kör oss till pendeltågsperrongen och berättar att samverkan med Migrationsverket på Sagåsen fungerar bra. Frälsningsarmén har ett stort förtroende och frihet under ansvar.

− Vi ses ikväll! säger han glatt innan bildörren slår igen och han rullar vidare hem till Lindome för lite vila, barnhämtning och matlagning.

19.20 – Packning av fikavagnen

Sankt Pauligatan 1, Frälsningsarmén Östra kåren. Henrik tömmer en säck frallor på bänken och doften av färskt bröd fyller köket.

Snart ska termosar, mackor och bullar packas i en cykelvagn och rullas ut i Göteborgs centrum.

− Ända sedan jag var barn har jag velat hjälpa människor, säger han och skopar kaffe i bryggaren. Han har inte någon kyrklig bakgrund men har tydligt upplevt att de personer som har en tro är de som har klarat sig bäst på gatorna.

− Jag minns en rasande arg man helt utan framtidstro. Efter kaffe, macka, och lite mänsklig värme föll han ihop i tårar. I fickan hade han ett kors som han tog upp och kysste, berättar Henrik och ser berörd ut.

Smörgåsar görs iordning för kvällens tur med kaffevagnen.

20.47 – På plats i centrum

”...Och beskydda oss och dom vi ska möta i natt. Amen” ber Anki innan vagnen rullas ut i göteborgskvällen. Medan vi går visar hon var larmknappen till väktare och polisen sitter. Klimatet i centrum har helt klart hårdnat på senare år och det är skönt att veta att hjälpen finns.

Så snart vi kliver av spårvagnen vid centralstationen kommer en drogpåverkad kvinna i svart skinnjacka fram.

− Har ni el? frågar hon svajande.

Senare förklarar Henrik att urladdade telefoner är ett stort problem för dem som lever på gatan. Telefonen kan vara den enda livlinan till vänner och tak över huvudet.

21.52 – Köpcentrumet Nordstan

Kaffevagnen rullar in i köpcentrumet Nordstan. Lugn klassisk musik strömmar mellan de stängda butikerna och den första koppen hälls upp åt Adil, som har rosa sneakers och jobbar som sjuksköterska.

− Jag är på väg hem från jobbet, säger han, gäspar och slår sig ner på en bänk.

22.10 – Samtal om tro

David har grön keps och delar sina funderingar på sjungande göteborgska medan han tuggar på mackan. Han jobbar på Samhall och har haft en ganska tuff livsresa.

− Jag är inte jättefrälst, men hoppas på det bästa. Tron är viktigast av allt, säger han medan kompisen puffar lite på honom.

Det är dags att gå.

22.20 – Drogförsäljningen har ökat

På väg ut ur Nordstan blir vi erbjudna att ”köpa röka” av en kille i grön jacka. Henrik berättar att drogförsäljningen tyvärr ökat markant under de sex år Frälsningsarmén nattvandrat här.

22.30 – Längtan efter familjerna

Vid Brunnsparken har det börjat regna. Eritreanska John är 22 år, bor i en svensk familj och går en svetsutbildning.

− Jag trivs här, säger han och tar en klunk kaffe, men jag längtar efter min familj. Jag vill få jobb, ett hus, fru och barn, säger han lite blygt.

Vännen Solomon arbetar på frisersalong. Han saknar frun och dottern som är kvar i Afrika.

− Hade jag stannat var mitt enda val att bli soldat, säger han allvarligt.

John och Salomon saknar sina familjer.

22.40 – Ordnar akutplats på stödboendet Lilla Bommen

På håll känner Henrik igen en 19- årig kille som är blek, tanig och påverkad av rökheroin. Han berättar att han sovit i en skog i tre månader.

− Han är väldigt mycket sämre än före sommaren, konstaterar Henrik bekymrat.

Teamet beslutar sig för att ringa Frälsningsarméns stödboende Lilla Bommen som har en akutplats åt Jesaja. Vagnen vänds mot Sankt Eriksgatan och vi ger oss av på regnvåta gator.

22.55 - Framtidsdrömmarna

Framme vid Lilla Bommen släpps 19-åringen in i värmen. Innan han går berättar han med svag röst att han drömmer om ett liv som mekaniker. Han vill sluta med droger, gå klart gymnasiet, träna på gym och lära sig svenska. Vännen Reza står kvar på trottoaren. Han har turen att få bo hos kompisar i en förort.

− Jag har slutat med drogerna och klarar mig bättre nu, säger han.

En akutplats ordnas för 19-åringen på Frälsningsarméns stödboende Lilla Bommen.

23.20 – Kvinnorna i prostitution

På Rosenlundsgatan kommer Elina upp från strandbankens mörker och dricker en kopp kaffe under tystnad med paraplyet över sig. Hon lever i prostitution och rör sig alltid kring vattnet, dit kunderna kommer. Längre bort i en port står två andra kvinnor, med mobilerna i handen. De väntar på kunder.

− Nej tack, svarar den ena, när Henrik erbjuder kaffe. Hon kommer från Rumänien, har gympadojor, jeans och en prydlig jacka. Hon talar en stund om det svenska nyckfulla vädret medan en taxibil och några gående män cirkulerar kring platsen.

På Rosenlundsgatan.

00.05 – I väntan på bussen

Inne på centralstationen sitter väntande och sovande människor. Olav från Oslo är trött och förkyld och blir glad över mackorna.

− Jag har varit i Helsingfors på ungdomskonferens och väntar på bussen, säger han och hostar. Nu vill jag bara hem. Tack för kaffet, lägger han till och fäller upp laptopen igen.

Olav väntar på bussen.

00.15 – Avvisade från Sverige

Henrik blir stoppad av två marockaner i 20-årsåldern som undrar om vi kan köpa biljetter åt dem i kortautomat och i gengäld få kontanter av dem. Männen har ett avvisningsbeslut och måste lämna Sverige. Från Göteborg ska de försöka ta sig till Tyskland och senare Italien. Sedan vet de inget mer.

− Familj? Nej, vi var gatubarn hemma. Vi har aldrig träffat våra föräldrar, säger de.

00.35 – Kvällspasset avslutas

Fötter och ryggar är trötta efter mer än tio tusen steg i centrala Göteborg. På väg tillbaka till Östra kåren undrar en amerikansk tjej var man kan köpa cigaretter.

− Det mesta är stängt vid den här tiden, säger Henrik vänligt. Men vill du inte ha en smörgås?

Hon tackar nej och frågar varifrån teamet kommer.

− Åh, Salvation Army! utbrister hon. Kan jag skänka er en slant? Ni gör ju så bra saker.

Text: Carina Tyskbo

Foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 5 - 2019

Publicerat: 2019-12-03Skriv ut