Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Älskat kafé för demenssjuka och anhöriga i Alingsås

På natursköna Kafé Salome i Alingsås har det efterlängtade onsdagskaféet åter öppnat. Glädjen är stor när de äldre återser varandra vid lunch, kaffe, sång och andakt. Kaféet är en del i Frälsningsarméns arbete för personer i demenssjukdom och deras anhöriga. ”Men vem som helst är varmt välkommen hit”, säger kårens omsorgsofficer Ulrica Karlsson.

Ingrid och Lotta njuter i grönskan på Kafé Salome, som anordnas en gång i veckan på Alingsås kårs sommarhem i Hjälmared. Båda är änkor men trivs i varandras och gästernas sällskap. Foto: Carina Tyskbo

Över Alingsås kårs sommarhem i Hjälmared är himlen klarblå. Efter några dagar av växlande väder strålar nu solen och sjön Lilla Färgen som ligger strax nedanför glittrar. När Kafé Salome slår upp sina dörrar klockan 11.00 kliver genast flera äldre in. Alla hälsar glatt på omsorgsofficerarna Ulrica Karlsson och Gunilla Trygg, som står i köket. Det är tydligt att stunden är efterlängtad.

Ingår i kårens demensarbete

Kafé Salome ingår i kårens salomearbete, ett arbetssätt som funnits sedan 2015 för att hjälpa människor som drabbats av demens och alzeimers och deras anhöriga. Frälsningsarmén erbjuder i samarbete med kommunen hembesök och anhörigstöd när vårdcentralen gjort en demensutredning. Genom sång och musik, samtal, bilder och promenader kan man nå fram till personer som insjuknat i olika grad. Kaféet ute på sommarhemmet är en del i det arbetet.

— Vi erbjuder god lunch, gemenskap, samtal, sång och andakter. Men vem som helst är välkommen hit, det är bara roligt om gruppen är blandad. Eftersom det är en neutral plats passar både medlemmar och andra lätt in, menar Ulrica Karlsson.

— Innan corona kunde äldreboenden med 5-6 personer boka färdtjänst för att komma hit och fika. Det hoppas vi ska kunna komma igång igen, säger hon vidare.

Glada över att kunna öppna igen

Pandemin satte mycket på paus och förra sommaren vågade kåren inte ha öppet. Men nu har man annonserat i ett par veckor och fler och fler hittar till onsdagskaféet igen.

Den gula enplansbyggnaden från 1940-talet renoverades och handikappanpassades 2017. Samlingssalen är ljus och luftig med stora glaspartier ut mot en rymlig altan. Dit styr damerna och herrarna stegen med brickor i händerna - idag vill alla sitta ute. De som har rullator eller kryckkäpp får hjälp att bära maten, stolar dras ut, några serveras vid bordet. Många glada leenden och hälsningar utbyts när fler anländer.

Omsorgsofficererna Gunilla Trygg och Ulrica Karlsson ansvarar för kårens Salomearbete för personer med demenssjukdom och alzeimers.

Salomearbetet viktigt även för anhöriga

Dagens lunch är ost- och skinkpaj med sallad och dryck. Kaffe och kaka ingår, allt för 30 kronor. Ulrica och Gunilla har varit här och jobbat från åttatiden på morgonen. Somliga gäster kommer med en vän eller en anhörig.

— Vi vill också att anhöriga och närstående ska få känna att kåren är ett andningshål som ger en stunds vila. En plats för återhämtning och ny kraft, säger Ulrica medan hon lägger upp sallad åt en kvinna som just anlänt.

Intill de runda borden på altanen finns en magnifik, flera meter hög och bred rhododendronbuske. Flera damer bär lila plagg idag och skojar om att de matchar busken så fint. Ulrica och Gunilla fäller upp parasoller så att de som vill kan få skugga.

Saknar sina makar som gått bort

Elisabeth Svensson kom med i Alingsås kår redan 1965 och kommer hit till sommarhemmet från juni till augusti varje år. Hon är så glad att kaféet öppnat igen.

— Läget här vid sjön är fantastiskt! Gästerna och den välkomnande personalen - detta är det bästa sommarkaféet! säger hon med eftertryck.

”Läget här vid sjön är fantastiskt! Det här är det bästa sommarkaféet”, säger Elisabeth.

Lotta Malmgren och Ingrid Svantesson, 76 och 85 år, håller med. Båda är änkor, Ingrid sedan ganska nyligen. Saknaden efter makarna är stor. Under decennierna har de deltagit i kårens arbete på olika sätt, i såväl strängmusik som kör. Lotta var även juniorsoldat en tid. De har båda barn och barnbarn, somliga har de inte träffat alls under pandemin, men nu har det lättat något. Båda har sin tro kvar och ber regelbundet.

— Det kan komma för mig en sång ibland. Min man och jag var scoutledare på kåren ett tag på 70-talet, säger Ingrid och minns fina läger i Högaberg i Småland.

”Pappa drack men var alltid välkommen till Frälsningsarmén”

Lotta som växte upp med skilda föräldrar minns hur fadern, som hade ett alkoholmissbruk, oavsett tillstånd alltid var välkommen till Frälsningsarmén. Det glömmer hon aldrig.

— Men det blev mindre sprit när han visste att han skulle på gudstjänst dagen efter. Han och mamma behöll kontakten intill slutet, hon klippte hans hår på sjukbädden. Jag vet att pappa hade en tro, säger Lotta och ögonen blir blanka.

Ulrica går runt och småpratar med alla gästerna medan de äter och dricker kaffe och svalkande saft. Det är tydligt att alla trivs med varandra och platsen och har mycket att dela sedan sist. När det är dags för andakt hämtar Gunilla gitarren. Snart ljuder sången över sluttningen.

Tackar och ber för dem som tillfrisknat från covid

— Jag ska läsa en rad ur boken”Avsluta dagen rätt” av Joyce Meyer, säger Ulrica med tydlig röst så att alla ska höra.

Hon läser om att kasta sin börda på Herren och att ödmjuka sig under honom i tacksägelse. Under bönestunden sluter flera av de äldre ögonen och knäpper händerna. Det blir stilla. Fågelsången och enstaka skratt från bryggan blandas med Ulricas böner och tacksägelse för kårmedlemmar som tillfrisknat efter covid, och för dagkollot för barn som nyss avslutats. Andakten avslutas med en sång om Jesu kors, som föraktades men betyder så mycket för oss. Alla sjunger innerligt.

Dags för andakt. De äldre får önska sånger och Ulrica Karlsson leder bönen. Gunilla spela.

Ann-Marie tog med en vän till kaféet

Ann-Marie Myrholm är 68 år och kommer från Älvdalen. Hon bor Alingsås sedan många år. Det är första gången hon är här, men troligtvis inte sista, säger hon.

— Som barn gick jag till söndagsskolan i Svenska Kyrkan och senare var jag med i baptisterna. Jag gillar sångerna på Frälsningsarmén. Hemma ber jag en del, jag tackar för mycket. Jag har barn och barnbarn men är skild sedan länge, säger hon.

Ann-Marie tog med sig vännen Ingvar hit, en man runt 60 år som blundar och njuter med ansiktet vänt mot den allt starkare solen. Han har heller aldrig varit på Kafé Salome och är berörd av den fina musiken och sångerna.

— Jag önskar att jag kunde tro, men jag är inte där än. Så mycket dumt i livet har kommit i vägen, säger Ingvar senare på parkeringen medan han röker en cigarett.

Mer än demensproblematik

När sista gästen vinkats av för denna gång berättar Ulrica att flera av dem som kommer till kårens kafé inte bara har en demensproblematik utan även psykisk ohälsa och problem med missbruk. Mycket av sjukdomsproblematiken i demens syns inte heller på personen i ett första skede.

— Men i sång, samtal och gemenskap vet vi att både anhöriga, sjuka och kämpande får känna glädje, säger hon och trycker igång diskmaskinen.

Text och foto: Carina Tyskbo

Hjälp oss sätta fart på sommaren

Swisha här swishbild.jpg 9004805

Exempel på hur din gåva hjälper

  • 50 kr - Fika och gemenskap
  • 200 kr - Bidrag till läger eller utflykt
  • 350 kr - Matvaror till en pensionär
  •  
Publicerat: 2021-07-07Skriv ut