Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Julbord för utsatta och hemlösa blir ett ljus i mörkret

Frälsningsarméns sociala center i Stockholm fortsätter sin uppskattade tradition av att bjuda på julbord för utsatta och hemlösa. Under fyra timmar välkomnades 195 kalla, våta och trötta människor att dela julens godaste rätter, gemenskap och en berörande julandakt.

Alexandra var en av de 195 som kom för att äta julbord på sociala centret. Hon har under många år varit fast i heroinmissbruk men har numer en försökslägenhet och klarar sig bättre. Foto: Jonas Nimmersjö

"Nu tändas tusen juleljus" sjunger Allan med ena handen om sin käpp. Den andra plockar med några saffransbrödsmulor på bordet. Ögonen blir blanka och en tår letar sig ner på kinden. Rummet här på Frälsningsarméns sociala center var nyss stimmigt och fullt av rörelse. Nu är det stilla och ljuset har dämpats. "I varje hjärta, armt och mörkt, sänd du en stråle blid." fortsätter sången. Det doftar nykokt kaffe och köttbullar.

Extremt utsatta sjunger med i julsången

Runt borden finns mer utsatthet än vad många stockholmare nog skulle kunna ta in i juletider, där kommersen pågår för fullt ute vid Hornstull och runtom i staden. Här finns drogpåverkade, smutsiga, magra, sjuka, ensamma och små kurande sällskap. Unga och gamla. Alla i lager av tröjor, luvor, mössor, trasiga jackor, med ryggsäckar, påsar och käppar. Hemlösa, då somliga inte har bott inomhus på månader medan andra har ett tillfälligt krypin någonstans. Så gott som alla sjunger med i den klassiska julsången.

Vid pianot står Bert Åberg, utredningsansvarig för Frälsningsarméns sociala arbete, med ett rött ljus i handen. Han ska strax tala om det utsatta barnet i krubban, som var hemlös, flykting och fattig men gav världen ett evigt hopp.

Bert Åberg, utredningsansvarig för Frälsningsarméns sociala arbete, sjöng och talade om Jesusbarnet som var fattig, hemlös och utsatt men blev hela världens räddning, på bilden tillsammans med Anna−Lena Hjerpe, kaplan på Frälsningsarméns sociala center.

Julbord under fyra intensiva timmar

Allan själv har mossgrön jacka och tröja och långt hår i nacken. Blicken är varm.

— Du sjunger fint, säger han när sången är över. En gång sjöng jag andra bas i en kör.

Bodil Nilsson, verksamhetschef.Sedan klockan 11 i förmiddags pågår årets stora julbord och längs väggarna är långbord laddade med all mat som hör högtiden till. Verksamhetschef Bodil Nilsson höll strax innan dörrarna öppnades sitt peppsnack med alla de 22 som kommit för att arbeta under fyra timmar.

— Jag är otroligt glad över att vi får göra detta positiva kaos till julfest varje år! säger hon med ett stort leende och fortsätter:

— Ni har väl skrivit på lappen om tystnadsplikten, alla volontärer?

Frälsningsarméns kuratorer hjälper även långsiktigt

Av gästerna denna regniga decemberdag är många återkommande besökare, då centret har öppet fem dagar i veckan för smörgås, kaffe, dusch, klädbyte- och tvätt. Och inte minst för samtal med centrets kuratorer, som tillsammans med gästen försöker arbeta fram en mer långsiktig plan över hur en väg framåt i livet skulle kunna se ut. Med drogfrihet, hälsa, arbete och förstås bostad. Den egna viljan betonas, liksom initiativet till förändring.

För visst finns stolthet och integritet också, mitt i utsattheten. Eva som är i 70-årsåldern, skakar bestämt på det gråsprängda huvudet åt kameran.

— Nej, inga foton! Men vi trivs här, skriv det du! Det är bara positivt med ”Frälsis”, de är seriösa och jobbar socialt, säger hon.

Alice, en liten, tunn och betydligt äldre väninna sitter intill och tuggar på en ostsmörgås. Hon nickar medhåll och påpekar nästan ohörbart att ja, maten var god i år också.

Kvinnor är de mest utsatta

Lite längre bort finns Annelie, i svart filtkeps och stickad svart tröja. Hon är arg på ganska mycket. På alla som inte förstår henne, som inte vill satsa på en sådan som hon. Men mest är hon innerligt besviken över hur arvet av utsatthet och mäns övergrepp tycks fortsätta i generationer, också i hennes egen släkt.

— Ensamstående kvinnor är allra längst ner på listan, vi är på botten! utropar hon och fortsätter:

— Vi har en massa regler för hur vi ska miljösortera skräp, men den psykosociala miljön då - vad gör vi med den?

Annelie har jobbat många år inom parkförvaltningen och har humorn som vapen mot allt "idiotiskt därute". Hon önskar sina barn och sju barnbarn ett helt annat liv än det hon fick, där alkohol tidigt kom in i bilden, liksom trasiga relationer.

” Jesus var ju rebell som jag”

Hit till sociala centret kommer Annelie ett par gånger i veckan. Här är det bra, menar hon och skjuter silltallriken åt sidan. Den ska hon ta med hem till lägenheten. Rösten blir bestämd igen:

— Här stöder man verkligen kvinnan! Här får vi samtal, man lyssnar verkligen på oss.

Hon har en tro men säger sig inte behöva någon kyrka.

— Jesus, han var ju rebell som jag. Dessutom en snygging, säger hon och skrattar tandlöst.

Annelie tycker att man verkligen lyssnar på utsatta kvinnors berättelser på sociala centret.

Kroppen far illa av kyla och hemlöshet

Nya bleck med prinskorv och Janssons frestelse ställs fram. Från dörren uppe vid Långholmsgatan blåser det in rök från dem som tar en ciggpaus. En hund skäller intensivt på trottoaren och ambulanser tjuter förbi. Hela tiden strömmar nya hungriga besökare in. Många måste ta sig ner till kaféet via trapphissen, eftersom skadade fötter, knän och ben tillhör verkligheten för den som är hemlös och ofta vistas utomhus under långa, kalla dagar och nätter. Våld och olyckor är en annan anledning till haltande, stela kroppar.

Alex har vid 50 års ålder knappt några tänder kvar och grav artros i vänsterfoten. Ett liv med hårt fysiskt arbete har satt spår. Nu har han kommit med i artrosskolan på ett sjukhus.

— Men då fick jag sämre ekonomi istället, säger han uppgivet och lassar in lite skinka.

Alex hoppas på mer tid med sonen nu

Alex föräldrar kom till Sverige från Jugoslavien i vågen av arbetskraftsinvandring på 50- och 60-talet. Själv är han född här. Jobba har han alltid kunnat och velat.

— Men det blev för mycket, jag kraschade. Samtidigt började min fru med knark. Sedan slog hon vårt barn, fortsätter han och ser ner i tallriken.

Paret separerade, fråntogs vårdnaden och det gemensamma hemmet. Sonen har bollats mellan olika fosterfamiljer. Men nu anar Alex ändå något slags ljus. Han har fått en ADHD-diagnos och bor i försökslägenhet. I framtiden hoppas han på permanent bostad och mer umgänge med sonen.

Volontärer och vänner sedan länge

”Hej mitt vinterland” strömmar ur högtalarna. En kortklippt kvinna i 35-årsåldern lägger sig i en av centrets fåtöljer och drar jackan över sig som ett täcke. De smala benen sticker ut. Snart sover hon.

Vid kaféets disk står godistanterna, som Margareta och Christina kallar sig. De är volontärer på sociala centrets julfest sedan tre-fyra år tillbaka. De delar en lång vänskap och viljan att få hjälpa till, göra skillnad. Det här är en helt annan värld än deras men arbetet ger väldigt mycket, menar de.

— Ja, vi är stolta över att få bidra. Vi har sorterat godis och kakor, säger Christina och visar hur skumtomte, pepparkaka och After Eight sticker upp ur raderna av plastmuggar på bänken.

— Människor här är så oerhört tacksamma. De tar i hand och tackar när de går, säger Margareta.

Margareta och Christina är både vänner och volontärer. De tycker om att få hjälpa till att få hjälpa till, göra skillnad. Det här är en helt annan värld än deras men arbetet ger väldigt mycket, menar de.

Hemlöshet ständig källa till oro

Längs ena väggen sitter 45-åriga Olena och äter ris á la Malta i mjuk stickad tröja och en grå turban på huvudet. Hon kom från Ukraina 2002 och besöker Frälsningsarméns sociala center flera gånger i veckan. Sverige är bra, menar hon, även om tillvaron är orolig vad gäller bostad. I likhet med många andra i utsatthet kämpar hon med psykisk ohälsa.  Nu har Olena ett tvåårigt bostadskontrakt, sedan vet hon ingenting.

— Men jag tycker mycket om den här platsen och andra kyrkor där man sjunger för Gud, säger hon och ler.

Olena trivs på Frälsningsarméns sociala center och besöker gärna andra kyrkor också. Men hon oroar sig för om hon ska ha någon bostad i framtiden.

”Många har en gång haft ett bra liv”

När klockan går mot 15.00 har Bodil Nilsson räknat in 195 besökare som ätit sig mätta, blivit varma, och umgåtts innan Stockholms kyla åter väntar. En efter en traskar gästerna ut med en julklappskasse i handen. Där finns strumpor, mössa, vantar och lite godis.

— Tack så mycket, säger en lång man innan han drar mössan över öronen och går mot dörren.

Bodil bekräftar bilden av en ökande nöd de senaste åren, att fler personer i blandmissbruk, fler äldre och värre utsatta kvinnor kommer till centret. Och många av dem har en gång haft ett bra liv. Kanske är det just därför julens visor alltid berör till tårar. Minnet av en annan tillvaro och en egen familj kommer nära.

— Ja, vi slutar aldrig med det här! Det är en viktig tradition som vi vill fortsätta med så länge det går, säger hon och knyter ihop ännu en sopsäck.

Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö

Swisha 100 kr för att hjälpa någon i jul

Ge fler en god jul - swisha JUL till 9004805 

Exempel på hur din gåva hjälper

  • 50 kr - Julfika och gemenskap för ensamma och äldre
  • 150 kr - En värmande julkapp - mössa och vantar
  • 250 kr - Julklapp till ett barn
  • 500 kr - Liten julmatskasse
  • 1000 kr - Stor julmatskasse
Publicerat: 2019-12-18Skriv ut