Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

"Ensamheten är det värsta"

Trots att Ylva avskyr ensamhet och lider av psykiska besvär, klarar hon sina dagar genom att åka runt i Stockholm. På Frälsningsarméns sociala center finns en vänlig gemenskap på hennes villkor. Ylva somnar varje kväll med en bibel mot kroppen, i den tro som gradvis växt fram efter svåra uppväxtår.

Ylva kämpar med tuffa psykiska besvär och klarar inte ensamheten hemma. Till Frälsningsarméns sociala center kommer hon varje vecka och deltar i gemenskapen på sitt sätt. Den kristna tron är numera viktig i hennes liv. Foto: Kerstin Tillenius, Carina Tyskbo

När man träffar 57-åriga Ylva möter man en person som utstrålar integritet. Hon har en vaken och uppmärksam blick och väljer orden omsorgsfullt. Hon ser begrundande på en med stora bruna ögon, ler ibland men är oftast ganska allvarlig.

Två gånger i veckan kommer Ylva till Frälsningsarméns sociala center för att fika, äta, umgås med människor på sitt eget sätt. Det har hon gjort i tio-femton år, säger hon. Ylva känner några av gästerna till namnet och tycker om personalen. Hon småpratar ibland men trivs också med att bara sitta tyst i gemenskapen.

Klarar inte ensamhet

— Jag möter stor vänlighet och godhet här. Och jag har fått mycket stöd av kuratorn, säger hon.

Ensamheten det värsta för Ylva. Varje dag blir en kamp eller strategi för att undvika ensamma timmar. Hon har en bostad men vistas hemma så lite som möjligt.

— Jag vill inte åka hem. Jag klarar inte plågan i att vara ensam en enda timme, utan åker hem lagom till läggdags, säger Ylva.

Åker buss och besöker kyrkor om dagarna

Därför fyller hon dagarna med utfärder och hållpunkter. Buss 133 från Liljeholmen tar henne runt i stan från tidig morgon. Den går på bra tider. Förutom Frälsningsarmén besöker hon flera andra kyrkor och deras sociala arbete. Hon sitter i Tessinparken, spenderar tid på Kulturhuset – där hon på egen hand studerar spanska och finska - och åker till Centralstationens smörgåsutdelning på kvällen.

Ylva är med i en grupp hos RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa. Sedan 2001 har hon medicin för sin psykiska ohälsa och bitvis svåra ångest.

— Det kom till en punkt då det regnade bomber och granater framför näsan – jag blev rädd för min egen ilska, säger hon.

Tuff uppväxt med bristande omvårdnad

Men i samma andetag förklarar Ylva att det hela egentligen inte är så komplicerat: hon behöver människor omkring sig. Därför är hon ständigt i rörelse.

— Folk är bekymrade över att jag är hemma så lite, men det är inte jag, säger Ylva rättframt.

Ylvas pappa gick bort tidigt och mamma tog inte hand om henne som hon borde ha gjort. I skolan blev hon mobbad för sina omoderna kläder. Elakheterna satte djupa spår och utlöste vredesutbrott. Ylva togs in på psykiatrisk avdelning. Hon minns en gång hur barnpsykiatrin var stängd för att det var kväll. Då hamnade hon på vuxenavdelning.

Mamma kom aldrig och hämtade på psykiatrin

— Där stod jag i fönstret i ett kontorsrum och tittade ut och väntade. Mamma hade lovat att hämta mig vid en viss tid. Men hon kom aldrig. Jag minns hur tårarna rann nerför kinderna när jag såg ut i regnet. Jag frågade personalen: Varför kommer inte min mamma?

Ylva beskriver hur hon grät i flera dagar. Men mamma dök inte upp. Sedan placerades hon på barnhem och flyttades runt en hel del.

— Men vid 17 års ålder hade jag flyttat färdigt. Jag kom till ett utredningshem och fick avancerad hjälp och samtalsterapi. Men även på ungdomshemmet fick jag utbrott – jag hade så fruktansvärt ont av ångesten, förklarar hon allvarligt.

Så småningom kom Ylva ut i livet, fick kontakt med mamman igen och bodde i ett rum med egen ingång. Hon nämner hur pusselbitar efterhand lades tillrätta: att hon inte varit önskad, att hon utstått flera upprepade kränkningar hemma.

Arbetstränar med marmeladkokning

Men det finns ändå en påtaglig styrka hos kvinnan som sitter här med sociala centrets fikabricka framför sig. Återigen, integritet. Hon har varit sjukskriven en del i livet men också arbetat.

— Jag städade under 13 år, både på AGA och Daglivs, berättar hon.

Numera arbetstränar Ylva 15 timmar i veckan i ett kök där man bakar skorpor och tillverkar marmelader till försäljning. Det är trivsamt.

— Vi gör apelsin-, choklad- och vanliga skorpor och sju sorters marmelader. Vi har även varit på en resa till Mariefred där vi har våra odlingar, rödbeta, pumpa, squash och gurka, säger hon och låter ivrig.

Sökte upp gammal barnhemspersonal

Hon lånar plötsligt en penna och skriver ett klockslag på handen medan vi talar.

— Jag får inte glömma bort att jag ska träffa min boendestödjare idag, förklarar Ylva.

Boendestöd är personal som kommer hem till Ylva och ger praktiskt, pedagogiskt och socialt stöd. Allt för att underlätta för henne att klara sin vardag. Det är bra, tycker hon.

Efter 40 år gjorde Ylva något ganska drastiskt härom veckan. Hon sökte efter namnet på den barnhemspersonal hon tyckt så mycket om när hon var liten, och som bemötte henne så väl. Hon hade turen att hitta en adress och tog mod till sig och skrev ett brev.

— Och jag fick svar! De två hade blivit ett par och gift sig. De tyckte att det var så roligt att jag skrev. Jag hade skickat med ett kort på mig också. Vi ska höras igen, säger Ylva. Nu ler hon.

Lägger en liten bibel innanför nattskjortan

Vi talar lite om det här med att tro på Gud. Ylva berättar hur hon i lågstadieåldern deltog i Frälsningsarméns scouter.

— Det var roligt. Jag minns att det kom en trollkarl en gång. Mamma var nog ganska kristen, men jag var inte så troende direkt, säger hon.

Men numera tror hon aktivt på Gud och ber. I Sankta Clara kyrka är hon med och ber för folk som till exempel har ont någonstans. Hemma orkar hon inte alltid be, men har en viktig rutin inför varje natt:

— Jag har en liten bibel som jag stoppar innanför nattskjortan vid bröstkorgen. Den ligger där hela natten. Då vet Gud att jag vill ha med honom att göra, säger Ylva.

Hon fortsätter:

— Häromdagen skrev jag Putin längst fram i pärmen. Så Gud får ta hand om honom.

Text och foto: Carina Tyskbo

Hjälp en person i hemlöshet och utsatthet

Swisha här

swishbild.jpg Swisha till 900 48 05

Exempel på hur din gåva hjälper

  • 50 kr - Ger en påse med bröd, frukt och konserver
  • 80 kr - Ger sängkläder för en natt
  • 100 kr - Ger mössa och vantar
  • 250 kr - Ger en varm jacka

Vårt arbete mot hemlöshet Våra boenden

Vår Missbruksvård

Fakta

Psykisk påfrestning

2020 bedömdes 7 procent av de svenska männen och 8 procent av kvinnorna 16-24 år, ha en allvarlig psykisk påfrestning eller psykiatriskt tillstånd. Andelen var högst bland unga 16–29 år (13 procent) och lägst bland äldre 65–84 år (4 procent).

Diagnosen depression fick totalt 4 procent av befolkningen 16–84 år under 2020. Vanligast var det hos kvinnor i åldern 16–29 år.

Lätta psykiska besvär är vanligt att uppge hos hela befolkningen. År 2020 var det totalt 41 procent av befolkningen 16–84 år som svarade att de har besvär av ängslan, oro eller ångest.

Källa: Folkhälsomyndigheten

Boendestöd

Boendestöd sker i personens egen lägenhet och är en praktisk, pedagogisk och social insats för personer med funktionsnedsättning, som syftar till att underlätta för den enskilde att hantera sin vardag.

Via biståndshandläggaren i personens stadsdel utreds behovet som inte kostar pengar utan tillhandahålls enligt LSS, (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och SOL, Socialtjänstlagen.

Källa: Assistansmedkavalitet.se, Kunskapsguiden.se

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa är en ideell, religiöst och partipolitiskt obunden organisation som genom opinionsbildning och stödjande verksamhet verkar för dem som hotas av, har eller har upplevt sociala eller psykiska svårigheter.

Källa: rsmh.se

Publicerat: 2022-05-11Skriv ut