Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Med hopp som specialitet

Hon har varit missionärsbarn i Afrika och kurator på sjukhus. Nu leder Pia Ericson Frälsningsarmén Vårsol Samtalscenter som stöder barn och vuxna i kriser, trauman och psykisk ohälsa. Stridsropet bjöds på sorgegrupp, fallstudier och helt perfekta ägg.

"Barn är oftast lojala mot sina föräld­rar. Den som det är mest synd om i en fa­milj stöttar man. Föräldrar vill att barnen ska få hjälp, men papporna tvekar mest kring att gå i samtal. Vi poängterar alltid att det bara finns en biologisk mamma och pappa, då får många en ny insikt om sin betydelse, säger Pia Ericson på Vårsol Samtalscenter i Jönköping. Foto: Jonas Nimmersjö

8.03 – Rundtur på Samtalscentret

Pia Ericson är hård på utsidan och mjuk på insidan. Det säger hon i alla fall, med ett skratt, när hon tar emot i svarta skinnbyxor, svart topp och blont, uppfästat hår. Hit till Frälsningsarmén Vårsol Samtalscenter på Bredgränd i Jönköping kommer barn och vuxna som behöver stöd i sorg eller trauman av oli­ka slag. Vårsol står i nära samarbete med sjukvården och socialtjänsten men fung­erar mer som stödfunktion med terapeu­tiska effekter.

— Föräldrar upplever det som skönt att vi inte är en myndighet. Många har en kristen tro i botten och uppskattar att de existentiella frågorna får rum, berättar Pia medan hon visar runt på det luftiga våningsplanet.

8.20 - kontoret

På Pias rum silas ljuset genom en tunn, vit gardin. Anslagstavlan har bil­der på maken Johan och de tre sönerna. De bor i Huskvarna där Johan är pastor i pingstförsamlingen. Just nu är han i Afri­ka, där Pia växte upp som missionärsbarn. Afrika finns alltid kvar i hjärtat, menar hon och sätter igång datorn.

8.30 – Veckomöte och bön för dagen

— Damer, är ni redo?

Kollegorna Pernilla, Sanela, Pauline och Liselott slår sig ner för veckomöte medan Pia tänder ljusen. De är utbildade socio­nomer, beteendevetare och socialpeda­goger med olika erfarenheter av socialt arbete. Mona-Lisa är borta idag.

Sanela rapporterar att fler barn kommer till familjehemsgruppen. Pauline berättar om veckobesöken på häkten och att grup­pen för barn till frihetsberövade utvecklas jättefint. Nästa gång kommer en kriminal­ vårdare, då får barnen ställa frågor.

— De är fantastiska och har börjat öpp­na upp sig för varandra på ett helt nytt sätt, säger Pauline rörd.

Pia undrar om böneämnen och det blir stilla i rummet när hon ber för dagen och veckan.

9.41 – ”Vi möter så mycket utsatthet och tuf­fa berättelser”

Kaffebryggaren bubblar muntert i köket. Ett förstärkt fika med goda knäck­emackor och grönsaker förbereds. Och så kokas det ägg.

— Den som är ny här undrar vad som är grejen med alla ägg, säger Pia och skrattar. Vi har snöat in på det, ägg är mättande och bra. Men fikastunden är också ett viktigt sätt att stötta varandra när vi möter så mycket utsatthet och tuf­fa berättelser.

De barn och vuxna som kommer till Vårsol bär på sorg från förluster, trau­man eller sjukdom, psykisk ohälsa hos anhöriga eller sig själv. Situationen kan vara väldigt komplex med skilsmässor, vårdnadstvister och missbruk, fattigdom och psykiskt, fysiskt eller latent våld.

— Vi ser en större multiproblematik hos människor nu. Det är höga samhälls­styrda krav på familjer idag. Förhållan­den går i kras med dålig ekonomi som följd. Vårsol har många års erfarenhet av sorgegrupper men de har definitivt ökat på senare tid, påpekar Pia.

Verksamheten med 27 anställda är delad i HVB-hem, stödboende, samtalscentret och administration. Förra året fyllde Vårsol 100 år och firade med föreläsningar och fest. Många besökare från kommun, social­tjänst, region och sjukvård var där, Morgan Alling talade och Pontus Folkesson, som själv varit barnhemsbarn på Vårsol, släppte sin nyskrivna bok om verksamheten.

— Det var otroligt lyckat, säger Pia och kollegorna kring bordet håller med.

10.29 – Barn med sorg och skam

Mötet fortsätter med genomgång av några fall. En 12-årig flicka har en mamma som är sjuk. Hon känner sig trygg och har börjat våga visa känslor. En pojke har en pappa med psykisk ohälsa. En tonårings mamma sitter i fängelse och en mellanstadieelev har förlorat sin mor i en olycka. Gruppen diskuterar de olika möjligheterna att ge barnen stöd att orka med sorgen, balansera skammen och våga tala med andra.

— Barn är oftast lojala mot sina föräld­rar. Den som det är mest synd om i en fa­milj stöttar man. Föräldrar vill att barnen ska få hjälp, men papporna tvekar mest kring att gå i samtal. Vi poängterar alltid att det bara finns en biologisk mamma och pappa, då får många en ny insikt om sin betydelse, säger Pia.

12.10 - Lunch

Restaurang Neos har stora, höga fönster ut mot Munksjön. Mellan tuggor­na berättar Pia om hur bra hon trivts på Vårsol under de knappa sju år som gått. Rollen som verksamhetsansvarig fick hon 2018. Jobbet passar hennes behov av att få arbeta ganska fritt och leda genom att påverka snarare än styra.

— Jag har en fantastisk personalgrupp och en väldigt viktig verksamhetschef i Ann-Charlotte Jernberg. Våra värderingar är så lika. Och så får vi arbeta med så vikti­ga frågor, säger hon och tittar på klockan.

13.18 – ”Vi behöver bli bättre på att marknadsföra oss”

Det gula tegelhuset på Västra Stor­gatan andas 1970-tal. Här ligger Jönkö­pings kår (församling) liksom Vårsols huvudkontor. Ann-Charlotte Jernberg välkomnar till en rödmålad hall och med utsikt över Jönköpings hustak diskuterar hon och Pia lite senare en broschyr som ska ta form. Det är viktigt att verksam­heten framstår som både trovärdig och attraktiv när man ska föra ut den i regio­nen. Vårsol behöver hitta finansiärer, sälja in föreläsningar, få in nya gäster till stöd­boende och samtalsgrupper.

— Vi har en stor kompetens och är all­tid väldigt uppskattade som talare, säger Ann-Charlotte. Men vi behöver bli bättre på att marknadsföra oss. Det är en kamp att hela tiden försöka finnas ute och byg­ga upp relationer med socialsekreterare och institutioner.

”Vi har en stor kompetens, men vi behöver bli bättre på att marknadsföra oss. Det är en kamp att hela tiden försöka finnas ute och byg¬ga upp relationer med socialsekreterare och institutioner”, säger Ann-Charlotte Jernberg, verksamhetschef för Vårsol.

14.25 – Människor i Jönköping är vana vid kyrkans närvaro

När veckans övriga punkter har avhandlats går vi mot centret igen. Pia betonar att en kristet präglad trakt som Jönköping inte alltid gör det lättare att arbeta expansivt. Människor är så vana vid kyrkans närvaro att de kan bli lite blasé, menar hon medan bussarna skär igenom Rådhusparkens späda grönska.

14.45 – Samtalsgrupp för kvinnor i sorg

Pias kollega Pernilla har arbetat på Vårsol sedan 2005. Innan dess var hon skolkurator. Nu ställer hon koppar på en turkos rullvagn. Snart börjar sam­talsgruppen för kvinnor som förlorat sin man, eller barnens pappa.

— Vårsol är så varmt och inbjudande och samtidigt så professionellt, förkla­rar hon. Jag stortrivs med den flexibilitet vi har. Just nu studerar jag dessutom till samtalsterapeut, det är väldigt intressant.

”Jag har inte pratat om mina känslor någon annanstans än här och jag har längtat efter varje torsdag”! säger tvåbarnsmamman Rashel (längst ner till vänster) medan hon målar hur ett framtida gott liv kan se ut utan maken, som gick bort i cancer.

15.06 – ”Sorgegruppen har betytt massor för mig”

Cathrin, en lång kvinna i 40-årsål­dern är den första som ringer på dörren. Hon har en sexårig dotter och förlorade sin make för 1 1/2 år sedan.

— Sorgegruppen har betytt massor för mig. Att få höra vad andra har varit med om och veta att man inte är ensam i denna situation är så skönt. Pia och Pernilla har varit otroliga stöttepelare, säger hon och nickar åt de andra som droppar in.

15.27 –”Jag har längtat efter varje torsdag!”

Ett vitt långbord är dukat med kaf­fe, mackor, färger och papper men sorge­gruppen startar i soffan. Stämningen är uppmärksam men avspänd – det märks att de känner varandra väl efter tio gång­er. Pernilla ber kvinnorna att se tillbaka på de träffar som varit.

De första gångerna var oerhört smärt­samma, konstaterar alla. Särskilt när de ombads ta med ett foto på mannen.

— Det var riktigt tufft, säger Amanda, som förlorade sin 34-åriga man i cancer när deras barn var tre veckor respektive två år gamla.

Rashel, en tvåbarnsmamma som också förlorade sin man i cancer, blir tårögd.

— Ni har gett oss uppmuntran och råd, jag tackar Gud för detta. Jag har inte pra­tat om mina känslor någon annanstans än här och jag har längtat efter varje tors­dag! säger hon med eftertryck.

Karin, vars exman dog i en överdos, har en fyraårig son. Hon minns när gruppen ritade familjeträd.

— Jag inser mer och mer hur många fler som faktiskt finns i min familj utan att vara blodsband. Det tar jag med mig.

Cathrin förlorade sin make och sexåriga dotterns pappa för drygt ett och ett halvt år sedan. ”Sorgegruppen har betytt massor för mig”, säger hon under den näst sista träffen på Vårsol Samtalcenter.

15.57 – Hur mammorna vill leva i framtiden

 Efter fikat leder Pernilla en av­slappningsövning och ber sedan kvin­norna att blundande föreställa sig sin 75-årsdag.

— Era barn ska hålla tal till dig nu. Vad kommer de att säga till mamma? Vem har du varit i livet, vad var värdefullt? säger hon med lugn röst.

Sorgegruppen målar under tystnad. Känslan är lite andäktig när färger och former tar plats på det stora, vita pappret.

Vid genomgången börjar Karin:

— Jag önskar att Theo har fått kärlek och respekt med sig, och att jag fått visa de platser jag rest till i livet, säger hon.

Amanda har målat en röd blomma som reser sig ur allt det svarta. Inuti blomman finns ett hjärta av guld.

— Jag hoppas barnen tycker att jag har varit stark efter all hopplöshet jag gått igenom. Att jag skapat en tillåtande miljö med mycket humor och kärlek, säger hon.

Pernilla sammanfattar med att säga att man trots alla svårigheter ändå kan få tänka på hur man skulle vilja leva sitt liv i framtiden.

17.15 - Chattgrupp

Mammorna skiljs åt under kramar och småprat. De skrattar åt namnet på den gemensamma chatgruppen: ”Läde­ränkor med superkrafter”.

— Vi gillar svarta skinnbyxor lika myck­et som Pia, nämligen.

17.30 – Dagen avslutas

Pia loggar ut från datorn och följer med ner på gatan. Vid parkeringsgaraget vinkar hon glatt och försvinner in i dunk­let. Sjön Vättern ligger stålblå på andra sidan järnvägsspåret. Det skymmer. Men i morgon kommer en ny dag. Också då behöver människor hitta vägar ur sin sorg. Hitta vårsol mitt i mörkret.

Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln finns publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 3 - 2020

Med din gåva kan vi sätta fart på sommaren för barn och unga i utsatthet

Swisha här  swishbild.jpg 9004805

Starta din egen insamling

Exempel på hur din gåva hjälper

  • 100 kr - Bidrag till dagsaktivitet
  • 300 kr - Bidrag till läger eller utflykt
  • 500 kr - Matvaror till en familj
Publicerat: 2020-06-11Skriv ut