Kroppen far illa av kyla och hemlöshet
Nya bleck med prinskorv och Janssons frestelse ställs fram. Från dörren uppe vid Långholmsgatan blåser det in rök från dem som tar en ciggpaus. En hund skäller intensivt på trottoaren och ambulanser tjuter förbi. Hela tiden strömmar nya hungriga besökare in. Många måste ta sig ner till kaféet via trapphissen, eftersom skadade fötter, knän och ben tillhör verkligheten för den som är hemlös och ofta vistas utomhus under långa, kalla dagar och nätter. Våld och olyckor är en annan anledning till haltande, stela kroppar.
Alex har vid 50 års ålder knappt några tänder kvar och grav artros i vänsterfoten. Ett liv med hårt fysiskt arbete har satt spår. Nu har han kommit med i artrosskolan på ett sjukhus.
— Men då fick jag sämre ekonomi istället, säger han uppgivet och lassar in lite skinka.
Alex hoppas på mer tid med sonen nu
Alex föräldrar kom till Sverige från Jugoslavien i vågen av arbetskraftsinvandring på 50- och 60-talet. Själv är han född här. Jobba har han alltid kunnat och velat.
— Men det blev för mycket, jag kraschade. Samtidigt började min fru med knark. Sedan slog hon vårt barn, fortsätter han och ser ner i tallriken.
Paret separerade, fråntogs vårdnaden och det gemensamma hemmet. Sonen har bollats mellan olika fosterfamiljer. Men nu anar Alex ändå något slags ljus. Han har fått en ADHD-diagnos och bor i försökslägenhet. I framtiden hoppas han på permanent bostad och mer umgänge med sonen.
Volontärer och vänner sedan länge
”Hej mitt vinterland” strömmar ur högtalarna. En kortklippt kvinna i 35-årsåldern lägger sig i en av centrets fåtöljer och drar jackan över sig som ett täcke. De smala benen sticker ut. Snart sover hon.
Vid kaféets disk står godistanterna, som Margareta och Christina kallar sig. De är volontärer på sociala centrets julfest sedan tre-fyra år tillbaka. De delar en lång vänskap och viljan att få hjälpa till, göra skillnad. Det här är en helt annan värld än deras men arbetet ger väldigt mycket, menar de.
— Ja, vi är stolta över att få bidra. Vi har sorterat godis och kakor, säger Christina och visar hur skumtomte, pepparkaka och After Eight sticker upp ur raderna av plastmuggar på bänken.
— Människor här är så oerhört tacksamma. De tar i hand och tackar när de går, säger Margareta.
Hemlöshet ständig källa till oro
Längs ena väggen sitter 45-åriga Olena och äter ris á la Malta i mjuk stickad tröja och en grå turban på huvudet. Hon kom från Ukraina 2002 och besöker Frälsningsarméns sociala center flera gånger i veckan. Sverige är bra, menar hon, även om tillvaron är orolig vad gäller bostad. I likhet med många andra i utsatthet kämpar hon med psykisk ohälsa. Nu har Olena ett tvåårigt bostadskontrakt, sedan vet hon ingenting.
— Men jag tycker mycket om den här platsen och andra kyrkor där man sjunger för Gud, säger hon och ler.
”Många har en gång haft ett bra liv”
När klockan går mot 15.00 har Bodil Nilsson räknat in 195 besökare som ätit sig mätta, blivit varma, och umgåtts innan Stockholms kyla åter väntar. En efter en traskar gästerna ut med en julklappskasse i handen. Där finns strumpor, mössa, vantar och lite godis.
— Tack så mycket, säger en lång man innan han drar mössan över öronen och går mot dörren.
Bodil bekräftar bilden av en ökande nöd de senaste åren, att fler personer i blandmissbruk, fler äldre och värre utsatta kvinnor kommer till centret. Och många av dem har en gång haft ett bra liv. Kanske är det just därför julens visor alltid berör till tårar. Minnet av en annan tillvaro och en egen familj kommer nära.
— Ja, vi slutar aldrig med det här! Det är en viktig tradition som vi vill fortsätta med så länge det går, säger hon och knyter ihop ännu en sopsäck.
Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö