”Idag lever jag – och det är bara början”

– Att mitt liv kunde förändras så här mycket på bara ett år är inget annat än ett mirakel, säger han. 

Björn kommer gåendes med två staplar glas i händerna.

– Ett ögonblick bara, jag ska bara lämna de här, säger han med ett leende och försvinner in bakom disken.

Det klirrar från köket, doften av nybryggt kaffe sprider sig och ett lågmält sorl hörs från de andra volontärerna och gästerna som redan tagit plats.
Det är en vanlig morgon på Templet - Frälsningsarméns öppna café i Stockholm – men för Björn är inget längre riktigt “vanligt”.

För bara ett år sedan stod han själv längst bak i kön här. Många års alkoholmissbruk och hemlöshet hade fört honom hit. Om han fått veta att han bara ett år senare skulle arbeta som cafébiträde på samma plats - och även ha en lägenhet - hade han aldrig trott på det.

– Att nu stå så stabilt så att jag kan själv kan hjälpa är ett sant mirakel. Och det är en glädje att ge respekten vidare till gästerna som jag fick som gäst här. Jag vet ju mycket väl hur det känns att svälja sin stolthet och komma hit och be om hjälp så jag är så glad att kunna ge något tillbaka.

När allt bara rasade

För bara några år sedan såg hans liv helt annorlunda ut. Då han hade säckar med alla sina tillhörigheter utspridda runt i stan, sov på parkbänkar och gick runt med en adidasväska med några ombyten. Han var en av många som lever i utsatthet och hemlöshet.

– Men efter ett par dagar blev det ju bara smutstvätt istället i den där väskan. Och bara en sån sak som att man nästan aldrig kan gå på toaletten på ett vettigt sätt när man är hemlös. Det känns helt obegripligt idag att jag levt det livet.

Idag jobbar han på att odla tacksamheten varje dag. Han berättar som exempel att han för ett tag sen blev irriterad på några grannar men att han snabbt hejdade sig.

– Tänk vilken glädje att ens ha grannar! Det är ett mirakel i sig.

Missbruket började tidigt, redan i tonåren. Under en lång tid klarade han av ett vanligt liv vid sidan av – han försörjde sig heltid som musiker under några år -  men med åren tog alkoholen över. Till sist förlorade han både sitt jobb, sin bostad och allt han hade kärt.

– Jag var kaxig, allmänt odräglig och trodde jag var oövervinnerlig. Men till slut gick det inte längre. Jag drack bort allt.

Vändpunkten – “Jag fick en äggmacka och respekt”

Han hade under de senaste åren fått hjälp på olika slags stödboenden men vändningen kom den där dagen då han första gången ställde sig i kön till Templet - Frälsningsarméns öppna café i Stockholm. Den dagen var matlådorna slut, men han fick en äggmacka.

– Den äggmackan blev början på en resa mot ett helt annat liv, en resa som gick mycket snabbare än jag någonsin hade kunnat tro eller hoppas på, säger han.

Han började komma tillbaka allt oftare – först som gäst, sedan som frivillig.

– Jag frågade en dag om jag kunde hjälpa till med något, och det kunde jag!

Hans första uppgift blev att hämta överbliven mat från en skola i närheten. Sedan utökades tiden och han började också diska, städa och förbereda frukost för gästerna.

– Det var nog där det vände. Jag kände att jag gjorde något meningsfullt.

För Björn blev mötesplatsen mer än bara frukost – den blev en väg till hjälp ur hemlöshet och missbruk.

När en annan volontär sa till honom “håll dig kvar här, så kommer det börja hända bra saker” log han mest. Men orden visade sig stämma.

– Det är något med Frälsningsarmén. Det händer bra saker här. Helt klart lite hokuspokus, säger Björn med ett skratt.

En vardag fylld av mening

Idag har Björn en lönebidragsanställning och ansvarar för flera delar av verksamheten som är en del av Frälsningsarméns sociala arbete i Stockholm.

Varje måndagsmorgon cyklar han till 7-Eleven vid Tekniska högskolan för att hämta skänkt fikabröd. Han brygger kaffe, kokar ägg och ställer fram servetter inför öppning klockan nio.

När gästerna släpps in antecknar han hur många som kommit – en viktig del för att veta hur mycket mat som behövs.

– Vi försöker se till att ingen går hungrig. Om matlådorna är slut får alla i alla fall en ostmacka med ägg. Nästan alltid går allt lugnt till. Det kan vara någon som är lite överförfriskad, men annars är alla välkomna.

Han ansvarar också för matkassarna – något som ligger honom varmt om hjärtat. Han packar dem, håller ordning i skåpen och hämtar mat från butiker som skänker.

– Ingen ska behöva gå hungrig om vi kan göra något åt det, och vi är så tacksamma för allt vi får skänkt.

På torsdagar är det “all hands on deck” när stora leveranser ska tas emot. Då står hela teamet och sorterar varor, från konserver och diskmedel till mjölk och kaffe.

– Det är fullt ös, men det är kul. Den tråkigaste dagen här är roligare än den bästa dagen på något annat jobb som jag har haft, det känns nästan fel att få jobba med något som är så roligt.

“Det känns som cirkeln sluts”

Björn beskriver Frälsningsarmén som en plats där han både fått och får ge vidare. Som att cirkeln sluts och att han får ge vidare det han själv har fått. Tiden på Frälsningsarmén har också gjort honom mer ödmjuk och mer tacksam.

– Men ibland måste jag skärpa till mig när jag faller tillbaka i otacksamhet. Jag har en lägenhet, ett fyllt kylskåp hemma, vänner och ett sl-kort, mer behöver jag inte.  

Tron som kraft i förändringen

Björn har börjat gå Alphakurs på Frälsningsarmén och beskriver hur tron sakta vuxit fram.

– Jag tror på Gud, och jag vet att Jesus har funnits. Jag har upplevt den helige Ande, men om jag är frälst än, det vet jag inte. Men den dagen det händer, då kommer alla få veta! Säger han med ett leende.

Björn menar att missbruk och hemlöshet ofta går hand i hand med psykisk ohälsa. Eller i alla fall med andlig ohälsa, rättar han sig. Han upplever att hans missbruk grundade sig i en slags andlig bristsjukdom och att alkoholen för honom blev som en ”flytande helig ande”.

– Och det finns inte plats både för den äkta och den falska, den ena förgiftar den andra.  Därför är jag glad att Frälsningsarmén har med den andliga aspekten för jag tror att den är viktig för att kunna bli frisk på riktigt. Att ersätta den kemiska anden med den riktiga Anden – Gud - som inte vill förgöra dig, som inte vill förgifta ditt sinne, som inte vill få dig att göra saker som skadar dig eller andra.

För Björn är det viktigt att tron inte bara är teoretisk utan även praktisk.

– Jag kanske tror mer än att jag tror att jag gör, säger han med ett litet leende. Hur som helst försöker jag göra vad jag tror är Guds vilja: att hjälpa andra. Tro utan handling är död. Och Frälsningsarmén är fantastisk på det sociala arbetet. Det är det som är Frälsningsarmén för mig.

En ny framtid

Sedan i somras bor Björn i en försökslägenhet på 60 kvadrat i Hässelby strand. Om allt fortsätter gå bra väntar ett förstahandskontrakt.

– Bara det kan få en att tro på Gud!, utbrister han med ett skratt.

Han har lämnat sitt gamla umgänge bakom sig och hittat nya vänner bland kollegor och volontärer.

– Det finns en kärlek här som man känner direkt. Vi stöttar varandra. De som jobbar här är empatiska människor, många har själva gått igenom svåra saker men också blivit förändrade. Det är en hög smittorisk att börja på Frälsningsarmén, säger han skämtsamt. Helt plötsligt blir man lycklig.

När han blickar framåt är det med lugn och tillförsikt.

– Jag oroar mig inte längre för framtiden. Jag känner att så länge jag gör det jag tror är Guds vilja, så tar han hand om mig.

Han drömmer inte om stora saker längre. Utom möjligtvis en elbas säger han och ler. Men villa eller bil lockar inte.

– Jag har haft ett liv där jag har saker och jag vet att allt det är förgängligt. Jag har en lägenhet, mat och ett SL-kort, det räcker för mig. Om jag ska unna mig något så brukar jag köpa ett par nya skor för att påminna mig om tiden när jag inte hade hela skor.

“Frälsningsarmén gav mig livet tillbaka”

Björn tvekar inte när han får frågan vad Frälsningsarmén betytt för honom.
– Allt. Hade jag inte kommit hit hade jag kanske inte levt idag så jag är verkligen oändligt tacksam.

Han tar en paus, tittar ut mot gästerna i caféet. Någon skrattar vid ett av borden. Kaffet fylls på.
– Det är faktiskt möjligt att jag inte hade överlevt utan Frälsningsarmén. Men idag lever jag – och det är bara början.

Text och foto: Kiki Broms