Hemlösa Peter sover på Centralstationen
Efter ett långt arbetsliv och år av ansvar för sin demenssjuka mamma hamnade Peter i hemlöshet. Tillfälliga sovplatser och bänkar på tågstationen har blivit lösningen i en omkullkastad tillvaro. På Templets kår finner han värme, trygghet och sammanhang.
Nu under en ovanligt kall vinter blir nätterna tuffare. Det blir trängre på de platser människor söker skydd. Foto: Jonas Nimmersjö. Personen på bilden är inte den person som texten handlar om.
Peter har inte vaknat i en egen säng idag heller. I natt sov han på Centralstationen igen.
– Man får sitta och sova på bänkarna där, inte ligga. Vid 01-tiden blir jag väckt och måste gå runt. Sedan blir det nattbuss någon timme, tills jag får gå in igen vid 03, säger han stilla.
Klockan är strax efter nio på morgonen på Templets kår i Stockholm. Kafé i Gemenskap för personer i olika typer av utsatthet har just öppnat, gäster sorlar vid borden runtom. Peter fyller snart 65 år och lever i hemlöshet.
– Jag går hit för sällskap och kaffe. Och jag har fått några vänner här.
Han nickar mot Eva, pensionär och soldat i Frälsningsarmén, som sitter intill. De pratar ofta. Små samtal som betyder mycket i en tillvaro i ständig förflyttning.
– Det blir lite viktigt i vardagen att komma hit. De gör ett bra jobb här, alla volontärer och anställda. Jag känner respekt för det, säger Peter.
Livet rasade trots bra jobb och ansvarstagande
Peter har ett långt yrkesliv bakom sig. Han har arbetat inom restaurangbranschen på välrenommerade restauranger och varit soldat i internationella insatser i flera länder.
– Har man varit i fyra krig blir man inte så upprörd över småsaker, konstaterar han.
Och ändå – att vara utan hem och en plats att gå till när dagen är slut, är inte något han räknade med.
Efter en skilsmässa för tio år sedan hyrde han ett rum av sin mamma, som gradvis gled in i demens. Peter blev kvar, som både son och vårdare. Åren som anhörig blev tunga.
– Det var 24 timmars koll, aldrig lugn och ro. Mamma kunde ge sig ut på natten, ta en taxi. Tändstickor fick gömmas, spisskydd införskaffas.
När mamman till slut gick bort fick Peter inte behålla lägenheten. Han har bråkat massor med myndigheterna men orkar inte slåss mer. Nu får han i alla fall snart sina pensionsutbetalningar men har ingenstans att bo. Förutom på Centralen sover han på tillfälliga platser hos bekanta.
”Jag längtar efter att kunna stänga om mig, vara trygg. Och slippa vara på vakt hela tiden.”
Ständig vaksamhet
Att sova på stationer är visserligen under tak, men aldrig riktigt tyst eller mörkt. Natten en balansgång mellan att försöka vila och att samtidigt vara beredd.
– Jag är vaksam jämt, ena ögat mentalt öppet. Man har konstant radarn på, förklarar Peter.
Han beskriver hur han måste hålla koll på sin omgivning, på vilka som närmar sig, på sina få ägodelar.
–Man lär sig vilka personer man ska undvika.
Nu under en ovanligt kall vinter blir nätterna tuffare. Det blir trängre på de platser människor söker skydd. Men Peter säger att han vant sig – eftersom han måste.
Längtar efter tryggheten i en stängd dörr
När Templet stänger går han vidare, kanske till ett bibliotek eller till ett fik.
– Jag känner några som behöver hjälp, så ibland går jag hem till dem med mat.
Peter är glad över att en lägenhet nu faktiskt är på gång, antingen söder eller norr om stan. Det ska bli otroligt skönt.
På frågan vad han mest ser fram emot säger han:
– Att kunna stänga om mig, vara trygg. Ha det tyst och samla mina saker på ett ställe, säger han.
Han gör en paus.
–Och slippa vara på vakt hela tiden.
Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö
Vårt arbete för personer i hemlöshet ›
Vi erbjuder boende, mat, kläder och långsiktigt stöd för att skapa vägar ut ur hemlösheten.
Vårt arbete för personer med missbruk ›
Människor med alla typer av missbruk får hjälp hos våra institutioner och i öppenvården på flera platser i landet.
Boenden för personer i hemlöshet ›
För den som är hemlös har vi stöd- och akutboenden, utslussningsboenden och även skyddade boenden.