Var går gränsen mellan medkänsla och medberoende?
Matz Mjörnheim, tidigare verksamhetschef för ett av Frälsningsarméns stödboenden förklarar vad det egentligen innebär att vara medberoende.
Är vi 10 miljoner i Sveriges land nu? Ungefär 10% av Sveriges befolkning har någon form av missbruk eller beroende så ungefär en miljon och det här är ett växande folkhälsoproblem. Dels för att fler blir beroende men också med tanke på alla de barn och nära och kära som finns runt omkring. Det är allt för många - hur många det än är - som lever i det här och som inte riktigt tror och förstår att andra människor har det likadant.
Om man har ett barn som man älskar över allt annat på jorden så vill man skydda, hjälpa och ställa allt till rätta för. Men i sin iver att försöka göra det, vid till exempel ett missbruk – man skyddar sitt barn, man täcker upp, man vill inte att det ska komma ut bland släktingar och vänner och skola, man har ett överansvarstagande för sitt barn. Det handlar om att man skyddar, man täcker upp, man tar mer ansvar för den här personen än vad man egentligen skulle göra och vad som är friskt och sunt. Hela ens liv blir någon sorts – man ska täcka upp, man ska skydda och hjälpa och så tror man att man har gjort något som är bra.
Problemet är att den personen som är i missbruk aldrig behöver ta ansvar för sina handlingar och får inte heller en möjlighet att göra något åt det. Det finns människor runt omkring som styr och ställer och skyddar den här personen och då kan man kalla dem för medberoende.
Jag brukar säga att det är skillnad på att vara god och att göra nytta. Det är mitt favorituttryck. Många av oss tycker om att vara goda, alltså få uppskattning för det vi gör att vi är snälla och hjälpsamma. Men när vår hjälpsamhet övergår till att vi hjälper folk att missbruka istället så tycker jag att där går gränsen. Det kan aldrig vara sunt att inte berätta vad man ser.
