logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

Kvinnocentret har blivit hennes familj och trygghet

När bomber började falla i deras bostadsområde flydde Jihan Al Prewesh med sin familj från Irak. I Sverige kom hon tidigt i kontakt med Frälsningsarméns kvinnocenter i Akalla där hon fick en praktikplats. ”De som jobbar här är så snälla och generösa. När vi gråter så gråter de med oss. Hade jag inte haft det här stället hade jag kanske blivit psykiskt sjuk”, säger hon.

I Irak blev familjens bil bombad

Jihan har nu bott i Sverige med man och två barn i knappt 2 år. Hennes syster som levt här i 15 år har öppnat upp sitt hem för dem. I Irak blev Jihans familj tvungen att flytta runt på grund av att farmodern ville ha vårdnaden om barnen så de levde med skräcken att hon skulle kidnappa dem. När sedan bomber började falla, delvis på familjens bil, så var flykt från landet det enda tänkbara.
– Vi såg döda människor ligga ute på gatan. Barnen var jätterädda, fick psykiska problem och kunde inte sova om nätterna, berättar Jihan.

I gummibåten till Grekland visste de inte om de skulle överleva

Familjen tog sig först till Turkiet där de blev lurade av den som lovade att hjälpa dem att fly men lyckligtvis hittade de en annan man som hjälpte dem. Efter en lång vandring genom skog och över berg tog de sig till havet där de reste vidare till Grekland i en liten gummibåt. De fick ta av sig mycket av sina kläder för att minska vikten och de satt så trångt och hade knappt någon mat så Jihans dotter svimmade vid ett tillfälle och flera barn grät på grund av att de satt klämda. Vågorna gick höga och kastade vatten över dem och in i båten och passagerarna fick krampaktigt hålla sig fast för att inte trilla i vattnet. Ingen av dem kunde simma men de var utrustade med flytvästar.
– Jag tänkte att vi åker i alla fall även om jag inte visste om vi skulle överleva eller dö, säger Jihan.

"Invånarna i Sverige får mig att känna mig som en människa"

Efter två dagar nådde de Grekland. Därefter gick färden med bil, buss och tåg genom Europa och slutligen kom de fram till Sverige och Stockholm.
– Vi ville komma hit eftersom det finns demokrati och bra regler här och folk blir väl behandlade. Vi har hört av andra som flytt att många länder i Europa inte alls är så bra som Sverige. Här litar jag på invånarna till 100 procent och jag känner att de accepterar mig och de får mig att känna mig som en människa, säger hon Jihan.

"När vi är glada är de glada och när vi gråter så gråter de med oss "

Via hennes systers vän kom Jihan tidigt i kontakt med kvinnocentret i Akalla där hon fick en praktikplats på sex månader. Bland annat har hon lagat mat, bakat och städat men också lärt sig lite svenska. Centret har även gett henne kläder och presentkort på mat men framför allt har hon fått vänner både bland personalen och bland andra kvinnor som sökt sig dit.
– Första tiden grät jag bara men när jag pratat en del med Jenny och kände mig trygg där så lugnade jag ner mig. Människorna på centret är som min familj och jag mår så bra där för de är så snälla och generösa. När vi är glada är de glada och när vi gråter så gråter de med oss. En sådan människa vill jag också bli, säger Jihan.

Barnen grät då de trodde att nyårsraketerna var bomber

Trots allt lider familjen, och särskilt barnen, av men efter det de varit med om. På nyårsafton när folk smällde av raketer grät alla som Jihan bodde med eftersom de trodde att det var bomber. Jihan har även mått väldigt dåligt när hon varit i närheten av sjöar med tanke på den otäcka båtresan under flykten. Sonen som nu är nio år går även hos en psykolog då personalen på hans skola förstod att han inte mår bra.

Jihan tillsammans med Jenny Alm, föreståndare för kvinnocentret i Akalla. Foto: Teresia Jansson

Kvinnocentret har blivit hennes familj

Men Jihan är tacksam över det stöd hon fått från kvinnocentret. Hon kallar till och med Jenny Alm, föreståndaren, för storasyster och en annan kvinna som jobbar där för mamma. Där har hon även fått chans att bearbeta det hon varit med om i livet.
– Hade jag inte haft det stället hade jag kanske blivit psykiskt sjuk och haft panik, säger hon.

Studerar svenska

Nuförtiden studerar Jihan svenska på annat håll men hon besöker kvinnocentret regelbundet och är med på fester, julbord, utflykter, skidresor och annat. Och då och då ger hon en slant pengar till nyanlända kvinnor hon träffar på centret.
– När jag kom hit var jag själv i deras situation och eftersom jag har fått hjälp så vill jag göra detsamma för andra. Det är viktigt att vi hjälper varandra, säger hon.

I framtiden hoppas hon få arbeta på ett apotek eller som sjuksköterska och hon understryker att hon verkligen kommer kämpa för att förverkliga den drömmen. I mars fick hon och familjen också det glädjande beskedet om uppehållstillstånd här.

Text: Teresia Jansson