Trygghet, gemenskap och integration för barnen i Bergsjön

På baksidan av ett rött tegelhus med en liten gräsmatta framför, finns en oansenlig plåtförstärkt dörr. När den slås upp av Sofia De Boer Moran, vikarierande verksamhetsutvecklare och socialkonsulent på Projekt Jesaja, öppnar sig en ombonad och ljus lägenhet. Vi befinner oss på Tellusgatan 40 i Bergsjön utanför Göteborg, och här på bottenplan ligger Frälsningsarméns fritidsgård.

– Vi finns här för att minska utanförskap och skapa trygghet i området. Framför allt erbjuder vi gemenskap och bidrar på så sätt till att förbättra integrationen här i Bergsjön. Förhoppningsvis leder det också till minskad kriminalitet, säger Sofia medan vi kliver in.

En av landets socioekonomiskt utsatta stadsdelar

Det doftar kaffe och från köket hörs prasslet av bullpåsar. Om en timme kommer barnen, och förberedelserna pågår medan personalen värmer lunchtallrikar och pratar ihop sig. Besökaren på fritidsgården möts av ett hemtrevligt allrum med biljardbord, rum för fotbollsspel och dockor, dans, musik, samlingar. Utanför köksfönstret bland välskötta planteringar och lekparker sticker färgglada huskroppar upp ur grönskan.

Vid första anblicken är det svårt att ana att Bergsjön är en av landets socioekonomiskt utsatta stadsdelar. Trots hot om stängning har Frälsningsarmén i fyra år drivit verksamhet för familjer, barn, tonåringar och vuxna i området. Två eftermiddagar i veckan är det öppen fritidsgård för grundskolebarn.

Sofias kollegor heter Marsida Mania, Hannes Thunman och Nasim Mohammadi. Även officerarna Lena och Mikael Vigart finns ofta med. De är en del av Östra kåren i Göteborg men arbetar för att på sikt starta en kårplantering i Bergsjön. Viktigast är att först knyta kontakter och få förtroende från föräldrar och barn.

– Vår fritidsgård är en öppen verksamhet för grundskolebarn men de flesta är i9–12-årsåldern. Upp till 30 barn kan komma, säger Sofia och stryker tillbaka det långa svarta håret. Den gröna blusen har hon fått av Fermani Ewed, en trofast, frivillig medhjälpare som bor i huset.

– Vi vill verkligen bygga relation i området, speciellt med mammor och barn. Utan det kan inga förändringar ske, säger Marsida.

Frågor om trostillhörighet

En hög procentandel av invånarna i Bergsjön lever med försörjningsstöd, och att ha många syskon är inte ovanligt. Hemma kan det vara svårt att bli sedd och hörd, därför är det viktigt att barnen på fritidsgården känner sig sedda och uppmärksammade.

– Ibland får jag påminna dem om att de inte behöver skrika för att jag ska höra. ”Men Marsida, det måste jag ju göra hemma, vi är så många!” kan de säga.

– Vi märker om ett barn har en dålig dag, för oväsen och bryter mot gränser. Då kan man behöva gå hem tills man skärpt sig. Det är ett bra betyg för oss när barnen ser det som straff att inte få komma, säger Sofia.

Jesajas fritidsgård har inget missionerande syfte i det muslimskt dominerade området. Men att det drivs av det kristna Frälsningsarmén är ingen hemlighet.

– Och vi får många frågor av barnen: ”Är du muslim? Vad betyder korset? Är det här en kyrka”? säger Marsida, och kollegorna kring bordet nickar igenkännande. För barn som lever i ett religiöst sammanhang är det sällan laddat att fråga om andras trostillhörighet.

Saft, bullar och lek

Klockan har blivit två och nu öppnar Frälsningsarmén portarna. Åttaåriga Yasmin tassar in i köket, lägger armarna mjukt om Sofia och säger hej. Det långa håret är flätat i många blåsvarta flätor. Yasmin kommer hit varje tisdag och torsdag och trivs jättebra.

– Jag brukar ta ut leksaker på gården, hoppa hopprep, bolla och ibland blåsa bubblor, säger hon och funderar vidare:

– Inne brukar vi dansa, som fridans. På tjejgruppen bakar vi våfflor eller muffins. Och så får vi bullar, säger hon och sträcker sig efter det välfyllda fatet som Sofia ställt fram. Personalen är bra, för de är snälla, intygar åttaåringen.

Ute på gården har solen kommit fram och gräset lyser grönt. I entrén fladdrar Frälsningsarméns flagga och välkomstbordet med kaffe, saft och bullar står redo. Det ser trevligt ut när barn och mammor med bebisar anländer, de flesta kvinnor insvepta i slöjor i olika färger. Mot staketet lutar sig Mikael Vigart redo med såväl småprat som en frisbee, för den som vill prova. Snart är han igång och kastar tillsammans med en liten flicka, medan mamman satt sig på en stol en bit bort för att mata småsyskonet. Stor och liten provar kubbspelet. Pinnarna yr, ibland lite hur som helst.

– Bra! hejar Marsida på en liten pojke med storlockigt hår. En gång till! Amadou är Yasmins sjuåriga lillebror.

Nu spelar han kubb en stund och ser stolt ut när han senare sätter sig och delar ut bullar. Strax intill honom längs väggen slås ett fönster upp och hjälpredan Fermani börjar raskt tvätta fönstren med en näve hopknycklat tidningspapper. Allt känns familjärt, nästan som att komma hem till en lite extra stor familj.