Scouter - hajk, vänner och Jesus

— Jag fastnade direkt när jag testade på scouting! Det bästa är att man får lära sig nödvändiga saker som att göra upp eld och knyta knopar för man vet aldrig när man kan behöva det, säger Hanna, 14 år.

Hon tillhör Frälsningsarméns scout­kår i Örebro och är Äventyrare, vilket innebär att hon är med i den näst äldsta patrullen. Som åttaåring kan man börja som Spårare som med tiden övergår till Upptäckare, därefter Äventyrare och till sist Utmanare. Hanna hade ingen direkt anknytning till Frälsningsarmén inn­an, men hennes mamma som själv varit scout tyckte att dottern borde prova på det. Även om de bara är fem personer i hennes patrull just nu så är hon glad över vännerna och de roliga ledarna. Hon tycker också om att åka på läger, hajker och att vara med i tävlingar. Ett läger pågår i några dagar eller någon vecka då man oftast bor på ett och sam­ma ställe, medan man under en hajk bor primitivt i skogen och är borta något el­ler ett par dygn.

— Det allra roligaste var helt klart när vi var på nattjakt för två år sen i skogen, det var så himla kul, säger Hanna.

En annan av Frälsningsarméns scout­er finns i Eksjö och en som varit med där i sex år är Love, också han är 14 år och hade liksom Hanna ingen tidigare anknytning till Frälsningsarmén.

— Det bästa är gemenskapen, att man känner alla i gruppen så bra. Det är ju människorna som gör att det är roligt. Och hajkerna är väldigt kul, att få åka iväg och lämna vardagen och sova ute med vindskydd och eldvakt, säger han.

Han minns särskilt när det skulle byg­gas en flotte. Det tog lång tid och det kräv­des tio personer och många plastdunkar.

— Men det lyckades så vi blev jättegla­da. Vi kunde vara sex personer på den, berättar Love nöjt.

— Jag hoppas att pandemin tar slut så att vi kan ses och ha läger igen. Och jag hoppas att folk inser hur roligt det är så att vi blir fler.

Alla är med och alla är vinnare

Scoutingen fick sin start i England år 1907 när brittiske generalen Robert Ba­den-Powell samlade 20 pojkar till ett lä­ger på Brownsea Island. Tanken var att ge dem en meningsfull fritid och bättre fysik, redo för strid. Senare mynnade det hela ut i en friluftsrörelse.

År 1910 kom scoutingen igång i Sverige. Frälsnings­armén var tidig med att haka på tren­den och startade sin första scoutkår i Örebro år 1916. Detta spred sig sedan till fler städer och periodvis har scoutlivet blomstrat. Idag är den inte lika utbredd inom Frälsningsarmén men finns på tolv orter. Deltagarna bär den blågröna skjor­tan som är gemensam för alla scouter medan halsduken har Frälsningsarméns färger; rött med blå/gult kantband.

Isak Borén är ungdomsofficer för Frälsningsarméns södra division i Sveri­ge som innefattar flera scoutkårer. För 15 år sedan blev han scoutledare i Norrkö­pings kår. Han tycker att det bästa med scoutingen är bredden, att den passar alla och att man kan hitta på nästan vilka aktiviteter som helst. Han nämner också de ledarkunskaper som scoutingen bidrar med och att man lär sig att arbeta i grupp.

— Och den är ett bra komplement för den som kanske inte ser sig själv i spor­tens värld. Alla är med och alla är vinnare. Den som inte hittat något sammanhang kan lätt göra det i scouterna och jag upp­lever att många föräldrar är väldigt tack­samma för det, säger han.

Sol och regn

Frälsningsarméns andra scoutkår star­tades i Södertälje år 1919. Där finns nu två små grupper. Erik Flink, 23 år, har varit scout sedan sju års ålder och senare ledare här i Södertälje. Han var med på sitt allra första scoutläger som åttaåring på Högaberg utanför Gränna i Småland. Då var det strålande sol.

— Men det kan vara riktigt jobbigt att vara scout om det har regnat en hel dag och all utrustning är blöt och det inte går att torka den. Eller om du vaknar mitt i natten och behöver gå på toaletten som ligger några hundra meter bort, säger han och skrattar.

Han har varit på scoutläger och haj­ker i Frälsningsarméns regi i Sverige och Norge.

— Det roligaste är att uppleva så myck­et olika saker och jag gillar vildmarksli­vet, att bo i tält och laga sin egen mat, säger Erik Flink.

— Något som utmärkt sig är andakter­na vi hade på ett läger i Evje i Norge. Lägerprästen var helt exceptionell i hur han förklarade Bibelns budskap med hjälp av drama och teater, fortsätter han.