Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Med sång som medicin

Efter tre decennier på operascenen använder Tua Dominique sin röst i hälsans och Frälsningsarméns tjänst. I projektet Salome sjunger hon med äldre och andra demensdrabbade runt om i Stockholm. ”Det är fantastiskt att se hur långt sången kan nå in i en sjuk människa”, säger hon. Vi följer Tua och maken Jonas en dag på jobbet.

Tua Dominique använder hela kroppen när hon sjunger, ömsom gestikulerar, ömsom dirigerar hon. De gamla sjunger med av hela hjärtat. Foto: Jonas Nimmersjö

9.00 - Start i arbetsrummet på Söderkåren i Stockholm

Morgon på Söderkåren i Stockholm. Ett par oktoberlöv singlar med in när Tua Dominique slår koden och öppnar porten.

− Hej! Vilken spännande dag det ska bli! utbrister hon med ett stort leende, och håller upp dörrarna för maken Jonas, som kommer strax bakom.

Tua och Jonas delar arbetsrum en halv trappa ner på kåren (församlingen). Makarnas skrivbord står i vinkel mot varandra, Jonas har ett pianotangentbord kopplat framför sin dator. Där komponerar och arrangerar han musiken paret använder i arbetet. Tua kollar mejl och berättar.

− Efter många år som professionell operasångerska frågade jag Anna−Lena Paulsson, tidigare kårledare här på kåren, om jag kunde hjälpa till med något. Frälsningssoldat hade jag varit sedan länge, säger hon.

Det visade sig att ett projekt med syfte att arbeta läkande med musik för äldre och andra i demenssjukdom stod utan ledare. Tua fick börja och så småningom Jonas också.

− Det här är så roligt! Och jag fick helt själv bestämma utformningen på jobbet.

Tua Dominique och maken Jonas möter oss på Frälsningsarmén Söderkåren i Stockholm där de har ett arbetsrum.

10.05 – ” Det är fantastiskt att se hur långt sången kan nå in i en sjuk människa”

Två trappor upp i kaféet dricker vi kaffe med utsikt ner över Hornsgatans evigt brusande trafik. Tua fortsätter:

− Ganska snart upptäckte jag att det var svårt att få folk att komma hit till kåren för att sjunga. Så jag tänkte att jag får komma till dem istället. Jag satt igång att mejla äldreboenden och fick snart napp, säger hon.

Nu besöker hon varje månad fyra demensboenden och fyra dagverksamheter. Sånghäften, en högtalare med komp, och så maken själv och hans kontrabas, tar hon med sig. Utifrån det skapas en väldigt omtyckt halvtimme med sång i aktivt samspel med de gamla.

− Det är fantastiskt att se hur långt sången kan nå in i en sjuk människa. Hur mycket som kan väckas till liv när de känner igen älskade gamla melodier från ungdomen, säger Tua.

Jonas äter kardemummabulle, lyssnar och nickar.

− När jag arrangerar vill jag alltid att det ska klinga bra på ett enkelt sätt. Melodi, tonart och tempo är viktigt för att alla ska kunna sjunga med, säger han.

10.50 – Avfärd mot dagverksamheten Grindstugan

Tua sorterar sånghäften utanför kontoret. I väskan lägger hon ”Vi sjunger och minns 23”, högtalaren och en Ipad med låttexter. Kappan och lite läppstift på, sedan är hon redo för avfärd. På Krukmakargatan står Volvo V70:n parkerad, där kontrabasen är inpackad sedan länge. Den orkar inte Jonas släpa in och ut varje gång.

− Den ligger tryggt här, ingen orkar stjäla ett instrument som väger 15 kilo, säger han och skrattar.

Längs Ringvägen far vi mot Grindstugan, en dagverksamhet i fastigheten Guldbröllopshemmet, en vacker tegelbyggnad uppförd av kung Oscar II. Vi kliver ut på plan 5 i en hall med höga välvda tak, träpaneler och djupa fönsternischer.

11.21 – ”Äntligen är vi här igen!”

− Välkomna! Innan Tua hängt av sig kappan ropar de äldre inifrån samlingsrummet där de flesta redan sitter bänkade i sittgrupperna. Tua hälsar och delar ut sånghäften medan Jonas värmer upp. Snart är all personal och runt 20 pensionärer samlade.

− Äntligen är vi här igen! säger hon över sorlet. Jag heter Tua och det här är min man Jonas. Hör ni, vi börjar med att sjunga upp oss lite − ”En gång jag seglar i hamn” på sidan 1!

Musiken sätts på och Jonas börjar spela. Kontrabasens mjuka, dova ton vägleder gruppen. Tua går omkring medan hon sjunger. Hon ser på var och en, använder hela kroppen och rör vid de äldre. Ömsom gestikulerar, ömsom dirigerar. De gamla sjunger av hela hjärtat. Efter en stund följer ”Rosa på bal”.

− Kläm i nu på slutet, hojtar Tua.

− Rosa jag ääälskar dig! sjunger gruppen och en dam i spräcklig blus ropar bravo.

Efter ytterligare några sånger blir det ”frälsissvängigt”, som Tua säger. ”Ovan där” följs av ”Stockholm i mitt hjärta”. Personalen sjunger lika engagerat.

"En gång jag seglar i hamn.." sjunger Tua Dominique tillsammans med maken Jonas och 20 pensionärer på dagverksamheten Grindstugan på Södermalm.

12.00 – ”Vi tycker så mycket om er!”

− Tusen tack för idag, detta lät verkligen bra! säger Tua till gänget på Grindstugan.

− Vi tycker så mycket om er, säger en dam med eftertryck och alla applåderar. Makarna Dominique går runt en stund och småpratar med deltagarna och personalen.

12.15 – Berättar om frilansuppdragen och vardagspusslet

 Under lunchen på en indisk restaurang berättar Tua om 30 års frilansande på bland annat Operan, Folkoperan och på flera privatteatrar. Och sånguppdragen fortsätter. Att få ihop schemat kan ibland vara tufft när hon som nu ska uppträda fyra helger i rad, vid sidan av arbetet. Men så länge det är roligt att sjunga och hon är efterfrågad vill hon fortsätta.

− På fritiden vill vi två musiker bara vara hemma. Jag älskar att odla, vi har stora grönsaksodlingar i trädgården och växthus med 37 olika sorters chili, säger hon och hugger in på den välkryddade räkgrytan. Jonas nickar.

− Ja, vi är dessutom befriade från sociala medier och har tid över till annat, säger han men tillägger att det ändå är roligt att musikprojektet på Söderkåren blir omskrivet. En DN-artikel om Tuas och hans arbete ledde till massor av respons.

13.00 – ” En grupp som ofta glöms är de anhöriga”

Efter lunchen bär det av till Vasakåren där Tua ska tala inför 15 norska Frälsningsarméanställda inom äldreverksamhet. Hon visar bilder och beskriver sitt arbete och kören som är en del av demensprojektet Salome. Norrmännen lyssnar uppmärksamt och ställer frågor.

− En grupp som ofta glöms är de anhöriga. De kan ha det väldigt tungt. Därför innebär min verksamhet också en stunds vila från ansvar och arbete medan jag leder kören. Salome står för ”vila och frid” så det tycker jag passar bra, berättar hon.

På Vasakåren talar Tua om sitt arbete bland demenssjuka inför 15 intresserade Frälsningsarmé-anställda från Norge.

15.30 – Till Glädjekören på Söderkåren

Tillbaka på Söderkåren är det dags att ladda för Glädjekören, som deltagarna valt att kalla den. I entrén droppar deltagare från 40 år och upp emot 80 in, och rummet fylls av prat och glada hälsningar medan halsdukar och jackor åker av. Med kören vill Tua nå även de yngre, som upplever sig för unga för traditionell dagverksamhet.

Paula är 61 år, har mörk page och pigg, brun blick. Hon har åkt färdtjänst från Smidö utanför Bro under de två och ett halvt år hon varit med i Glädjekören.

− Tua är fantastisk, en perfekt körledare och så duktig. Det här är den bästa kören!

Körvännen Anita håller med:

− Jag har varit i en svacka som ensamstående men här är det så trevligt. Det är kul att sjunga. Tua är så skicklig och man känner sig så omhuldad, säger hon.

Tidigare i livet har kvinnorna sjungit mycket och det är fint att mitt i bekymren med minnet få ta upp sången igen.

Ann-Marie (tv) följer med sin make till Glädjekören, ett projekt inom projektet Salome för personer med demenssjukdom. Nu har hon själv börjat sjunga i kören.

15.45 – Fika och gemenskap innan körövningen

Kaffedoft och tårta med bär lockar alla kördeltagarna upp till kaféet. Tuas granne Lillemor är volontär och hjälper till med det praktiska kring fikat.

− På så sätt kan jag fokusera på kören, det är så skönt, säger Tua som kilar runt mellan borden och hälsar på alla.

Tua kilar runt mellan fikaborden och hälsar på alla

Hans och frun Anne-Marie har åkt från Jakobsberg till Södermalm, Anne- Marie som anhörig. Men nu har hon själv börjat sjunga med i Glädjekören.

− Vår dotter frågade oss: Var det många gamla och sjuka på den där kören? Ingen aning, svarade vi, alla är så pigga och glada när vi sjunger! säger Ann-Marie och skrattar.

67-åriga Jan och hustrun Gunilla är glada över gemenskapen kring körövningarna. Jan berättar att han arbetat som konsult i organisationsfrågor.

− Jag har skrivit flera böcker som fortfarande används på regeringsnivå. Nu hjälper min fru mig att följa med i noterna när vi sjunger, säger han och dricker lite kaffe. Gunilla ser på honom med värme.

67-åriga Jan och hustrun Gunilla är glada över gemenskapen kring körövningarna.

16.03 – Glädje och skratt

Dags för uppsjungning i gudstjänstlokalen. Stämningen är glad och alert. De 30 deltagarna står i en halvcirkel kring flygeln och Tua.

− Ner med stödet djupt i magen när vi ska upp på den här höga tonen, säger Tua högt och pekar på magen.

Jonas sitter intill en dam i randig jumper och hjälper henne lite senare att hitta i sångpärmen. “There is a lady all in white, singing a lullaby”, sjunger kören medan Tua dirigerar.

− Bra! ropar hon och fortsätter uppmuntrande: Tjejer, njut av den höga tonen, håll den kvar! Den är inte så hög egentligen.

Snart svänger kören loss till ”I can’t give you anything but love”, följt av ”Viva la musica” som sjungs i kanon. Slutligen står alla upp och trycker i med ”Leva livet” under Tuas entusiastiska ledning.

Repetitionen är slut och många skrattar uppsluppet. Kördeltagarna droppar av, några går till entrén för att se om färdtjänstbilen är på plats.

Humöret i topp. Glädjekörens 30 deltagare smittas av Tuas engagemang under repetitionen på Söderkåren. Flera har åkt färdtjänst hit och ser hela veckan  fram emot att träffas.

17.00 – Mot repetition och kvällsföreställning på Folkoperan

Tua och Jonas plockar raskt ihop, slänger på sig kappa och rock och skyndar vidare ut i huvudstaden. Hon ska repetera ett sångframträdande tillsammans med den kända dansaren Virpi Pahkinen och han laddar för kvällens föreställning på Folkoperan, ett stenkast bort.

− Stort tack för idag! säger Tua och vinkar.

Varmt leende, som alltid.

Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 1 - 2020

Publicerat: 2020-01-16Skriv ut