Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Min bror är missbrukare

Maria berättar om att växa upp med en missbrukande bror, samt hur det påverkar henne och familjens hela liv.

Så länge jag kan minnas

Min äldsta bror är missbrukare. Så länge jag kan minnas har hans missbruk påverkat mig och min familj. Eftersom han är elva år äldre än mig är minnena från barndomen mest de bråk som uppstod mellan honom och mina föräldrar men jag minns också besök i hans skumma och inpyrda lägenheter då mina föräldrar levererade matkassar och ibland kläder, samt att han var snäll mot mig. I tonåren var jag nöjd med att han och hans kompisar gärna ville "köpa ut" åt mig och mina kompisar.

När jag gick i tredje klass sa min bästa kompis en dag att hon inte fick leka med mig mer på grund av min bror. Min kompis och jag började träffas och leka i smyg ute i skogen då en period, men det löste sig eftersom hennes mamma började arbeta tillsammans med min mamma och till slut förstod att hela vår familj trots allt inte var missbrukare.

Skammen

Vi bodde i ett ganska litet samhälle där alla visste vilka alla var, och mina föräldrar hade egentligen inget socialt umgänge alls. Jag tänkte inte så mycket på det då men i efterhand har jag förstått att mina föräldrar isolerade sig medvetet. De upplevde skam och att människor tittade snett på dem och de kände att man ansåg det var deras fel att deras äldsta son blivit missbrukare. De förlorade även sin gudstro och slutade gå i kyrkan.

MIna två andra syskon

Min syster, som är tre år yngre än min äldsta bror, drogs med i hans leverne till en början. För henne var han, som för många yngre syskon, en idol och förebild. Jag hade tur som var så mycket yngre, samt att jag har ännu en bror som tog en helt annan riktning i livet med sport och hälsa som kännetecken. Han blev istället min idol och förebild, och jag kunde distansera mig från min äldsta bror. Min syster var ändå stark och bröt till slut kontakten helt med vår bror för att klara sig ur karusellen med missbruk.

Ilskan, samvetet och kärleken

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt arg på min bror. Den ilskan kanske räddade mig från den värsta formen av medberoende och gjorde mig stark på sätt och vis.

Men det blir en sorts konflikt inom mig. Ilskan blandas med dåligt samvete, skam och syskonkärlek. Kunde och kan jag ändå ha gjort något för att hjälpa honom? Är jag egoistisk som bara tänker på att rädda mig själv och mina barn från honom? Jag känner en sorg över hur det har blivit – när jag orkar känna efter, vilket jag oftast inte gör.

När mamma dog

In och ut på olika behandlingshem, 45 år gammal hade min bror i början på 2000-talet sedan något år bott på ett boende där han trivdes och det såg ljusare ut än någonsin i hans liv tyckte vi. Då dog vår mamma och livet vändes upp och ner för oss alla i familjen. I min brors fall yttrade det sig i att han började missbruka igen, blev utslängd från boendet och bosatte sig hos vår nu pensionerade och ensamboende pappa istället. Till en början var situationen ok, pappa behövde ju inte vara ensam nu tänkte vi andra och grävde ner våra huvuden i sanden.

Skrämde bort min son 

Som många andra missbrukare hade min bror en stor hund – en blandras med mycket schäfer i sig. Det var en snäll hund men också väldigt ouppfostrad. Efter att min då sjuårige son ett flertal gånger blivit "kramad" inklämd i ett hörn i min pappas hall när vi hälsade på, med hunden stående på bakbenen och ett antal decimeter längre än min son, vägrade han att hälsa på sin morfar mer.

Varningssignalerna

Varningssignalerna från förhållandet mellan pappa och vår bror kom ganska snabbt, men vi orkade inte ta dem till oss riktigt. Åldern hade börjat ta ut sin rätt på pappa och syn och hörsel försämrades så pass att han inte kunde köra sin bil längre.

Men bilen fanns ju där och bilnycklarna, som min bror nu lade beslag på. Han tyckte inte det gjorde något att han körde runt i bilen, trots att han inte hade körkort och oftast var påverkad. Vi är så tacksamma för att ingen människa blev skadad under den perioden.

Pappa började låna pengar av oss

Pappa, som arbetat med ekonomi hela sitt yrkesverksamma liv, som alltid haft järnkoll på läget, började be om att få låna pengar av oss andra syskon. Vi visste ju att han inte var rik, men inte heller fattig och vi visste att han hade sett till att få en stabil ekonomi som pensionär.

Banktjänstemannens ingripande

När så en tjänsteman från banken där pappa hade sina konton och lån ringde mig för att han var bekymrad då pappas huslån inte var betalda sedan en tid och han svarade varken på brev eller telefonsamtal, förstod vi att det var allvar. Välsignelser över den banktjänstemannen som sökte upp mig för att han anade att något inte stod rätt till med en gammal man som alltid skött sina bankaffärer till punkt och pricka.

Banktjänstemannen ville ge min pappa en chans att rätta till allting, fann mitt telefonnummer genom vårt gemensamma efternamn och chansade, eftersom vi bodde i samma lilla stad, på att vi var släkt. Han kunde ha gått den enkla vägen och sagt upp pappas huslån och katastrofen hade varit ett faktum för oss.

Hade länsat pappas konto

Vi frågade både vår bror och pappa om vad som hände men fick inget klart svar, bara undanflykter. VI anade att vår bror hade fått tillgång till pappas bankkort och helt enkelt hade länsat det. Vi var tvungna att gå bakom ryggen på pappa för att få klarhet i saken. Det kändes hemskt att i stort sett omyndigförklara honom genom att begära tillgång till hans kontoutdrag från vår kontakt på banken. Men det gjorde att vi fick veta att vi hade rätt i våra onda aningar och kunde rädda situationen.

Handgripligen

Vi var nu tvungna att göra två saker, dels få vår bror att sluta använda pappas bil innan någon blev skadad, och så få honom att sluta använda pappas bankkort innan banken var tvungna att säga upp lånet. Det kunde vi bara göra handgripligen.

Vi tog bilnycklarna från vår bror och körde iväg pappas bil – som han ju tyvärr ändå inte längre kunde köra själv, så att vår bror inte kunde hitta den. Vi visste ju inte om det fanns reservnyckar.

Vi tog också, under milt sagt tumultartade former, hand om pappas bankkort som mycket riktigt befann sig i min brors fickor tillsammans med bilnyckeln. Han behövde ju kortet för att handla mat till pappa protesterade han rasande! Men vi visste ju att mat för två personer inte kostar 2000 kr per dag, som uttagen på kontoutdraget vittnade om de senaste månaderna.

Blev också min sons skam

Min yngsta son ville när han var yngre ta omvägar när vi skulle handla i vår lilla stads centrum. Orsaken var att min bror, min sons morbror oftast satt nere på "bänken" som är placerad i centrum, tillsammans med stadens andra fyllon. Min son utvecklade också den skam som jag själv har burit på. Han var rädd för sin morbror men när jag frågade honom vad han rent konkret var rädd för kunde han inte riktigt svara på det. För honom är hans morbror bara en konstig figur, som beter sig underligt.

Idag bor min bror på ett av Frälsningsarméns behandlingshem. Han mår bra där och det känns bra för oss alla såklart. 

Maria

Vi vet vad medberoende är och hur det påverkar

Hur tar man sig ur ett missbruk?

Var går gränsen mellan medkänsla och medberoende?

Skriv ut