Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Den osynliga hemtjänst-kvinnan

Hon är 56 år och har så klart ett namn men hon finns inte i något register. Ingenstans går hon att finna som existerande i Sverige idag. Ändå existerar hon här, hon lever i Sverige. Hon bor i en skrubb, en klädkammare utan fönster, utanför Göteborg hemma hos en kvinna i 60-årsåldern. Men skrubben är snarast ett fängelse utan galler eftersom hon bara får lämna den undantagsvis. Det här är en berättelse om Zahra, den osynliga hemtjänstkvinnan.

Bilden är arrangerad. Foto: Jonas Nimmersjö

En nära släkting till Zahra hade upprepade gånger dödshotat henne. Hon kunde inte längre bo kvar i sitt hem. Släktingen hade redan visat sig kapabel att döda eftersom han redan mördat en kvinnlig släkting. Näst på tur var Zahra själv, hon bara visste det. Allt tydde på det. Hon var inte säker någonstans, därför flydde hon från sitt hemland vid arabiska halvön till Sverige.

Hon sökte asyl men fick avslag. Eftersom släktingen hade gripits och dömts av domstol i hemlandet, för mordet på den kvinnliga släktingen, och avtjänade ett fängelsestraff ansågs det inte föreligga någon risk för Zahra att återvända hem. Men för Zahra var det inget alternativ, han skulle snart vara på fri fot igen. Hon blev papperslös och i princip utan rättigheter. Hon blev ingen.

Det var då det plötsligt dök upp en möjlighet, ett jobb som personlig assistent åt den 60-åriga kvinnan. Det kan låta som en fantastisk chans att bli del av det svenska samhället men det blev precis tvärtom. Zahra jobbar förvisso men under villkor som gör det brottsligt. Zahra är kvinnans svarta arbetskraft så snart hemtjänsten gjort sitt sista pass för dagen vid 19-tiden på kvällen och ända fram till hemtjänstens första morgonbesök. Även dagtid jobbar Zahra under alla de luckor som blir när hemtjänsten inte är där. Hon får ingen lön, skrubben och i bästa fall mat blir en slags betalning. Vid enstaka tillfällen har hon fått lite fickpengar, för att klara grundläggande behov i form av hygien och mat.

Det är ett tungt jobb. Att jobba vareviga natt och att lyfta och vända kvinnan helt själv flera gånger nattetid är långt från kollektivavtal och arbetsmiljö- och arbetstidsreglering. Ryggen har tagit stryk och hon har slitit ut sin vänsterarm och vänstra hand och skulle behöva sjukvård. Men hennes status gör att hon inte har något fritt vårdval. Det finns ingen vård att få. När hon har försökt att söka hjälp, och lämnat lägenheten, har hon direkt blivit uppringd av kvinnan som varit aggressiv. Kvinnan har hotat henne och sagt att Zahra inte får stanna under hennes tak eller att hon ska ange Zahra till polisen om hon inte genast kommer tillbaka.

Zahra känner ingen i Sverige, förutom kvinnan hon slavar för. Men för omkring ett år sedan fick hon kontakt med ett av Frälsningsarméns Traffickingcenter Safe Havens och berättar att hon själv inser att hon blir utnyttjad och att kvinnan borde anmälas till polisen.

Zahra vill inte leva så här, det är inget liv. Men hon undrar hur hon någonsin ska kunna leva fritt igen. Hon kan inte återvända till sitt hemland eftersom släktingen återigen är en fri man som fortsätter att hota Zahra via familj och sociala medier. Hon vågar heller inte anmäla kvinnan, hur utnyttjad hon än vet att hon blir av henne. För vem sågar av den enda gren man har att sitta på?

Text: Johanna Hellsten

Berättelsen baseras på en verklig historia men har anonymiserats på grund av säkerhetsaspekter.