Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Byggets smutsiga bakgård – en svensk kåkstad

Amit är 22 år och har jobbat på ett stort svenskt bygge. På byggets verkliga bakgård - i en barack med plywoodväggar och plåttak - bodde Amit och sex andra män på ett fåtal kvadratmeter. Utan isolering och element var det svinkallt. De fick ligga tätt ihop på en madrass när de skulle sova, deras kroppar alstrade gemensamt tillräckligt med värme för att de inte skulle frysa ihjäl i den svenska vinternatten. Flera av dem ådrog sig dock svåra förfrysningsskador på både fingrar och tår. Det här är en berättelse om en ung man som tillslut vågade vittna om sin utsatthet för polisen men som därefter levt under dödshot och har blivit ”svartlistad” hos andra arbetsgivare.

Bilden är arrangerad. Foto: Jonas Nimmersjö

Byggfirmans rekryterare, hemma i det centralafrikanska landet, hade sagt att den svenska vintern inte var lika kall längre och att snö och minusgrader nu för tiden var undantag. Men det som påstods vara undantag höll i sig i flera månader.

Att bo i ett skjul gjort av tunna träskivor och korrugerad plåt är som hämtat från kåkstäderna i Sydafrika eller favelorna i Brasilien och kopplas inte på något sätt till den svenska självbilden. Men Amit vet att det är en förljugen självbild, att människor visst tvingas leva under sådana förhållanden här.

Tillsammans med några bekanta tackade Amit ja till rekryterarens erbjudande om byggjobb i Sverige, med bra lön och gratis boende. Det var både ett bättre jobb och bättre lön än vad som fanns att få i hemlandet. Att åka i väg till ett avlägset land kan vara skrämmande men då destinationen var ett av världens rikaste och mest jämställda länder byttes känslan mot förväntan.

Förväntan grusades dock rejält. Det var inte bara boendet som var undermåligt, säkerheten på bygget var en dimridå och inte ett faktiskt skydd. Den utlovade lönen visade sig vara en bluff, avdrag gjordes för påstådda försäkringar, arbetskläder och boende. Amit fick pengar i handen som räckte till mat och ett par varmare klädesplagg.

Senare skulle det visa sig att de unga männen inte var avtalsenligt anställda av byggbolaget, lönen var utbetald svart, de var inte försäkrade och de vistades efter en tid inte heller lagligt i landet. De unga männen hade ingen aning om allt detta och var helt enkelt grundlurade av bolaget och rekryteraren.

Under ett drygt halvår jobbade Amit på bygget. Att använda ordet jobba är dock i sammanhanget fel. Från polisen har Amit lärt sig att det heter exploatering, han har varit utsatt för arbetsexploatering, och det pågår en förundersökning där misstankarna riktas mot den man som äger byggbolaget.

När polisen gjorde ett tillslag mot bolaget valde Amit tillslut att samarbeta med polisen. Därför lever Amit nu under allvarliga hot, värst är det från rekryteraren och hans mäktiga allierade i hemlandet som ständigt skickar explicita dödshot. Amit skulle aldrig våga återvända.

Hur länge han får stanna i Sverige är oklart, han har ett tillfälligt uppehållstillstånd för att kunna medverka i brottsutredningen mot mannen och byggbolaget. Samtidigt har han valt att söka asyl och söker nytt jobb här i Sverige. Han upplever dock att han blivit ”svartlistad” hos andra bolag eftersom ryktet om att han är en ”tjallare” har spridit sig, när det enda Amit egentligen gjort är att vittna om sin egen utsatthet.

Text: Johanna Hellsten

Berättelsen baseras på en verklig historia men har anonymiserats på grund av säkerhetsaspekter.